Jag känner inte riktigt igen mig längre
Jeanette Wallén var övertygad om att det gamla hårsvallet skulle komma tillbaka. Så blev det inte. I stället fick hon börja en ny resa – att acceptera sitt nya jag.
Publicerad 20 april 2022
Det var våren 2019 och Jeanette Wallén hade nyss fått en omvälvande diagnos. Hon frågade sin elvaåriga dotter, som satt i bilsätet bredvid, om hon visste vad cancer var för något.
– Det är något med håret, va? svarade hon.
Jeanette förklarade att det kunde vara en väldigt farlig sjukdom, men att hennes variant gick att bota. Hon skulle bli frisk. Och visst – det var något med håret också. De gjorde en grej av det: När det väl började lossna skulle dottern få raka av det, bestämde de.
Så blev det också. Det skedde under en kräftskiva i slutet av sommaren. Jeanette skrattar när hon berättar om det.
– Dottern höll i rakapparaten, min mamma fyllde på vinglaset och svägerskan filmade.
Det finns foton där man ser dottern snagga henne.
Jeanette, som bjudit hem Magasin B till sig, tar fram den rosa klippboken med bilder och texter från sjukdomsprocessen. Två stora leenden: dottern i bakgrunden och hon själv i förgrunden, med hälften av det tidigare långa, rödfärgade håret borta.
Om förlusten kom med någon sorg så syns den i alla fall inte på bilden. Jeanette berättar att hårbortfallet faktiskt inte var en så stor sak – då. Inte senare under behandlingarna heller, då hon hade fullt upp med cellgifternas utmattning eller strålningens brännskador.
– Ärligt talat kände jag mig lite så här Sinéad O'Connor-snygg utan hår. Folk sade till mig att jag hade fin huvudform och passade i rakat. Ja, det kanske jag gör, tänkte jag, smickrad…
Jag kände mig lite Sinéad O'Connorsnygg utan hår.
Hon tog det här med håret som det kom, berättar hon. Hade inte gjort någon djupare research, inte googlat.
– Jag tänkte att, okej, det ryker men växer ju ut igen, det löser sig. Jag visste att det kunde få en annan kvalitet. En del som haft rakt tidigare kan få lockigt; för andra förändras färgen. Men jag var inte beredd på att det skulle bli så glest som det blev på vissa ställen.
Hon kallar det för en klassisk ”gubbfrisyr”, och jämför med fader Fouras på Fångarna på fortet: fjunigt, gråsprängt och tunt uppepå, och spretigt på sidorna.
– Jag skojar om det och skrattar åt det, men samtidigt tycker jag att det är jobbigt. Jag hade långt tidigare, det var liksom min grej. Nu känner jag inte riktigt igen mig i spegeln längre.
Nej, det gamla svallet kom inte tillbaka, som hon hade trott att de skulle göra. Två år efter att hon avslutade sina cellgiftsbehandlingar är det på sina håll fortfarande fläckigt och tunt. Risken finns att det kommer att fortsätta vara så här.
– Det är inte helt enkelt att förhålla sig till. Å ena sidan har jag inga problem att tala om det. Å andra sidan känner jag på något sätt att jag inte har rätt att ”klaga”. Jag ska ju liksom bara vara glad för att jag överlevde. Så det är motstridiga känslor.
”Gubbfrisyren” är dock inte det värsta, säger hon. Svårare var det att förlora ögonbryn och ögonfransar. Hon tyckte att hon såg glåmig och ”genomskinlig” ut, som att sjukdomen hängde kvar även sedan hon friskförklarats.
– Det går ju att rita dit ögonbryn, men det är svårt att få till det bra om man inte är superduktig. Och hur ska man göra med mascaran, när det inte finns något att fästa den på? Hur jag än försökte såg jag inte pigg och fräsch ut.
Allt gick bra. Håret får jag leva med.
När Jeanette en dag promenerade med en vän i skogen och berättade hur hon kände frågade vännen om hon inte hade funderat på microblading, en teknik där man tatuerar in små, tunna streck av pigment i huden med nålar som sitter ihop som ett blad. Det visade sig att en bekant till henne arbetade med just detta och Jeanette kollade in hennes bilder på Instagram.
– Först tänkte jag: tatuera ögonbrynen – skulle inte tro det! En kollega sade att det gjorde så ont. Det var ganska dyrt också, drygt 4000 kronor. Det kändes dumt att lägga de pengarna på ögonbryn. Slöseri.
Men vännen övertalade henne – hon hade trots allt gått igenom en cancerbehandling, och kunde gott unna sig det här. Så hon tog mod till sig och blev väldigt nöjd över resultatet.
– Det gjorde stor skillnad, faktiskt. Jag minns att min mamma tittade på mig och sa:
”Vad naturligt och fint det ser ut.” Det gjorde att det kändes extra bra.
Jeanette hoppas fortfarande att mer av håret ska komma tillbaka med tiden, men har förlikat sig med att det kanske inte blir så. Hon försöker inte att dölja hur hon ser ut. Peruker har hon aldrig använt. De får henne att känna sig utklädd och obekväm, säger hon. I stället köpte hon tidigt ett gäng mössor.
Hon plockar ned favoriten från hatthyllan: en turkos modell med svarta prickar som är så tunn att hon kan ha den på sommaren. I början bar hon den ofta, till och med om natten när hon sov, därför att snagget kändes obekvämt mot kudden.
Numera tar hon sällan fram den. Hon skäms inte för sig, och har insett att hennes hår kan leda till viktiga diskussioner.
– När människor såg mig förut reagerade de ofta starkt: ”Åhh, cancer!” Många blir skärrade av bara ordet. Då sade jag åt dem att ta det lite lugnt, och så berättade jag om min resa, och jag tror att många blir hoppfulla av den. Allt gick bra. Håret får jag leva med.
TEXT TIM ANDERSSON FOTO YLVA SUNDGREN
Jeanette Wallén
Ålder 49 år.
Arbetar Som lärare i svenska och engelska på Österåkers gymnasium.
Bor I Åkersberga.
Familj Dottern Kajsa, 13 år.
När hon inte jobbar Målar, pysslar, och ägnar sig åt scrapbooking.
