Vi använder cookies för att ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats.

Läs mer
Jag förstår

Raka spåret

Katarina Hultling åkte Tjejvasan med en kropp stel av behandling och firade som om hon vunnit hela loppet."Man ska ge sig själv upplevelsen av att få känna sig som en segrare."

TEXT MATILDA LANN FOTO MARGARETA BLOOM-SANDEBÄCK - Magasin B 1 2018

5 Juni

uppdaterad 28 September

LÖRDAGEN 22 FEBRUARI 2014. Det är två plusgrader och snöblandat regn. Katarina Hultling stakar och stakar. Kroppen är stel på grund av antiöstrogentabletterna som hon äter. Så ser hon målgången i Mora och låter de sista krafterna strömma till. Nu är det bara upploppet kvar. Publiken jublar och klappar händerna. Skidorna glider över mållinjen och hon passerar dekalen med texten ”I fäders spår för framtids segrar.” Katarina Hultling slänger upp armarna mot den gråmulna skyn i en explosiv segergest. ”Yes!”, vrålar hon.

– Det är viktigt att göra stor sak av det där, man måste agera som om man har vunnit hela loppet. Man ska ge sig själv upplevelsen att få känna sig som en segrare, säger Katarina Hultling och sträcker demonstrativt armarna i luften när hon minns tillbaka. Och i år var det dags igen. Nu körde hon Tjejvasan för andra gången, den här gången utan att samtidigt behandlas för bröstcancer.

Vi känner henne som den lite hesa kommentatorsrösten till konståkning och som mångårig sportjournalist. Katarina Hultling har ett livslångt förhållningssätt till fysisk aktivitet. Skidåkningen har följt med sedan barndomen när familjen åkte både utför och på längden i norska fjällen. Dessutom spelade hon curling på elitnivå i början av 1980-talet och har vunnit både EM-guld och VM-silver.

– Folk tror att jag är nitisk och målmedveten, men jag är en jojotränare. Jag får ett ryck och kommer igång och tränar mycket ett tag, sen kommer jobb eller något annat emellan och då faller jag ur.

Och så var det även i oktober 2011. Något kom emellan. Katarina Hultling fick bröstcancer. När hon stod i duschen upptäckte hon en skåra i höger bröst som ledde fram till en liten knöl. Läkarundersökningar, mammografi och operation följde. Cancern hade spritt sig till den närmaste lymfkörteln så lymfkörtlar opererades bort samtidigt som en ”apelsinklyfta” avlägsnades från bröstet. Väntan på besked om vilken typ av behandling som skulle sättas in följde.

– Då mådde jag katastrofdåligt, det var den absolut värsta tiden.

Katarina Hultling beskriver sin tumör som "medelsvår" och hon fick cellgifter, strålning och antiöstrogentabletter under fem års tid. Livet sattes på paus. Så även idrotten.

– Av behandlingen fick jag tuffa biverkningar och jag klarade ingenting annat än korta promenader med hunden, säger hon. Ganska snart bestämde sig Katarina Hultling för två saker, dels att inte bli ett offer och tycka synd om sig själv, dels att vara öppen med sin sjukdom. Tidningen Expressen fick följa henne under behandlingen och när hon mitt i en sändning av pratshowen Skavlan valde att kasta peruken blev det uppståndelse.

– Om jag vågar visa att jag kan ta av mig peruken kanske det finns någon annan som också vågar. Det är ofarligt att visa att man är sjuk och det finns mycket stöd att få från omvärlden.

Hon bestämde sig för att se sjukdomen som ett jobb och läste allt material hon fick. I en anteckningsbok förde hon dagbok över sjukdomstiden och skrev ner alla frågor för att kunna ställa dem till vården. Hon tog emot all hjälp som erbjöds.

– Jag har en bra verktygslåda i form av nätverk, vänner, familj och jag har under åren funderat mycket på vem jag är och är trygg i mig själv. Nu kunde jag raskt plocka fram de verktyg som jag behövde.

När specialistbehandlingen med cellgifter och strålning var slut och Katarina Hultling inte längre var sjukskriven började en ny utmaning: att komma tillbaka till verkligheten.

– Det är då man faller i slukhålet. Man ska tillbaka till jobb, vara en bra partner och förälder, umgås med vänner och sätta igång med aktiviteter. Man orkar inte och känner sig så ensam.

Hon kom i kontakt med Cancerrehabfonden som specialiserat sig på att fånga upp människor som befinner sig i detta glapp mellan vård och vardagens verklighet. Hon åkte på en rehabvecka till Mösseberg och efter det blev hon ambassadör för Cancerrehabfonden.

– Trots att jag haft mina egna verktyg och klarat mig relativt bra igenom min sjukdomstid var det ändå oerhört värdefullt för mig att få åka in i den här bubblan av omsorg och rehabilitering. Jag var bland andra som visste precis vad jag pratar om.

”Folk tror att jag är nitisk och målmedveten, men jag är en jojotränare.”

Även Bröstcancerförbundet har rehabveckor. Hur ser du på att fler erbjuder detta?

– Ju fler som kan ge tillgång till rehab, desto bättre. Det som är sorgesamt är att inte vården har resurser nog att erbjuda alla patienter rehabilitering.

NÄR KATARINA HULTLING bestämde sig för att åka Tjejvasan mitt under östrogenbehandlingen var det lusten som styrde. Hon tänkte först inte på att hon fortfarande var under behandling. Promenaderna med hunden hade blivit längre och hon kände sig starkare. Tillsammans med en kompis bestämde hon sig för att åka och se det som en utflykt mellan Oxberg och Mora.

– Längdskidåkning är en underbar form av motion där man får använda hela kroppen. Jag tyckte att det skulle vara roligt att någon gång få åka Vasaloppet. Det var lika mycket rekreation som prestation.

Inför årets Tjejvasa hade Katarina Hultling tränat på konstsnö i Stockholm och varit på två träningsläger. Hon kände sig i mycket bättre form: gladare, starkare, friskare.

– Kanske påverkade det mig omedvetet så att jag började jaga och försökte prestera. Jag glömde bort att jag var på utflykt och jagade på för mycket, körde ryckigt och ojämnt och bytte spår flera gånger. Då fick jag ta tre djupa andetag och påminna mig om att jag måste leva som jag lär, det ska vara en trevlig utflykt. Efter det gick det bättre.

Var det samma seger mentalt?

– Ja, på målrakan klappade jag mig själv imaginärt på axeln, nästan fällde en tår, och tänkte: ”Fasen Katarina, du gjorde det igen, var stolt över dig själv!”

Katarina Hultling

  • Bor: Hammarby sjöstad, Stockholm.
  • Ålder: 63.
  • Gör: Moderator och föreläsare, samt konståkningskommentator.
  • Familj: Sambon Albert Svanberg, sonen Victor och hunden Sally.
  • Intressen: Familjen, vännerna, läsa, se bra tv-serier, motion och friluftsliv.
Om bröstcancer

Om bröstcancer

Stöd oss

Stöd oss