Ut på (lång)tur!

Hur förberedde du dig?

– Jag är gammal skidåkare och älskar att träna. Det här målet blev en morot under hela cancerbehandlingen. Först orkade jag bara ta mig ut på promenader, sedan blev det mer styrketräning också. Tack vare att jag hade den här turen att träna och planera inför kunde jag släppa tankarna på behandlingen litegrann. Strålningen avslutades i oktober och vi åkte ut i februari. Jag kunde vara borta från jobbet så pass länge eftersom jag hade varit sjukskriven och därför hade mycket sparad semester. Som tur var fick jag också med mig en kompis.

Du såg turen som rehabilitering. På vilket sätt?

– Att vara ute i fjällmiljö i två månader är väldigt lugnt för huvudet. Man får tid att smälta det man varit med om. Ledvärken som jag fått av antihormonbehandlingen kände jag knappt av när jag åkte skidor hela dagarna.

Hur tungt var det?

– Det kan bli farligt på vintern när det blåser upp och man inte har någon sikt, men vi var väldigt pålästa. Det krävs mycket utrustning. Vi hade en pulka som vägde 50, 60 kilo och varsin ryggsäck. Tuffast var när det saknades snö och vi fick bära pulkan bitvis. Jag har fått polyneuropati av behandlingen, så för min del var det också väldigt jobbigt att ha så ont i fötterna. Men jag ville så gärna ta mig hela vägen och jag tycker det är så fantastisk med fjällvidderna, så till sist glömde jag nästan bort smärtan för att jag njöt så av allt annat.

Hur gjorde du för att nå ut med din insamling hos Bröstcancerförbundet?

– Jag startade Instagramkontot @Rosavitabandet. Jag fick också ett stipendium från intresseorganisationen Fjällfararna vilket bidrog med uppmärksamhet via deras sociala mediekanaler.

Insamlingen är uppe i över 53 000 kronor. Vad händer nu?

– Det känns jätteroligt! Jag hade åkt Vita bandet oavsett men insamlingen blev som en extra anledning, en bonus. Nu tänker jag hitta på nya äventyr och fortsätta att samla in pengar.