Jo, det borde den. Väntetiderna är på sina håll i landet mycket otillfredsställande.

Jag förstår, tror jag... Cytostatika brukar skrämma många, och hormonbehandling kan låta harmlöst, men just att det ska pågå så länge kan vara ett problem. Jag tänker att du kanske till att börja med ska tugga på ett tag till och se om det utvecklar sig i något håll. Sen skulle jag tala med kontaktsjkusköterska eller läkare om det finns något som kan göras för att lindra dina besvär. Så kan det vara. Venlafaxin? Det framgår inte om du har passerat klimakteriet, om så är fallet är det naturligt att prova med en aromatashämmare, som brukar vara mindre förenad med vallningar, fast med med värk och stelhet.

Hej, jag skulle föröka att inte vara orolig, men ta reda på vad det är. Bröstcancer är med all sannolikhet inte den mest troliga förklaringen. Gå till vårdcentralen!

Hmm, manlig bröstcancer är ju sällsynt, men det finns ju. Om det är en ny knuta så måste man bedöma den. Det kan vara så att man ser att det är ett aterom, och i så fall kan ju denna handläggningen vara OK, men finns minsta osäkerhet ska man ta ett prov med nål.

Hej, du lämnar ganska sparsamt med upplysningar. Och det verkar som om du har många frågor som du behöver få svar på. Jag gissar att man försökt berätta för dig på din klinik, men att du behöver räffa dem igen för att reda ut allt. Kontakta din kontkatsjuksköterska och be att få ytterligare ett samtal, antingen med hen eller med en läkare.

Hej, det kan man inte veta. Det man vet är att fler kvinnor (som har mycket östrogen) än män (som inte har östrogen) får bröstcancer (!) och att fler kvinnor som får hormonersättning efter klimakteriet än såna som inte får det kommer att få bröstcancer. Men det går inte att uttala sig i ett ensklit fall.

Hej, det låter inget vidare för dig, man skulle önska dig något bättre! Nåväl, det är en kontroversiell fråga med HRT efter TNBC (hormonokänslig bröstcancer). De studier som finns antyder att risken att ta sådan medicin inte är lika hög som vid hormonkänslig bröstcancer, och det verkar ju logiskt. Men man kan inte konstatera att det är helt oskadligt, studierna är inte riktigt konstruerade så. Vid TNBC är risken för återfall störst under de första åren. Jag tänker att man i ditt fall kunde fundera på att prova med venlafaxin som eg är en dep-medicin, men som kan lindra klimakterievallningar. Det är väl det första man kan tänka sig. Din fråga om HRT är helt förbjudet är svår att besvara, enligt FASS är det de. Men kanske saken kunde diskuteras efter 3-5 års återfallsfrihet om man är mycket väl infomerad om att det är en okonventionell strategi? Jag ställde en gång frågan till mina kollegor i Svenska Bröstcancergruppen, de flesta var tveksamma.

Hej, hon har god prognos, i princip är överlevnaden inte påverkad alls efter denna diagnos, däremot finns en viss risk att få en ny botbar cancer i bröstet, som kan vara in situ eller det vi kallar "invasiv" (= "riktig cancer), denna risk är i storleksordningen 20 % på 20 år. Om hon är 59 och har tagit HRT sedan klimakteriet finns det flera goda skäl att ta bort den medicinen nu, inte bara att det ökar risken fär återfall, det finns även andra hälsoproblem att ta sådan medicin under läng tid och i din mammas ålder.

Du har rätt i att det är lång tid. Jag skulle dock tro att det i just ditt fall inte gör att andelen återfall blir mycket högre, men det är ändå djupt otillfredsställande. Du kan visst fråga om du kan få behandling på annan ort.

Hej, det nationella vårdprogrammet föreskriver att man ska ge förlängd behandling efter 5 år i händelse av att man hade spridning till lymfkörtel/lar eller att tumören i bröstet vad större än 5 cm. Tilläggsnyttan bedöms vid körtelnegativ sjukdom upp till 5 cm storlek som så liten att man inte rekommenderar det. Det finns en stor studie från Oxford där man tittat på patienter som varit med på studier på 70 och 80-talet där man jämfört tamoxifen under 5 år med ingen hormonell behandling (det var när tamoxifen var nytt). Man ser då att andelen med allvarliga återfall förstås är klart lägre än bland de som fick tamoxifen, jämfört med dem som inte fick det. Efter fem år slutade man sedan att ta tamoxifen, men man följde fortsatt upp båda grupperna och höll reda på vilka som drabbades av återfall. Vid en jämförelse hur det såg ut efter 10 år, alltså då ingen av grupperna medicinerat under de senaste 5 åren, var skillnaden mellan de som fått, respektive inte fått tamoxifen de första fem åren faktiskt större om man tittade på andelen med allvarliga återfall, så det du skriver är inte riktigt hela sanningen. Några bland de behandlade hade förvisso fått återfall under år 5-10, men det var klart fler i gruppen obehandlade. Det är alltså så att effekten av tamoxifen sitter i även efter det att man slutat ta tabletterna, engelsmännen kallar detta "carry-over" effekt.