"Jag slogs mot två obegripliga saker"

Mådde bra under behandlingen

Tumören och bröstet avlägsnades och hon kunde jobba under nästan hela behandlingstiden. Sverige höll avstånd och distansarbete blev den nya normen.

– Jag brukar skoja om att det var bästa tiden att få cancer. Det var ett år in i pandemin, alla var mer eller mindre isolerade och vi kunde göra en hel del digitalt. Jag hade fem minuter till sjukhuset, fick behandling, sedan hem och jobba igen.

Men om socialministern jobbar som om inget hänt, ska man då inte kunna vara sjukskriven när man har cancer? Lena Hallengren har fått den frågan många gånger och svarar att var och en måste lyssna på sin egen kropp.

– Jag mådde bra hela tiden och kunde styra mycket över min tid. Jag vet att långt ifrån alla har de förutsättningarna. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att man per automatik inte mår dåligt av cellgifter. Men hur man mår och vad man vill och orkar måste få vara individuellt.

Du gick igenom en cancerbehandling samtidigt som du hanterade en pandemi. Hur tänker du kring det i dag?

– Det var knäppt faktiskt, väldigt absurt. Det var lite som att jag slogs mot två obegripliga saker på samma gång. Samtidigt, mitt uppdrag gick ut på att krishantera vilket nog hjälpte mig när jag var sjuk. Jag kunde hålla huvudet kallt.

Riksdagshuset är nästan som Lena Hallengrens andra hem. Foto: Viktor Gårdsäter

Gick ut offentligt med sjukdomen

Lena Hallengrens arbetsrum i riksdagshuset påminner lite om en sober walk-in closet. Pastellfärgade väggar, mjuk heltäckningsmatta. Framför en upplyst spegel står tolv par högklackade skor uppradade: gula, orange, några med blingbling.

Under covids mest intensiva fas var Lena Hallengren en av de mest synliga politikerna i Sverige. Enligt en undersökning ökade hennes medieuppmärksamhet med över 700 procent under pandemin. Två dagar före första cytostatikabehandlingen gick hon ut med sin diagnos i TV4 hos Jenny Strömstedt. Hon valde att berätta själv i stället för att det skulle läcka ut.

– Egentligen hade jag velat hålla det till en mindre krets, men när jag väl berättat kändes det skönt. Stödet bara vällde in, det var helt otroligt. Än i dag hör folk av sig med sina erfarenheter av bröstcancer eller bara för att skicka lite omtanke.

När hon började hålla i sina regelbundna pressträffar iklädd peruk visste hon att hon skulle bli synad i varje söm. Visserligen hade hon valt ut en fin, dyr, med riktigt hår. Men känslan av fejk var ändå svår att komma från.

– Jag fasade faktiskt för att peruken skulle se ut som något jag hittat i barnens utklädningslåda. Att det skulle se så realistiskt ut som det faktiskt gjorde hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Samtidigt, vetskapen om att det inte är ens riktiga hår går inte att koppla bort helt och hållet.

I ljuset av en potentiellt dödlig sjukdom kan detaljer kring perukens kvalitet – människohår eller syntet, rätt ton i hårrötterna? – framstå som små, nästan löjliga. Finns väl större saker att oroa sig för? Men som offentlig person var det viktigt för Lena Hallengren att sjukdomen inte skuggade uppdraget. Särskilt inte under den mest turbulenta tiden i hela hennes politiska karriär.

Tappade hår och naglar

– Jag ville se ut som mig själv för att hålla ögonen på målet. Och på riktigt, tanken att stå på presskonferenser i typ sjalett fanns inte på kartan. Att se de bilderna varenda dag, i vartenda medium – alla hade tänkt att jag var sjuk, och jag hade tänkt på det själv. Enda gången jag kände mig sjuk var när jag såg mig i spegeln utan peruk. Är det verkligen jag? Jag kände ju mig som vanligt annars.

Men det fanns också andra gånger sjukdomen blev påtaglig, likt håret även det kopplat till traditionellt kvinnliga attribut. Naglarna. I stället för att pysslas om och prydas med någon tjusig färg föll dom av.

– Jag kunde stoppa ner handen i fickan och så var det en nagel mindre när jag tog upp den. Hon skrattar till, men ögonen är allvarliga. Faktum är att Lena Hallengren är en praktisk människa. Kanske är det därför sjukdomstiden inte kretsat främst kring de existentiella frågorna, liv och död och meningen med allt, utan på det fysiska, det som går att ta på.

– Jag var rädd ibland, absolut. Men min tilltro till vården och forskningen tryggade mig. Att se håret och naglarna falla av var på ett sätt jobbigare eftersom det var så brutalt konkret.

Lena Hallengren delar sin tid mellan Stockholm och hemmet i Kalmar. Foto: Viktor Gårdsäter

”Men det blir väl bra, visst?”

På ena väggen i arbetsrummet hänger en tavla, motivet är Lena Hallengren själv i svartvitt med texten ”mamma”. Den fick hon av sin då nioåriga dotter Klara i 40-årspresent. Åtta år senare fick Klara och lillebror Olle veta att deras mamma hade bröstcancer.

– Min dotter skulle fylla 17, hon förstod allvaret. Samtidigt hade hennes kompis mamma haft bröstcancer och klarat sig. Båda mina barn ville mest få bekräftat: ”Men det blir väl bra, visst?”. Att jag själv var så säker på att det skulle bli bra tror jag gjorde att det blev något mindre dramatiskt för dem.

Hela svenska folket fick veta att du var sjuk – hur var det för barnen?

– Jag tror att de tyckte det var skönt att jag gick ut med det offentligt. Det gjorde att de slapp berätta själva, alla visste redan. Att ha en känd mamma har sina utmaningar, men i just det här fallet var det nog positivt.