Öppna upp för svåra samtal

I ORON FÖR ATT SÄGA och göra fel är det vanligt med tankar om att barnen skulle behöva professionellt samtalsstöd. Det behovet kan absolut uppstå, men vanligen inte och särskilt inte i ett inledande skede, menar Helen Runesson.

Hon rekommenderar i stället att, efter att först ha funderat ett par varv själv på vad man vill kommunicera, sätta sig ner i lugn och ro – gärna tillsammans med någon annan vuxen – och berätta: ”Nu har jag fått den här sjukdomen, den heter bröstcancer, det här kommer att hända. Vissa saker vet vi, andra inte”. Om det finns flera barn i familjen är det bra att hålla samtalet med alla samtidigt, men om åldersskillnaden är stor kan man behöva fylla i till de äldre barnen som klarar av att höra mer än de små.

Det inledande samtalet kan gärna hållas relativt kort. Därefter är det lämpligt att fråga då och då, men inte hela tiden, om barnet tänkt något mer på det man pratade om. Det är vanligt som förälder att oroa sig över om barnet verkligen förstått, eftersom den förväntade reaktionen kanske uteblir.

– Men om barnet bara sprang tillbaka till sin gunga är det snarare ett tecken på att hen inte orkade lyssna mer just då, än att hen inte hört eller förstått. Som vuxen har man en annan förmåga att tänka långt fram och oroa sig, medan barnet inte alls är där i tankarna.

När behandlingen sedan inleds är det bra att tydligt förklara skillnaden mellan symtom på den och på själva sjukdomen. Annars är det lätt som barn att tänka att om man tappar håret, kräks och inte orkar någonting – då är man riktigt sjuk.

Genom sjukdomsperioden gäller det sedan att vara ärlig, men på ett sätt som gynnar barn. Enligt Helen Runesson finns det två diken att hamna i. Det ena utgörs av att man som förälder tänker att barnet skyddas om det får veta så lite som möjligt. Det andra utgörs tvärtom av ett överflöd av information, barnet får veta alla detaljer och följer med på varje läkarbesök.

– Då kan det bli övermäktigt och för stort.

”SKA DU DÖ NU?” är en fråga som många bävar för att få. Men det är bättre att frågan kommer än att barnet bär den själv. Som förälder behöver du inte vara rädd för att berätta att du inte vet säkert, men att du hoppas och tror att du inte ska dö.

I vissa fall vet vi ju emellertid tyvärr att det inte kommer att gå vägen.

– Då tänker jag att man av hänsyn ändå försöker att dela upp det lite och inte helt osorterat säger till barnet att nu är det det allra värsta. När det handlar om tonåringar kan man berätta mer, men gärna fortsätta att förmedla ett visst hopp.

Att gråta och visa sig ledsen inför sitt barn är inte fel. Däremot brukar Helen Runesson råda många patienter att ha en egen professionell samtalskontakt så att barnet inte blir en samtalspartner eller ska trösta.

– Många barn känner av det här ändå och kan hålla inne med sina egna bekymmer. Det är viktigt att inte lägga på dem för mycket, säger hon.

FÖR ATT BARN INTE SKA känna sig ensamma har Bröstcancerföreningen Johanna Göteborg barn- och ungdomsgrupper för barn som har en förälder med cancer. Varje träff börjar med att barnen, som är mellan fem och fjorton år gamla, får välja en bild av ett ansikte som ser ut ungefär som de känner sig just för tillfället. Sedan går man en runda då barnen får dela med sig av något som känts bra och mindre bra sedan gruppen träffades sist.

Eva Storåkern, socionom och bildterapeut, är en av ledarna.

– Att berätta om saker som inte är bra är en träning inför hela livet. Ibland tar det lång tid, ibland är det lätt. Hos oss finns inga måsten, en del barn har gått hos oss ett år och sagt pass varje gång, men de är där och de är i ett sammanhang där de andra barnen har liknande upplevelser, säger hon.

Berättelserna handlar om alltifrån att mamma är inlagd på sjukhus igen till att man råkat ha sönder sin mobil. Mycket kretsar också kring skolan. Det är inte ovanligt att barnen känner sig utanför, något som bland annat beror på att de har erfarenheter som de inte kan dela med sina kompisar.

Resten av tiden vid träffarna brukar ägnas åt olika slags övningar. Gruppen målar, använder lera, lyssnar till sagor. Barnen övar på att identifiera olika känslor och pratar bland annat mycket om ilska. För när någon blir sjuk finns det ofta mycket ilska i familjen, menar Eva Storåkern. Hon har arbetat med de här barngrupperna i drygt femton år, och utifrån de erfarenheter hon gjort är hennes viktigaste råd till föräldrar att de ska våga dela sina känslor hemma.

– Barn tror lätt att det är deras fel när de till exempel känner återhållen ilska. Det är bättre att säga som det är i stället för att det ska ligga som någonting som barnet inte kan greppa.