Om min mamma

I januari 2016 var min mamma på mammografi i Halmstad, en vanlig rutinkontroll. Redan efter några dagar kom det en ny kallelse i brevlådan, det stod att hon behövde komma tillbaka för att ta ytterligare bilder. Direkt knöt det sig i magen på mig. Tankar kom, som att det bara va att man inte fick bra bilder, eller att maskinen strulade, men innerst inne anade man att det var något annat som lurade... varför skulle hon annars få komma tillbaka så snabbt.

Pappa följde med upp till sjukhuset för en ny kontroll, tyvärr visade det sig att det var cancer i ena bröstet (invasiv lobulär cancer). Detta ord som är så laddat. Där och då vet man inte vad som väntas, ovissheten är det värsta med allt. Man målar upp scenarion hur det kan bli, helt onödigt men helt omöjligt att låta bli. Efter bara någon vecka var planen lagd. Först operera bort tumören och portvaktskörteln, sedan strålning, tack gode gud för att det inte var någon cellgift. Det var nu mitten på februari.

Operationen gick bra, men man upptäckte då även att portvakten var dålig, så man beslutade sig för att operera bort 14 lymfkörtlar, men det skulle bli efter mamma och pappas golfsemester i Portugal. Det var en ganska stor bit av bröstet med tumören i som togs bort, så mamma blev erbjuden att fixa till ”det friska” bröstet så att det inte skulle skilja så mycket i storlek, så det gjordes senare på året. Hon var så nöjd med att få lite mindre bröst.

I juni var det dags för strålning och närmsta stället när man bor i Halmstad är Lund. Planen var att bröstet skulle strålas 25 gånger. För att inte hela livet skulle kretsa kring cancer valde mamma att köra tur och retur nästan varje dag, så att allsångskvällar, golfrundor och umgänge med familj och vänner kunde få plats även denna sommaren.

När hon var nere i Lund en dag och satt i väntrummet, träffade hon en annan kvinna från Halmstad och social som hon är bestämde dom sig för att samåka. Så varje morgon klockan 06.00 träffades dom en bit utanför Halmstad och turades att köra dom 14 milen tur och retur. Alltså vilka kvinnor, så starka som bara gör det.

När stålningen var klar, så var det återbesök på sjukhuset i Halmstad för koll och allt såg bra ut. Sedan följde en zometabehandling en gång i halvåret under tre år. Efter det så var det årliga kontroller med mammografi och allt såg bra ut.