"Vi pratar, skrattar och vågar lyfta de svåraste ämnena"
Unga kvinnor i Bröstcancerföreningen Malmöhus delar både högt och lågt i Minus 55-gruppen. Sara Söderstjerna är styrelseledamot i föreningen.
TEXT Tim Andersson
Publicerad 20 februari 2026
"Jag gick med i Minus 55-gruppen när jag själv fick bröstcancer våren 2022. Då var jag nyopererad, skör som en fågelunge – och plötsligt satt jag i ett rum med andra som visste precis hur det kändes. Axlarna sjönk flera centimeter.
Bakgrunden till gruppen är enkel. Snittåldern för bröstcancer är 65 år, men hälften av oss som drabbas är yngre. Vi som insjuknar tidigt har ofta barn hemma eller brottas med frågor om fertilitet. Vi står mitt i yrkeslivet, vill fortsätta jobba och bygga framtid.
"Våra frågor ser helt enkelt annorlunda ut än för den som har vuxna barn och närmar sig pension."
Sara Söderstjerna
Våra frågor ser helt enkelt annorlunda ut än för den som har vuxna barn och närmar sig pension. Därför behövdes en egen grupp.
När vi träffas är vi kanske tio personer, ibland fler. Vi har ingen egen lokal, så vi ses ute: på museum, på en utställning, i skogen eller över en fika. Vi pratar, skrattar och vågar lyfta de svåraste ämnena utan att fastna i dem. I ena stunden kan vi tala om spridning och dödsfall, i nästa fnissa åt våra ögonbryn. Det är högt och lågt, djupt och lättsamt, men alltid med värme.
Eftersom många av oss jonglerar barn och familjeliv är vi noga med att variera veckodagarna för våra träffar. Någon har alltid simskola på tisdagar och en annan fotbollsträning på torsdagar. På det sättet får fler möjlighet att vara med, åtminstone ibland.
"Kanske är det något vi kan ta med oss vidare, att även för resten av föreningen skapa fler av de där lättsamma, vardagsnära träffarna över en fika på stan eller en promenad i parken."
Sara Söderstjerna
Vi är inte jättemånga men växer långsamt och organiskt. Gensvaret är väldigt starkt! Ett par av oss sitter i styrelsen för föreningen, andra vill bidra på andra sätt.
När vi nu planerar för en volontärverksamhet i Malmöhus, märker vi ett särskilt stort engagemang från de yngre. Och engagemanget smittar. Från de äldre hör vi ofta: ”Ni verkar ha så roligt, vi vill också vara med!” Kanske är det något vi kan ta med oss vidare, att även för resten av föreningen skapa fler av de där lättsamma, vardagsnära träffarna över en fika på stan eller en promenad i parken."
