Överläkarens syn på patienträttigheter
Elisabet Lidbrink är överläkare på Radiumhemmet, Karolinska Universitetssjukhuset, och har över 30 års erfarenhet av att behandla patienter med bröstcancer. Här berättar hon om sin syn på rätten till delaktighet, rehabilitering och ny medicinsk bedömning.
Publicerad 16 mars 2020
uppdaterad 1 april 2020
Hur viktigt tycker du det är att patienten är delaktig i behandlingen?
– Jag tycker det är jätteviktigt, och sund skepticism hos patienten tycker jag är härligt! I patientlagen står det att hälso- och sjukvården så långt som möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten. Som läkare går det alltså inte att bara säga att “du ska ha det här och det här”.
Måste man vara delaktig i sin behandling?
– Det är helt okej att bara lita på läkarna. Det finns nationella riktlinjer för behandling av bröstcancer som ska följas i hela landet. Dessutom är det en grupp läkare som tar fram rekommendationen för behandling, inte en ensam läkare. När jag berättar det för patienterna brukar de känna sig trygga.
Vad är vanligast att diskutera när det gäller behandling?
– Ofta handlar det om risker och nytta med behandlingen. Tänk att du har en kvinna på 38 år som inte har några barn, och vi säger att hon ska äta en hormonbehandling i tio år som innebär att hon inte kan skaffa barn under tiden. Då måste vi visa hur stor risken för återfall är, med respektive utan behandling, och stötta kvinnan om hon till exempel väljer att pausa behandlingen medan hon försöker skaffa barn.
– När det gäller äldre kvinnor, alltså närmare 80 år gamla, kan det finnas ett större motstånd mot behandling eftersom risken för komplikationer är större. Jag hade en äldre patient som absolut inte ville ha hormonbehandling. Vi tittade närmare på saken och det visade sig att nyttan skulle vara väldigt låg för hennes del. Då kände hon sig trygg med att avstå.
Har jag rätt att ändra mig när jag väl fattat beslut om min behandling?
– Ja. Till exempel är det en del yngre kvinnor som börjar med hormonbehandling, är friska i två år, och sedan vill ha barn. Då blir det nya samtal och riskerna med att till exempel pausa behandlingen för att försöka skaffa barn övervägs på nytt.
Hur viktigt tycker du det är med rehabilitering?
– Det är mycket viktigt. Sedan några år tillbaka finns ett nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering. Där står det att vården bör ge alla patienter en individuell rehabiliteringsplan, och att rehabiliteringen ska ses som en del av behandlingen.
När mina patienter är färdigbehandlade brukar jag säga: Nu ska du försöka återgå till ett normalt liv. Du har inte cancer, du har haft cancer. En del ordineras motion, för det är otroligt viktigt att motionera på något sätt. Det är också viktigt att äta gott och nyttigt, och då kan det behövas kostråd.
Elisabet Lidbrink
Hur brukar rehabiliteringen för patienter med bröstcancer se ut?
– Den kan se ut på olika sätt. När mina patienter är färdigbehandlade brukar jag säga: ”Nu ska du försöka återgå till ett normalt liv. Du har inte cancer, du har haft cancer.” En del ordineras motion, för det är otroligt viktigt att motionera på något sätt. Det är också viktigt att äta gott och nyttigt, och då kan det behövas kostråd.
– Många behöver också samtalsterapi, alltså prata med en psykiater, psykolog eller sjuksköterska som kan hjälpa dem tillbaka. Det är ett misslyckande om patienten blir depressiv, men de flesta kommer tillbaka på ett bra sätt.
När bör en patient med bröstcancer begära en ny medicinsk bedömning?
– När det gäller bröstcancer finns det nationella riktlinjer för behandling, som gäller i hela Sverige. Men om det görs avsteg från de nationella riktlinjerna, eller om patienten känner sig tveksam, kan det vara bra att få en ny medicinsk bedömning. Ett bra tips är att helt enkelt fråga: “Följer den här behandlingen nationella riktlinjer?” Det har alla rätt att få veta.
