Super Hero
”Mina fem manliga kollegor fick prova min peruk. Vi tog kort och jag satte upp fotona på väggen så att alla på jobbet fick rösta på årets Lucia”
Helenas text finns med i Angelica Amazona Weijlands bok ”ChemoQueens – styrkan sitter inte i håret"
Publicerad 21 oktober 2020
Chocken över cancerbeskedet lade sig något när läkarna sa att det skulle räcka med operation och strålning: – Cellgifter är inte aktuellt. Piece of cake tänkte jag! Kände mig starkare än någonsin – det räcker med två månaders sjukskrivning sedan kommer jag vara på banan igen!
Efter operationen kom så nya besked: Cellgifter och en ny chock. Det var först nu som jag insåg allvaret. Nu skulle jag tappa håret ... Det var inte tanken att just tappa håret i sig som var jobbigt.Det var att nu skulle jag ju SE så sjuk ut. Alla skulle se! Hur skulle mina barn reagera?
Hur skulle mina barn reagera?
Beskedet över att behöva ta cellgift slog hårdare än själva cancerdiagnosen men det var bara att bita ihop. Vad har man för val, att bryta ihop? Den tanken fanns inte då det inte hjälper mej. Jag förklarade situationen för barnen och vad som skulle hända framöver. Min dotter grät och ville inte att klasskompisarna skulle se mig utan hår. Jag sa att jag förstod fullständigt och lovade skaffa peruk.
Första dosen cellgift gick i kroppen och efter två veckor började det klia i hårbotten. Så kom dagen då jag fick en hel tofs i handen. Jag tänkte – Ska det här hända så ska det banne mig hända på mina villkor! Jag hade lovat dottern att hon skulle få klippa av håret så vi satte igång. Hur ofta får man raka håret på sin mamma? Jag förklarade för henne att jag kanske kunde bli ledsen efteråt men att det inte var hennes fel. Hon klippte och hon rakade, vi skrattade och tog kort. Sonen rakade mig så det blev något så när jämnt och rakt och mitt i allt elände hade vi rätt så roligt.
Hon klippte och hon rakade, vi skrattade och tog kort.
Jag gick till spegeln och där framför den försvann alla mina farhågor över knölar på huvudet och konstig huvudform. Kunde inte sluta att stirra – det var ju faktiskt helt ... okej! Till och med nästan lite tufft.
När peruken kom kändes den bara väldigt obekväm och inte alls "jag". Där bestämde jag mig att liksom omfamna eländet och göra det bästa av det. Jag fick hjälp av en kompis att ta bilder på mig utan hår och la sedan ut dem på sociala medier. Hellre att visa det på mina villkor än att möta chockade blickar i affären! Det gjorde mig starkare!
Peruken användes vid hämtning och lämning av dottern på skolan, efter ett tag tyckte hon det var roligt att rycka av den för att skrämma sina klasskamrater Det gäller att hitta det positiva!
Även om det ses som lite makabert så tog jag med peruken till jobbet så mina fem manliga kollegor fick prova den. Vi tog kort och jag satte upp fotona på väggen så att alla på jobbet fick rösta på årets Lucia.
Idag är det ett år sedan håravfallet och tiden som hårlös känns nu långt bort.
Vad jag inte var beredd på var att allt hår ramlar av! Jag var så fokuserad runt håret på huvudet att jag inte hade reflekterat över något annat. Plötsligt en dag höll jag på att fixa till ett rejält stopp i duschavloppet då allt könshår lossnade på en och samma gång! Snacka om chockad!
Sedan insåg jag att ögonfransar och näshår faktiskt har en viktig funktion och när man inte har något så märks det väldigt fort! Däremot behövde jag ju inte raka benen på ett bra tag, alltid en fördel!
Idag är det ett år sedan håravfallet och tiden som hårlös känns nu långt bort.
Jag tittar ibland på korten från den tiden och känner att det står för något. När jag känner mig liten och svag får de mig att känna mig stark igen.
Jag är fan en super-hero! Jag klarade det!
Helenas berättelse är en av 22 berättelser ur Angelica Amazona Weijlands bok ”ChemoQueens – styrkan sitter inte i håret”. Boken finns att köpa i nätbokhandeln och direkt hos bokförlaget Vulkan
