Therese mission

THERESE KHAMANY ringer på porttelefonen till ett av låghusen i Stockholmsförorten Rågsved. Det är bara några portar bort från hennes egen lägenhet men hon och Anna Masonga Mkebi träffades första gången dagen innan. Det var i centrum. Therese Khamany hörde ett språk hon kände igen, gick fram och hälsade och frågade om kvinnan vet något om mammografi. Nu slår vi oss ner i de stora skinnsofforna i Anna Masonga Mkebis vardagsrum.

"Har du gjort mammografi någon gång?" frågar Therese Khamany.

"Vad är det?"

Therese förklarar. Anna Masonga Mkebi grimaserar och säger att hon inte vill gå. Att hon är rädd. Hon fyller 40 i år och kommer inom kort att få sin första kallelse till mammografi.

"Ring mig så följer jag med dig", säger Therese Khamany.

Hon säger hej då och går vidare till nästa kvinna som hon stämt träff med efter ett samtal i mataffären. Therese Khamany vill få fler afrikanska kvinnor att förstå att bröstcancer inte är ett straff från gud, att det inte är mammografin som orsakar cancern och att det i Sverige finns behandling för den som drabbats. Hon vill inte att någon annan kvinna ska behöva vara med om det hon själv fått utstå.

– När jag fick bröstcancer ville jag inte berätta för någon. Jag var rädd att förlora mina vänner. Bara min man och min syster visste. Men sedan spred sig ryktet vidare, berättar hon.

Therese Khamany var 28 år när hon fick sin diagnos. Fyra månader tidigare hade hon fött sitt fjärde barn och hon hade fått ett sår på bröstet. När dottern ammade gjorde det mer och mer ont så hon gick till vårdcentralen för att få hjälp. Där skickades hon vidare till Bröstcentrum på Södersjukhuset i Stockholm. Hon förstod inte varför. Hon hade aldrig hört talas om mammografi och visste inte vad det var för undersökning eller varför den gjordes. När hon blev kallad på återbesök en vecka senare kom hon själv, trots att kliniken bett henne ta med någon närstående.

– De sa att de inte kunde prata med mig när jag var ensam, att jag måste ringa någon. Hennes sambo och syster kom och det är Therese Khamany glad för i dag.

– När de sa att jag hade bröstcancer och att den redan var avancerad kunde jag inte förstå det. Jag tänkte på min lilla dotter, på de andra barnen och att allt var slut. Jag skulle dö. Jag hade ingen information om bröstcancer och bara grät.

Therese Khamany är född i Kongo. Där, liksom i en del andra delar av världen, ses bröstcancer som ett straff från gud. Den som drabbas måste ha gjort något riktigt dåligt och blir ofta förskjuten av familj och vänner. Därför kom hon, sambon och hennes syster överens om att hålla Therese Khamanys sjukdom hemlig.

Men det gick inte. När hon behövde dem som mest, slutade vännerna att svara i telefon. Hon blev inte bjuden på fester, förlorade jobbet som personlig assistent och pastorn i den afrikanska kyrka hon brukade gå till ville inte ha med henne att göra. Även hennes sambo gled längre och längre ifrån henne och mitt under behandlingen lämnade han henne för en annan kvinna.

– Det var väldigt, väldigt svårt. Alla tyckte att det var mitt fel. Jag var jätterädd och hade bara min syster och mina barn, berättar hon.

Under den tiden fick hon hjälp av vuxenpsykiatrin och kuratorn på Södersjukhuset som stöttade med allt från att fylla i blanketter till Försäkringskassan till att hjälpa henne att acceptera separationen från sambon. Det var också på Södersjukhuset som hon först kom i kontakt med Bröstcancerföreningen Amazona Stockholm.

– Först ville jag inte gå dit. Jag tänkte att jag kommer vara den enda afrikanska kvinnan och kanske inte blir bra bemött. Men de välkomnade mig med respekt. Nu är de som en andra familj för mig.

Therese Khamany gick på föreläsningar och träffar. Det hjälpte att få dela erfarenheter med andra drabbade och kunna ställa frågor. I takt med att hon fick bättre kunskap växte också hennes självförtroende.