Det är viktigt att ha någon att prata med när man blir sjuk
Astrid var 62 år när hon kände knölen i höger bröst. Emma var 26. I dag finner de gemenskap i sin förening. Trots avsevärd åldersskillnad finns ett varmt systerskap mellan dem.
Publicerad 31 oktober 2022
uppdaterad 29 november 2022
Många som varit sjuka bär på en oro som kan vara svår att dela med familjen och de närmaste, ibland kan det vara lättare att tala med andra som haft liknande upplevelser.
Det är tidig försommar i Kristianstad när Astrid Hugosson och Emma Österberg ses. Luften är ljummen och träden skirt gröna. Vid ungefär samma tid för lite drygt tjugo år sedan, när sommarförväntningarna var som hetast och semesterplanerna skulle läggas, kände Astrid Hugosson knölen i bröstet. Astrid minns en lång och kvalfylld sommar i väntan på besked och svar på den biopsi som tagits någon månad efter första läkarbesöket på vårdcentralen.
– Vi var i Norrland och jag minns att jag inte ville köpa den söta kofta jag sett. Jag tänkte att det var onödigt och att jag kanske aldrig skulle kunna använda den.
Nu är Astrid Hugosson fri från cancer, hon är pensionerad från arbetet som fysik- och matematiklärare och viker en del av sin lediga tid åt Bröstcancerföreningen Victoria Östra Skåne.
– En av mina väninnor hade varit sjuk och det var genom henne jag kom i kontakt med föreningen. Det kändes mycket meningsfullt att gå med.
Engagemanget växte snabbt och det tog inte lång tid innan Astrid klev in i styrelsen och kort därefter axlade rollen som ordförande. Det gjorde hon under fyra år. Nu är Astrid Hugosson sedan länge engagerad som stödperson.
– Det betyder att den som har behov av att prata kan ringa mig. Jag är också med i samtalsgrupper.
Astrid gick en stödpersonskurs för att lära sig att lyssna på ett bra sätt och att hantera tunga frågeställningar.
– Det svåraste är att stötta en person som fått besked om att det inte finns mer behandling att få. Då gäller det att lyssna och finnas. Det fick vi öva bland annat i rollspel när vi gick kursen.
Stöd bröstcancerforskningen
Det är i föreningen som Astrid Hugosson och Emma Österberg träffats. Trots avsevärd åldersskillnad märks ett varmt systerskap. Astrid är en av de äldsta medlemmarna och Emma den yngsta i föreningen. Båda talar mycket och inlevelsefullt om hur viktig gemenskapen är och hur bra det känns att få dela med sig av sina erfarenheter till andra. Många som varit sjuka bär på en oro som kan vara svår att dela med familjen och de närmaste, ibland kan det vara lättare att tala med andra som haft liknande upplevelser.
– Vi lär av varandra, säger Emma.
För Emma Österberg har det gått tre år sedan hon kände den där knölen. Hon låg hemma på soffan och vilade när hon upptäckte något hon aldrig känt tidigare. Hon klämde, klämde igen och bad sambon känna.
– Den var så tydlig. Jag kände direkt att knölen inte var normal.
Hon tystnar och tar ett djupt andetag.
– Det var svårt. Jag blev rädd och grät mycket när jag fick beskedet att cancern var aggressiv och växte snabbt. Fast mest grät jag nog vid tanken på att jag skulle tappa allt hår.
Eftersom Emma var ung och utan egna barn fick hon göra en fertilitetsbevaring, det vill säga plocka ut ägg för framtiden, innan cellgiftsbehandling kunde starta. Efter ett halvår blev det operation och sedan strålbehandling. Bor man i Skåne betyder det många resor till Lund. Det är enbart i Lund man strålbehandlar cancerpatienter.
– Det var en tuff tid, men eftersom det var mitt under pandemin hölls mina föreläsningar digitalt och jag kunde styra strålningsbehandlingen utifrån plugget
Jag tror att igenkänningen kan vara viktig. Vissa saker vill man dela med dem som funderar på samma saker.
För Emma Österberg var det viktigt att fortsätta de pågående socionomstudierna och leva livet så normalt det bara gick. Hon beskriver det som en skön distraktion från sjukdomen och all oro. I dag är Emma cancerfri, hon trivs med nya jobbet som biståndshandläggare och är engagerad i Victoria Östra Skåne, i gruppen för unga kvinnor. Men det går inte en dag utan att hon snuddar vid tanken på risken att bli sjuk igen.
– Jag tror aldrig att jag blir fri från oron. Därför är det skönt att få stöd från andra som också varit sjuka. Det är en styrka att vi är flera.
Bröstcancerföreningen Victoria Östra Skåne startade 1981 och har nu 300 medlemmar. Under pandemin ordnades enbart promenadträffar, men nu är aktiviteterna i gång igen. Föreningen arrangerar allt ifrån utflykter och fikaträffar till föredrag och vattengympa. Det är nödvändigt att göra roliga saker tillsammans, men det allra viktigaste, tycker både Astrid och Emma, är att kunna träffas och dela erfarenheter med andra som varit drabbade.
– Som stödperson delar man sin ålder i informationsmaterialet. Tanken är att den som söker kontakt ska kunna välja någon i sin egen ålder, förklarar Astrid.
I gruppen Unga kvinnor är det inte ovanligt att de som inte fått barn ännu behöver få prata om det.
– Jag tror att igenkänningen kan vara viktig. Själva oron för återfall är säkert lika för de flesta oavsett ålder, men vissa saker vill man dela med dem som funderar på samma saker.
Och rådet från både Astrid och Emma är att prata med någon.
– Det är viktigt att känna hopp och inte minst framtidstro för att orka vidare, säger Astrid Hugosson.
TEXT AGNETA NORDIN FOTO ERIKA WEILAND
