Hej!
Jag är i en förhållandevis unik situation, och hoppas ni kan ha förståelse för den. Jag är själv inte drabbad av bröstcancer, utan genomgick en dubbel mastektomi i 2018 som del av könskorrigerande åtgärder- någonting som jag sedan dess har ångrat grovt.
Jag har börjat längta efter egna barn (som jag lyckligtvis fortfarande kan ha), men sörjer att jag aldrig kommer kunna amma. Jag förstår att min situation skiljer sig markant ifrån de kvinnor som genomgått mastektomi på grund av bröstcancer (eller risk för att utveckla det), men det är i grund och botten samma operation, och jag tror det finns viss likhet i sorgen över att inte kunna amma. Jag gjorde det jag trodde var bäst för mig i stunden, utifrån en diagnos som var satt av läkare jag litade på.
Min fråga är: vad finns det för resurser om att sörja möjligheten att amma? Hur kan man komma till någon slags acceptans? Hur ser ens alternativ ut?
Jag hoppas ni har förståelse och medlidande för min situation, och kan peka mig i rätt riktning. Jag vet inte vart jag annars skulle kunna vända mig, då det inte finns mycket resurser för såna som mig. Svar tar jag emot med stor tacksamhet, och hoppas ni vet att det är ett bra jobb ni gör.