Stark nog att sluta
Åsa Sederholm har provat tre olika jobb. Inget har fungerat. Det var inget lätt beslut men nu slutar hon arbeta för att orka leva.
TEXT Annika Sjöberg. FOTO Margareta Bloom Sandebäck
Publicerad 13 januari 2020
Det har gått fem år sedan Åsa Sederholm fick bröstcancer. Sedan dess har hon provat olika jobb men inget har fungerat. Hon lider av fatigue efter cancerbehandlingarna och den antihormonella behandlingen har bland annat gett henne kraftig ledvärk och benskörhet. Tre gånger har hon sagt upp sig. Sista gången var bara några veckor innan vi ses. Nu känner hon sig tvungen att sluta jobba.
– Det var en lättnad när jag och min man fattade det beslutet. Jag måste sluta kämpa och börja leva. Samtidigt är det en sorg att jag inte klarat av att hålla ihop det. Jag känner mig jättevärdelös, berättar hon.
I BÖRJAN AV YRKESLIVET var Åsa Sederholm karriärist med chefsjobb inom bankvärlden. En prestationsmänniska … tills kroppen sa ifrån. Hon blev sjukskriven för utmattningssyndrom, sadlade om till konstvetare och fick ett drömjobb som administratör och entrévärd på Historiska museet. En tjänst på sammanlagt 75 procent. Hon trivdes, tog på sig mer jobb, blev stressad och hann inte gå på mammografi. När hon kände en knöl i bröstet ignorerade hon den.
Först när hon återigen blivit sjukskriven för utmattning tog hon sig tid att kolla upp den. Sen gick det fort. Operation, cytostatika, herceptinsprutor, antihormonell behandling och strålning. Sista strålningen fick hon på en fredag och på måndagen efter började hon jobba 25 procent. Då låg allt fokus på att komma tillbaka till jobbet.
Det är den identitet man har och vad som förväntas. Men när jag kom hem satte jag mig i soffan och var helt slut. Det fanns ingen ork för det som jag nu, fem år senare, vet att jag hade behövt. Träning och bearbetning.
Åsa Sederholm
UNGEFÄR ETT ÅR efter cancerbeskedet jobbade hon 75 procent igen. ”Projektet” cancerbehandling var avklarat trodde hon. Så var det förstås inte. Eftersom behandlingen gjort henne väldigt ljudkänslig slutade hon som entrévärd på museet och fick enbart administrativa uppgifter. Men hon har också fått svårt med minne och koncentration och hade svårt att sköta jobbet så bra som hon ville.
– Från vården är det mycket fokus på att komma igenom cellgiftsbehandlingen men för mig var den en promenad i parken jämfört med allt som kom efteråt, säger hon.
Istället för att prata med sin arbetsgivare knöt hon näven i fickan, ville så gärna att det skulle fungera. Ville prestera. Hon ville också slippa ha med Försäkringskassan att göra. Under cancerbehandlingen hade stödet fungerat helt okej, men under hennes tidigare sjukskrivning för utmattning kände hon sig ständigt ifrågasatt. Det ville hon inte vara med om igen.
Vintern 2016 gick min pappa bort. Då hamnade jag i en existentiell kris och sade upp mig. Är det något jag ångrar så är det just det. Nu kan hon blicka tillbaka och förstå att traumat kom ikapp henne och att hon behövt återhämtning och stöd för att klara av jobbet. Då ville hon bara få släppa taget.
DET VAR FÖRST när Åsa Sederholm slutat på museet som hon fick tid och ork att börja reflektera över vad hon varit med om. Hon åkte till Mösseberg på rehabilitering där hon träffade en terapeut och berättade att hon funderade på att börja jobba som mindfulnessinstruktör och utbilda sig i medicinsk yoga. Hon ville hjälpa andra.
– Det kan du ju inte göra. Du är ju inte hel själv än, sa terapeuten. Då fick jag mig en tankeställare, berättar hon.
Hemma igen började hon söka jobb. Något akademiskt jobb ville hon inte ha, det var för tufft att hänga med i tempot, så hon började som administratör på Bröstcancerförbundet och ansvarade bland annat för alla minnesgåvor och ansökningar till rehabilitering. I början gick det bra men efter ett drygt år började hon känna av tempot igen.
– På Bröstcancerförbundet fanns en värme och omtanke men det var tungt att ta del av allas berättelser. Jag behövde få lämna cancern bakom mig, säger hon.
Åsa Sederholm började överge tanken på kontorsjobb också. Hon ville ha ett jobb där hon kunde jobba deltid och sen gå hem och tänka på annat. Hon började sälja skor. Men att stå hela dagarna var tungt. Lederna värkte. Hon härdade ut. Det började närma sig fem år efter cancerbeskedet och hon såg fram emot att få sluta med den antihormonella behandlingen. Så blev det inte. I linje med nya rekommendationer ska hon fortsätta i fem år till.
Jag tycker att jag har provat allt för att kunna fortsätta jobba.
Åsa Sederholm
FLERA GÅNGER UNDER intervjun betonar Åsa Sederholm att hon känner sig lyckligt lottad som har stöd från sina närstående och kan sluta jobba, väl medveten om att alla inte har den möjligheten. Men det kostar. De kommer att leva på makens lön och dra ner på alla onödiga inköp. Men det är det värt. Nu ska hon fokusera på att leva så länge som möjligt, hålla sig i form och må bra.
– Jag tycker att jag har provat allt för att kunna fortsätta jobba, men jag hade behövt mer stöd. Sedan har jag haft otur och träffat olika läkare varje gång. Annars kanske vi hade haft en bättre dialog och min resa hade kunnat se annorlunda ut, tror hon.
Åsa Sederholm
- Ålder: 55 år
- Familj: Man och en vuxen son med sambo
- Bor: Solna
- Gör: Har just slutat jobba
- Diagnos: HER2 positiv bröstcancer
