Det finns ett behov att bry sig om varandra
Två dagar efter att Anna Mogren fått sitt cancerbesked deklarerade WHO att spridningen av covid-19 var en pandemi. När de fysiska vårdbesöken blev färre fick bygemenskapen stor betydelse.
TEXT Karin Persson. FOTO Daniel Strandroth.
Publicerad 22 juni 2021
Strax innan Anna Mogren fick veta att hon hade cancer kände hon sig stark och lycklig. Efter många års slit hade hon äntligen disputerat och såg fram emot att kunna hänga mer med sin familj. Februarilovet tillbringades i fjällen. Brösten ömmade visserligen men hon njöt av tillvaron i längdspåren.
”Cancer gör inte ont”, var läkarens lugnande ord. För säkerhets skull fick hon ändå en remiss för mammografiundersökning och där hittades en tumör som inte upptäckts vid den senaste kontrollen åtta månader tidigare.
Sedan följde en rad dåliga besked. Först var det bara en liten tumör, sedan en invasiv tumörhärd och cancern visade sig vara mer aggressiv än man trott. Vid en röntgenundersökning sågs en misstänkt fläck på hennes skelett.
Mars, april och maj var tre månader med tunga besked på varandra. När jag sedan hamnade i aktiv behandling kändes det bättre.
Anna Mogren
ANNA MOGREN beskriver hur hon längtade efter operationen, till att få narkos, få släppa taget och lägga över på någon annan att ta hand om hennes kropp. Sedan stod cellgifter, strålning och rehabilitering på tur. Samtidigt var hon rädd att pandemin skulle innebära att hon inte kunde få den vård som bröstcancerpatienter normalt ges. På Socialstyrelsens sajt läste hon om förändrade rekommendationer. För hennes ålderskategori gällde bland annat tuffare behandlingar men vid färre tillfällen.
– När jag väl fick träffa sköterskan första gången och låg uppkopplad med droppet man får sa hon till mig att ”så här gjorde vi med alla för fem år sedan, Anna. Då var det här standard”. Då föll en sten från mina axlar. För jag hade ju känt att jag var testkanin, att vi skulle prova något nytt.
DE FYSISKA VÅRDMÖTENA byttes så ofta det var möjligt ut mot digitala. Hon kom att längta till nästa tillfälle att få cellgifter och sedan till att få strålningsbehandlingarna.
De där små orden som man får när man träffar människor på riktigt och där man har lite mer tid än i en digital ruta, de har lugnat ner min oro enormt många gånger.
Anna Mogren
Ibland blev de digitala vårdbesöken rentav komiska. Som då hon nyopererad stod och måttade in sitt ärr med telefonens kamera för att en sjuksköterska skulle kunna kontrollera hur det läkte när hon hörde ”vänta, vänta!”.
– Då stod en ljudtekniker på andra sidan som skulle hjälpa sköterskan med utrustningen, och så fick han ett blått, svullet bröst upp i ansiktet.
RESTRIKTIONERNA innebar också att alla fysiska besök fick göras på egen hand. Anna Mogren tror att det var värst för hennes familj. Hennes man kände sig väldigt snabbt maktlös och kunde inte motverka den känslan genom att skaffa sig mer kunskap på samma sätt som om han fått följa med på besöken. Men när hon skulle få sin första dos cellgifter gick det att ordna så att han fick sitta bredvid.
– När han kände sig mer lugn var det behagligare även för mig.
Behandlingen innebar en ökad infektionskänslighet. Under sju månader var apoteket den enda affär hon besökte. Där gick hon och köpte örhängen och krämer, det blev som ett litet nöje att komma dit. Samtidigt har hon inte varit alldeles isolerad. Att tonårsdöttrarna och hennes man skulle hållas hemma på heltid var aldrig något alternativ för den sociala familjen.
– Det tror jag hade blivit en för stor omställning för mina barn som redan tyckte att det var jobbigt med en mamma som var sjuk.
Själv sökte hon sig till ett nytt sammanhang. I Husabys hembygdsförening finns en vävstol som hon länge velat prova. Nu frågade hon några av de äldre om de kunde lära henne. De stunderna blev en slags räddning.
Mina anhöriga tyckte nog att jag skulle isolera mig mer men jag stod inte ut med det.
Anna Mogren
NÄR DE PROFESSIONELLA kontakterna var få och patientföreningens verksamhet satt på paus blev stödet från vänner och bekanta extra viktigt. Bygemenskapen har varit fantastisk, säger hon. Det har nästan inte gått en dag utan att hon fått ett sms eller att någon lämnat något i brevlådan. Grannarna har dragit med henne på motionsrundor upp och ner för den gamla slalombacken.
– Människor har varit väldigt lyhörda. Inte bara för att jag hade cancer, utan allmänt. Jag tror det har med pandemin att göra. Det finns ett behov av att bry sig om varandra och jag hamnade mitt i det.
För egen del har hon aldrig riktigt orkat ta in pandemin. Hon har haft fullt upp med att ta in sin cancerdiagnos. Och trots det fina stödet har det varit en speciell känsla att ha huvudet fullt av något jätteviktigt, samtidigt som alla andra haft något ännu viktigare att prata om.
I dag mår Anna Mogren bra. Hon har vant sig vid tanken på vad cancer är och att den kan komma tillbaka. Hon känner inte den där alarmerande skräcken som hon bar på i början. En del biverkningar finns där, men hon upplever dem inte som jobbiga.
Jag tänker att alla ska bli äldre och ha sina krämpor. Det här är mina och dem har jag fått av en cancerdiagnos. Det går att leva ett väldigt bra liv ändå.
Anna Mogren
Anna Mogren
- Ålder: 48.
- Bor: Husaby på Kinnekulle, Götene kommun.
- Familj: Man och tre döttrar, 18, 16 och 13 år.
- Gör: Doktor i biologi. Utbildningsledare och forskar vid Rektorsutbildningen på Karlstads universitet. Driver ett eget företag inom utbildning för hållbar utveckling.
- På fritiden: Jag tycker om idrott och engagerar mig i Husaby. Vi grannar driver olika föreningar, driver utveckling av landsbygd och har kul tillsammans.
- Diagnos: Hormonell bröstcancer.
