Sida vid sida
När Camilla Winter fick sin diagnos gjorde rädslan det svårt att se klart. Stödpersonen Ingrid Kössler guidade genom fakta och känslor.
Publicerad 4 maj 2022
uppdaterad 8 juni 2022
Samtidigt som Camilla Winter fick besked om förändringar i ena bröstet fick hon information om den lokala bröstcancerföreningen och en necessär med visitkort till stödpersoner.
– Men den gömde jag snabbt undan och la massor med saker ovanpå. Jag klarade inte av att ta till mig det. Jag blev väldigt rädd och skakad, säger hon.
En bekant fick reda på att Camilla Winter fått bröstcancer och såg till att en stödperson, Irene Rosengren, ringde henne. Efter deras samtal ordnade Irene Rosengren så att ytterligare en stödperson, Ingrid Kössler, kontaktade Camilla för att besvara fler av hennes frågor och funderingar.
– Jag hade en sådan tur. Det var en stor trygghet att de båda fanns där, säger Camilla Winter.
När hon fick diagnosen fanns det många personer i hennes närhet; hennes fyra barn, vännen Arne som har hjälpt henne att boka möten och hålla i alla kontakter med vård och myndigheter, men även andra vänner och kollegor som visat sitt stöd. Dessutom pratade hon med en läkare, en sjuksköterska och sjukhusets kurator. Men det räckte ändå inte.
– Jag kände mig väldigt ensam. Jag behövde prata med någon som varit med om samma sak, någon som vet vad det handlar om.
I dag träffar hon Ingrid Kössler på Kraftens hus i Borås, en mötesplats och stödcentrum för cancerdrabbade och närstående. Här ses de ibland för en fika eller på öppet hus.
Ingrid Kössler minns det första samtalet med Camilla Winter. En söndag för ett drygt halvår sedan när hon lyfte luren och slog numret svarade en ledsen och något förvirrad kvinna i andra änden.
– Jag förstod att du inte hade förstått, du trodde att du hade en fem centimeter stor tumör, säger hon och tittar varmt på Camilla.
Vid det första samtalet upplevde jag att det fanns all tid i världen.
Camilla Winter minns också. Det hade gått någon vecka efter beskedet. De latinska termerna snurrade i huvudet. Hon hade mikroförkalkningar, ett förstadium till bröstcancer. Hon vet inte hur länge de pratade men tiden stannade till och Ingrid Kössler blev den lugna och trygga guide hon så väl behövde.
– Vid det första samtalet upplevde jag att det fanns all tid i världen för mig. Jag kände att jag kunde ringa igen.
Av sina två stödpersoner blev Camilla Winter uppmuntrad att gå med i Bröstcancerföreningen Viola Sjuhärad. Hon deltog i flera aktiviteter och började förstå att det fanns ett sammanhang för henne.
– Jag blev uppfångad och omsluten av stödpersonerna. Det var bra att komma med i föreningen och träffa fler som varit i en liknande situation.
Två månader efter beskedet opererades Camilla Winter. Inför det hade hon många frågor om operation och direktrekonstruktion, minns Ingrid Kössler.
– Informationen från läkarna kändes knapphändig. Ingrid kunde förklara på ett pedagogiskt sätt. Det gjorde mig mycket lugnare.
Hon fick remiss till en direktrekonstruktion där mikroförkalkningarna opererades bort och båda brösten minskades. Ingen cancer hade hittades och ingen ytterligare behandling sattes in.
– Jag är glad för den operation som gjordes, men jag har fortfarande svårt att se mig själv i spegeln. Jag började med att titta lite med lampan släckt.
När det sjönk in för Camilla Winter att det inte fanns någon cancer och att hon nu sågs som frisk kom nya tankar. Vem var hon nu? Vilken grupp tillhörde hon? Cancerdrabbad, men ändå inte.
– Jag avråddes från att gå kursen ”Att leva med cancer” som sjukhuset erbjuder. ”Du passar nog inte där” fick jag höra.
I stället har Camilla Winter hittat sin plats i Bröstcancerföreningen Viola Sjuhärad och kommer att vara med i en samtalsgrupp för personer med olika typer av bröstcancer. Längre fram kan hon själv tänka sig att vara stödperson, men hon vill hinna få lite distans först.
Det viktigaste är att lyssna och uppfatta det som inte sägs, ofta pratar den drabbade omkring och vågar inte gå in på själva frågeställningen.
För att bli stödperson går man en utbildning under två helger som leds av en psykoterapeut och en stödperson. Vid primär bröstcancer ska det ha gått två år sedan avslutad behandling, vid spridd bröstcancer är det viktigt att ha tagit sig igenom sin egen kris.
– Kan man inte lyssna kan man inte hjälpa, säger Ingrid Kössler, som själv gick utbildningen cirka tio år efter sin egen diagnos.
I rollen som stödperson vet Ingrid Kössler att det är av stor betydelse att vara lyhörd för vad den drabbade vill prata om.
– Det viktigaste är att lyssna och uppfatta det som inte sägs, ofta pratar den drabbade omkring och vågar inte gå in på själva frågeställningen, säger hon.
Vad är det som inte sägs?
– Det man är mest rädd för att prata om. Döden till exempel.
Nu har Ingrid Kössler varit stödperson i närmare två decennier. Genom åren har det blivit hundratals samtal och många personer som hon har stöttat. Vissa med bara något samtal och andra under flera år.
– Jag får så mycket tillbaka. Det som är belastande är ju de som inte klarar sig. Ingrid Kössler tystnar och biter ihop. Men tårarna tränger igenom. Hon har varit med på många personers resor. De flesta har slutat bra. Men hur hanterar du situationen när det inte går bra?
– Jag hanterar inte, eller jo, jag sörjer, säger hon och tårarna trillar. Hon och Camilla Winter är överens om att de här känslorna också måste få finnas. Bryta ihop. Sörja. Komma igen.
– Det har varit jobbigt, men jag känner mig lyckligt lottad som har stödpersonerna vid min sida, säger Camilla Winter.
TEXT MATILDA LANN FOTO EMELIE ASPLUND
