"Jag hade ju precis haft cancer"

Trippelnegativ bröstcancer

En månad efter att hon fått beskedet infann hon sig på Södersjukhuset för att börja sin behandling. Det var på hennes 50-årsdag.

– Läkaren sa till mig senare att hon inte vetat om hon skulle våga säga grattis eller inte, säger hon med ett snett leende. Hade Jeanette Bergqvist skrivit in ”trippelnegativ bröstcancer” i sökrutan skulle hon fått veta att det är en av de mer aggressiva och svårbehandlade formerna av sjukdomen. Innan hon kunde påbörja cytostatikabehandlingen fick hon genomgå en rad tester för att se om hennes kropp skulle orka med den behandling läkaren ville ge henne. Sedan följde ett halvår med cellgifter som skulle krympa tumören, innan den togs bort genom en tårtbitsoperation. Till sist väntade sju veckors daglig strålning. Informationsbroschyrerna hon fick på sjukhuset lusläste hon väl inte direkt, men hon bläddrade i dem med behållning.

Varje gång hon träffade onkologen hade hon förberett en liten lista med saker hon undrade eller funderade över.

– Det kändes väldigt tryggt. Jag kan inte minnas att jag frågade specifikt om återfall, utan jag tänkte ungefär att har man haft bröstcancer och behandlats så är det nog klart. Jag hade inte en tanke på att jag skulle få tillbaka cancern.

När behandlingen var avslutad uppmanades hon att vara uppmärksam på om något kändes konstigt i kroppen. Vid ett tillfälle fick hon mycket ont i ryggen och blev skickad på röntgen, men ingenting oroväckande sågs. Själv var hon fortsatt lugn.

– Min läkare sa att jag var som ett skolboksexempel, alla behandlingar hade tagit så bra, så då kände jag att jag inte behövde vara nervös.

Jeanette Bergqvist upptäckte båda sina tumörer själv.

Risk för återfall

Vid trippelnegativ bröstcancer är risken för återfall högre under de två första åren. För Jeanette Bergqvist dröjde det närmare tre. Hon hade återhämtat sig fint, hade gradvis trappat upp i arbetstid efter sjukskrivningen och jobbade heltid igen, när hon kände knölen. Den här gången satt den i det tidigare friska högerbröstet.

– Det låter kanske konstigt men jag blev inte rädd när jag upptäckte den nya knölen heller. Men jag kollade förstås upp den direkt. När jag fick reda på att det var bröstcancer tyckte jag att det var lite jävla taskigt att jag skulle få cancer igen, jag hade ju precis haft det. Det kändes orättvist.

Bröstcancern var även denna gång trippelnegativ. Behandlingen som följde var identisk med den förra. Eftersom hon så nyligen gått igenom den stora påfrestningen var läkarna osäkra på om hennes kropp skulle klara av lika höga doser, men det visade sig gå, även om hon vid ett par tillfällen under cytostatikabehandlingen blev så sjuk att hon behövde blodtransfusioner. Mentalt skiljde sig upplevelsen av de två perioderna åt en del.

– Det var lättare första gången. Jag föredrar att inte veta vad som väntar. Andra gången var jag mer rädd, för då visste jag ju hur dålig jag riskerade att bli.

Cancerfri

Nu har det gått tre år sedan Jeanette Bergqvist avslutade sin andra bröstcancerbehandling. Hon lever som vanligt, arbetar mycket hemifrån för att slippa de stökiga pendeltågsresorna till jobbet och i stället vinna tid till sovmorgnar. Umgås med familj och vänner. Två gånger per år går hon på mammografi och ultraljudsundersökning av sina täta bröst. Varje gång hon duschar eller badar känner hon också själv igenom dem. De två tidigare knölarna hittade hon ju själv, trots att hon nyligen varit på mammografi som inte visat något. Förutom vid de tillfällena gör sig sjukdomen inte påmind.

– Jag tänker inte på cancer över huvud taget. Ibland känns det så avlägset, att gud, har jag haft cancer? Jag funderar inte på att jag ska bli sjuk igen. Däremot har hon en 35-årig dotter som hon uppmuntrar att kolla sina bröst. Helst bör dottern börja gå på mammografi tidigare än vid 40, tycker hon.

På ena underarmen finns tre namn förevigade i färskt bläck. Tom. Kim. Alma. Det är de två barnen och det lilla barnbarnet. Sedan Jeanette Bergqvist fick sina bröstcancrar tycker hon inte om att skjuta upp saker. Tatueringarna hade hon funderat länge på att göra. – Men så tänkte jag att vad är det jag går och väntar på? En dag kan det vara för sent. Det har blivit som en kraft, att nej nu jäklar, nu slår jag till.