Sorg & omsorg

NIKLAS HENRIKSSON ligger på sjukhusgolvet och gråter. Sjuksköterskorna har precis rullat in hans fru Marica till operation. Bröstcancern har spridit sig till levern. Han har försäkrat henne om att allt kommer att bli bra, att han väntar här utanför tills hon är klar. Den unga sjuksköterskan säger ingenting, lägger sig bara bredvid honom på golvet och håller om.

– Hon visste att här var det inga ord som behövdes, det var närhet, säger Niklas Henriksson med en röst som blir tjock av minnet.

Då, 2004, skulle hans fru dö. Men så blev det inte. När Niklas Henriksson åter kände sig tillräckligt stark utbildade han sig till närståendestödjare inom Bröstcancerförbundet. Nu hjälper han andra som går igenom samma berg- och dalbana på liv och död.

– Ju mer närstående får lätta sina hjärtan, desto bättre stöd kan de själva vara. Annars brottas du med dina egna tankar och känslor och har mindre förmåga att lyssna.

Allt börjar dagen före nyårsafton 2003. Marica Henriksson är 33 år och kommer ut ur duschen, säger att hon hittat en knöl i bröstet. Livet förvandlas till etapper: röntgen, diagnos, operation. Han tänker: ”Kommer hon att dö?” Men han skjuter undan döden. Fokuserar på det praktiska med hushåll och barnen, Emelie, 9 år och Anton, 3 år.

När Marica Henrikssons tumör i bröstet ska opereras kommer en sjuksköterska in, börjar rabbla information om sorgeprocessen med chockfas och nyorienteringsfas. ”Jag är själv sjuksköterska, jag vet det där”, tänker Niklas Henriksson. Så kommer en annan sjuksköterska in. Sätter sig bredvid honom, frågar: ”Vad tänker du just nu?”

– Hon var trygg i sig själv och fick mig att känna tillit. Det startade processen att komma igenom den första chocken, att börja släppa fram känslorna och prata om det. Det var också möjligt att prata med en kurator.

Operationen går bra. Men så syns en skugga på röntgen. Cancern har spridit sig till levern och prognosen är dålig. Marica Henriksson får delta i en medicinsk studie med förlängd cellgiftsbehandling. Dottern Emelie får en klump i halsen och kan inte äta. Niklas Henriksson följer med henne till en kurator på barnmottagningen.

Han och hustrun tar också kontakt med kuratorn som de blev erbjudna i samband med bröstcanceroperationen. Där talar de om att Marica Henriksson ska dö. Om hennes sorg över att inte få se barnen växa upp, om hur han ska göra med huset.

– Man kan inte stoppa undan känslor, hur ont de än gör. Det var en trygghet att vi hade pratat igenom allt och att jag visste vad hon ville.

Efter leveroperationen, då han föll ihop på sjukhusgolvet, skjutsar ambulansen hem paret. Niklas Henriksson tröstar sin fru. I hennes journal står två ord ut från det vita papperet: ”palliativ vård”. Vård i livets slutskede.

Niklas Henriksson fortsätter ta livet i små steg. Gräset måste klippas, huset målas, barnen skjutsas. Det är en vila att komma till jobbet som ambulanssjuksköterska. Efter ett par månader berättar han om läget för sina kollegor och möts av bra stöd.

Tiden går och cancern kommer inte tillbaka. Niklas Henriksson funderar på vad han vill med sitt liv och hoppar på en vidareutbildning till specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvård. I ett år pluggar han heltid, arbetar 30 procent och har i princip fullt ansvar för hem och barn. När utbildningen är slut bryter han ihop.

– Då förstod jag att jag måste göra något, men det finns ingenting för anhöriga i den situationen.