Träning som kompass

EFTER DIAGNOSEN SPRANG hon för fullt. Löpningen lindrade ångesten, lät henne vila en stund från tankar och oro. Endorfinerna gjorde att hon mådde lite bättre.

Kirurgen opererade bort den tio centimeter stora tumören. Efteråt låg Erika Hörnfeldt på uppvaket och kände att hon hade förlorat allt. Då kom en sjukgymnast in och berättade att det är bra att träna under behandlingen.

– Hon såg det friska i mig och sa att jag kunde få mitt liv tillbaka, det var uppmuntrande.

Under cellgiftsbehandlingen blev Erika Hörnfeldt svagare för varje kur. Hon fortsatte att jobba 80 procent och hade de tre barnen varannan vecka. Cyklade till jobbet, promenerade. Kroppen orkade bara småjogga ibland. Att tappa konditionen blev en stor sorg.

– Löpningen är så viktig för mig. Att vara snabb, prestationsinriktad och ha en bra kondis var en stor del av min identitet.

Fatiguen fick huvudet att kännas som om det var fullt av bomull. Kroppen tung och trög. Hennes mamma flyttade hem till familjen för att hjälpa till.

– Det var deppigt att ligga hemma, utan hår, knappt klara av att ta hand om ungarna och att ens mamma tar hand om en. Jag kände mig fångad i mitt hem, fångad av situationen. Jag hade ingen frihet och var beroende av andra.

UNDER CELLGIFTSBEHANDLINGEN låg hon ofta i soffan och tittade på Centrumklubbens hemsida. Såg hur de åkte på träningar och läger. Tanken att i framtiden få vara med kändes overklig, som en dröm.

En dag under cellgiftsbehandlingen var det orienteringstävling och Erika Hörnfeldt ville gärna vara med. Men hon hade ingen bil och ingen ork. Hennes mamma sa: ”Jag vet hur mycket du tycker om att träna, nu lånar vi en bil och åker dit”. Hon fick en karta och gav sig långsamt ut på banan. Såg skogen runt omkring, kände hur kroppen faktiskt funkade. Hennes mamma tog en promenad och någonstans i mitten av banan passerade de varandra.

– Jag vinkade och kände mig jätteglad över att jag var ute och sprang, och hon blev så glad, hon kände igen mig, den person jag brukade vara. Det var härligt att springa, säger hon och rösten blir skrovlig vid minnet.

I skogen vid Källbrinks IP speglar sig solen i en vattendroppe som vilar på ett grässtrå. Vi står på en grusväg och Erika Hörnfeldt letar efter en stig in i skogen. Hon berättar om hoppet om att få återhämta sig vid cellgiftsbehandlingens slut, men i stället kraschade hon in i en depression. Allt blev svårt, även att komma ut och röra på sig. Efter strålningen började hon träna med Centrumklubben igen, men det var svårt att veta hur mycket kroppen tålde.

– Så är det fortfarande. Det är hela tiden: vill mer, orkar inte. Gasa, bromsa, gasa, bromsa.

I DAG FÅR ERIKA Hörnfeldt antihormonell behandling och går på årliga kontroller. Fatiguen och trögheten finns kvar.

– När jag tränar är jag piggare och klarare i huvudet. Men det är en balansgång: om det blir mycket på jobbet och jag tränar mycket så så tappar jag energin. Jag behöver mer återhämtning än tidigare.

Orken varierar från dag till dag, men ofta tränar hon några gånger i veckan. Lyssnar mer på kroppen. Går och stannar när det blir jobbigt, och försöker tycka att det är okej. Vissa dagar, som i dag, räcker energin till att vara i skogen hela dagen och till och med att springa en del.

– Jag försöker anpassa mig efter det som funkar, tänka att det viktiga inte är att träna för att få bra resultat utan för att det är härligt – och för gemenskapen.

I klubben har hon hittat fina träningsvänner. De tränar ihop, åker på läger och resor med orientering, skidåkning och löpning. I september sprang de Jämtlandstriangeln.

– Att springa i fjällen var något som jag ville göra redan innan jag blev sjuk. Nu blev det på ett annat sätt, med korta sträckor varje dag, men jag gjorde det. Att träna är att ta livet tillbaka.

Erika Hörnfeldt har lärt sig att anpassa tempot efter dagsformen.

Erika Hörnfeldt

• Ålder: 43.
• Bor: Stockholm.
• Gör: Allmänläkare och infektionsläkare.
• Familj: Tre barn på 19, 17 och 9 år.
• Diagnos: Hormonkänslig bröstcancer.