Vi använder cookies för att ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats.

Läs mer
Jag förstår

Upprörd över ödet

Historikern och författaren Yvonne Hirdman skrev dagbok så vilt hon ville, och med viss vrede, varje dag under sin bröstcancerbehandling. Allt var tillåtet! Resultatet blev en hyllad bok – fri från glada floskeltillrop. Dessutom fick hon en helt ny syn på sig själv.

TEXT Karin Persson. FOTO Ulrica Zwenger. KÄLLA Magasin B nr 2, 2020.

15 Juni

Yvonne Hirdman_bröstcancer seneffekter.jpg

”Vad är det inne i mig som kräver denna totalattack? Detta obönhörliga bombardemang?”.

Yvonne Hirdman har nått dag 17 av 205 dagars cancerbehandling när hon den 8 februari 2018 frågar sig om allt detta gift verkligen är nödvändigt: ”Den där lilla indragna bröstvårtan? Är det inte att ta i?”.

När Yvonne Hirdman fick bröstcancer bestämde hon sig för att skriva om det, inte bara som lite klotter i en anteckningsbok utan på riktigt, vid datorn, varje dag under behandlingen som väntade. Hon, som är historiker och har skrivit många böcker tidigare, ville inte uttala tanken om att även detta skulle kunna leda till utgivning, även om det fanns med som en vag idé.

Jag skrev så vilt jag ville och kunde. Allt var tillåtet.

Yvonne Hirdman

Sedan hösten 2019 finns Behandlingen – 205 dagar i kräftrike i bokhandeln. Skrivandet var både terapeutiskt och påfrestande. På nätterna låg hon sömnlös och formulerade meningar i huvudet.

– När jag bläddrar i boken nu efteråt ser jag att det finns en djup upprördhet, rentav en vrede som jag inte riktigt ville kännas vid då eftersom jag tänkte ”det är väl inget märkvärdigt med mig”. Det händer så många, som en snuva fast jävligt mycket värre. Så varför ska jag hålla på och vara stor drama queen? Ändå fanns den här djupa upprördheten över ödet.

FÖR YVONNE HIRDMAN började det alltså med en indragen bröstvårta. Hon oroade sig inte men gick ändå på en väns uppmaning till läkare. Inte heller när beskedet kom om att det var cancer kopplade oron något fast grepp om henne. ”Bröstcancer dör man väl inte av?” ilade förbi som en blixtsnabb tanke, men i övrigt kretsade tankarna främst kring en Finlandsresa som måste ställas in.

– Jag har alltid trott att jag är en melankolisk figur. Men så visade det sig att jag hela tiden var optimistisk. Det är lite märkligt att få sin självbild korrigerad på det sättet.

Att veta att något fientligt växt där inne var otäckt

Yvonne Hirdman

Men behandlingen var förstås ingen dans på rosor. Via dagboksanteckningarna får läsaren följa framgångar och bakslag, upp- och nedgångar genom operationer, cellgifter och strålning.

Även om den mentala hälsan höll sig på en någorlunda stabil nivå under behandlingen var känslan av att inte kunna lita på sin kropp påfrestande. Att veta att något fientligt växt där inne var otäckt, säger hon, och beskriver den paradoxala upplevelsen av att göra entré i vården frisk och spänstig för att sedan bli sjuk av cellgifterna.

– Man stapplar därifrån. Det är så absurt. Och så måste förnuftet tala om för dig att det här är bra för dig, tyst nu, gnäll inte. Var tacksam.

I DE SVÅRASTE stunderna blev hon hjälpt av samtalen med Malin, som Yvonne Hirdman såg på som en bonusdotter och som själv var mycket svårt drabbad av bröstcancer. Boken är dedicerad till henne men hon gick bort i samband med att den kom ut.

– Malin var den jag kunde ringa till och gnälla inför, vilket var märkligt med tanke på våra olika positioner. Men hon sa att känn vad du vill, det finns inget rätt eller fel.

På ett ställe i boken skriver Yvonne Hirdman om hur hon, medan giftet droppar in, läser en damtidning fylld av ”glada små floskeltillrop” och uppmaningar om att leva på bästa sätt med sin cancer. Under behandlingen gjorde det henne djupt provocerad.

Det här med att man ska utvinna guld ur skit ...

Yvonne Hirdman

– Det här med att man ska utvinna guld ur skit ... Sedan förstår jag att för många kan det vara en tröst, att bara du härdar ut så kommer det bli bra. Men jag tycker det finns en floskelvarning där, om jag ska vara ärlig.

NU MED BEHANDLINGEN på avstånd kan hon ändå skriva under på tanken, som då gjorde henne rasande, om att det kan ligga en styrka i att ha den här typen av svåra erfarenheter. Hon ser det som att hon har varit med om en generalrepetition inför det som väntar oss alla, förr eller senare.

– Inte vet jag om jag är mer förberedd nu, men jag hoppas ju det.

Man skulle kunna tänka sig att en professor i historia skulle ta reda på allt som finns att veta om sin cancer, men Yvonne Hirdman reagerade precis tvärtom. Hon accepterade vad läkarna sa utan att vilja ta reda på mer. På frågan om vilket slags bröstcancer hon drabbades av vet hon inte svaret. Alla dokument finns emellertid hemma, sparade i en röd pärm märkt ”Cancer”.

Hon beskriver hur återkomsten till det hon kallar riktiga livet tog lite längre tid än vad hon hade förväntat sig. När behandlingen avslutats infann sig inget glädjerus eller någon stor lättnad. I stället blev hon rejält förkyld och deprimerad. Hon funderade på att börja med antidepressiv medicin men läste listan över biverkningar och stoppade sedan tillbaka asken i nattduksbordets låda.

Nu kan jag känna att herregud, det gick!

Yvonne Hirdman

– Nu kan jag känna att herregud, det gick! Men nu har jag just varit på mammografi och inte fått svar, så ... Mitt optimistiska drag säger det är klart att det inte är något. Men man vet ju aldrig.

I dag mår hon bra, även om hon säger att cancertröttheten har ersatts av trötthet på grund av hög ålder. Antiöstrogenbehandlingen känner hon inte av, och hon har lyckats trappa ner på sömntabletterna. Kvar är pirret i trampdynorna och en obehagskänsla under vänster arm, där man plockade bort sex lymfkörtlar.

Två gånger om året får hon det skelettstärkande preparatet zoledronsyra.

Det är det som är kvar nu av canceriet.

Yvonne Hirdman

Boken har tagits emot väl av recensenter och många läsare har hört av sig för att visa uppskattning. Däremot har hon inte, som när hon skrivit sina andra böcker, blivit frekvent inbjuden att tala om sin bok på bibliotek eller andra förväntade ställen. En enda förfrågan har inkommit, och det förvånar henne.

– Förstår du! Man vill inte, usch vad trist med en bröstcancerkvinna, fy.

HON VILL ATT ”alla” ska läsa hennes bok. Den handlar om mer än bara cancer, påpekar hon, bland annat om böcker hon läst och om feminism (Yvonne Hirdman var den som på 80-talet lanserade begreppet genus i Sverige).

Samtidigt säger hon att hon har stor respekt för alla som har cancer och inte vill läsa hennes bok. Själv orkade hon till exempel aldrig lyssna på Sara Danius sommarprat. Nu skulle hon kunna göra det, när det har gått ett tag och hon känner tacksamhet för att det är över.

– Det bleknar, som ett ärr du vet, säger hon.

Yvonne Hirdman

  • Diagnos: Vet ej.
  • Gör: Historiker, professor emeritus vid Stockholms universitet.
  • Ålder: 77 år.
  • Bor: Stockholm.
  • Familj: Sambon Claes Gustafsson, två barn, två barnbarn.
Stöd bröstcancerforskningen och de som är drabbade. Skänk en gåva!

Stöd bröstcancerforskningen och de som är drabbade. Skänk en gåva!

Om bröstcancer

Om bröstcancer

Stöd oss

Stöd oss