Att se döden i vitögat och samtidigt bära liv
Camilla drabbades av trippelnegativ bröstcancer när hon var gravid med sin son. Två år senare drabbades hennes mamma av samma sjukdom. Det här är Camillas berättelse.
Publicerad 16 september 2024
Jag var 30 år och vi väntade vårt första barn. Knölen i mitt bröst var ”ingen farlig knöl” enligt läkaren på mödravårdscentralen. Min känsla var en annan och därför besökte jag min husläkare för ett utlåtande.
Det skulle komma att visa sig vara en trippelnegativ bröstcancer, gravid i vecka 24. Var det ens möjligt? För långt gången för en abort, för tidigt för att föda. Okontrollerat växte oron inom oss och över vårt barn.
Jag insåg snabbt att läkarna hade hela planen klar för mig och det var bara att hänga på. Jag opererades inom två veckor och påbörjade cytostatika snabbt därefter för att, i bästa fall, hinna med tre kurer innan beräknad förlossning. Att låta cytostatika sakta gå in i kroppen samtidigt som jag kände sparkar från vår lille son kändes orimligt. Ultraljud utfördes mellan behandlingarna och varje gång vi såg det lilla hjärtat slå gav det oss hopp.
Mitt under min andra behandling började bebisen i magen röra sig onormalt. Värkar satte igång, alldeles för tidigt. Min sambo, då förbundskapten för Svenska Mountainbike-landslaget, hade just åkt iväg på EM när jag hastigt lades in på Specialmödravården.
Ge en gåva
Att tappa håret
Jag minns när min bästa vän Helena kom till sjukhuset. Hon tog mod till sig och bad att få kamma av mig allt mitt långa hår. Som att hon såg hur mycket jag led.
Håret var dött, jag led, allt annat vore en lögn. Jag ville inte, drog ut på det in i det längsta. Jag minns att mamma stod bredvid och knöt ihop en säck full med tunna hårstrån. Trots önskan om att få prova den moderna kylmössan, som redan då fanns på plats, gavs jag inte den möjligheten.
Innan jag tappade håret kunde ingen se att jag var sjuk, men när hår, bryn och fransar väl var borta såg jag ut som den cancerpatient jag helst inte ville förknippas med.
Det handlar inte bara om att tappa hår, utan om att förlora identiteten och självkänslan under en av livets mest utmanande strider.
Att bli mamma
Mitt i allt detta kom lille Noel och förgyllde våra liv. Påverkad och trött efter behandlingar och en nio timmar lång förlossning syntes en ljusstråle mitt i allt mörker. Det visade att det fanns hopp bortom förtvivlan. Tillsammans men dock så ovetandes om vad framtiden hade att erbjuda oss.
Mellan cytostatikabehandlingar, smärta och sängliggande var jag nybliven mamma till en liten son. Ingenting skulle få ta den tiden ifrån oss. Det var vi mot cancern.
Tre veckor efter förlossningen var det dags igen för ny behandling. En behandling som kom att påverka min första tid som mamma. Noel var med mig överallt och alla fantastiska sköterskor turades om att få ta hand om honom en liten stund så att jag kunde få vila. I det osäkra fanns så mycket trygghet. Hos dem, sköterskorna.
Jag läste på om Adriamycin, Cyklofosfamid, Docetaxel, håravfall, illamående, strålbehandling, ärftlighetsutredning, familjeträd, mastektomi och implantat. Efter avslutad behandling tog jag beslutet att operera bort båda mina bröst. Allt för att minimera risken för återfall.
Kombinationen kemoterapi-inducerad alopeci och mastektomi förändrade min spegelbild och jag med den.
Att välja bort mina bröst och därmed minimera återfallsrisken kändes som självklar.
Komplikationer tillstötte vilket innebar 4 operationer under några års tid och vägen tillbaka till det ”nya normala” var långt ifrån spikrak.
Ge en gåva
Att förlora mamma
Två år efter att jag fick min diagnos berättar min älskade mamma att hon drabbats av cancer. Bröstcancer. En gång till. Hörde jag rätt?
Tillsammans kavlade vi upp ärmarna och tog sats för att kriga oss igenom en runda till. Det var vad vi trodde. Vi förstod inte då att det skulle komma att innebära 63 cytostatikabehandlingar och otaliga läkarbesök. Det visade sig bli en strid på nästan 10 år där ilska till slut gick över i skrattanfall och där galghumor blev högst nödvändigt. Fokus överlevnad.
Jag valde att gå bredvid min mamma så som hon gick bredvid mig och vi delade erfarenheter med varandra längs den krokiga vägen.
Mamma somnade in klockan 13.55 på nyårsafton 2017.
Jag kan aldrig radera minnet av att både min mamma och jag drabbades av bröstcancer, men känner samtidigt en enorm tacksamhet. Erfarenheten är speciell och jag ser ofta stolt tillbaka på den. Hur vi tillsammans krigade oss igenom det svåra men också hur vi omfamnade livet på ett nytt sätt.
Saknaden efter min mamma kommer alltid att finnas där. Alltid.
Det har nu gått 17 år sedan jag drabbades av trippelnegativ bröstcancer. Att få se mina söner, mormors juveler (som min mamma kallade dem), växa upp är en gåva. växa upp är en gåva. Idag mår jag bra även om jag känner av sviterna från cytostatikan och ett par bröstimplantat som vill krångla ibland.
Erfarenheten gjorde mig nyfiken och intresserad av det som senare skulle komma att bli mitt yrke. Att få hjälpa till att förändra cancerns ansikte. Att genom skalpkylningsteknologi få ge cancerpatienter möjlighet att se sig i spegeln och se sig själva, inte bara sin sjukdom.
Bakom varje patient finns en människa.
Min tillit till svensk sjukvård är extremt hög och många läkare och sköterskor har fått ta stor plats i mitt hjärta. Sjukhus är, för mig, en oerhört trygg plats. Och fin.
