Hej, det är korrekt att det är en liten studie och ibland inskränker sig evidensen till sådana smärre studier.
Det vi nu talar om är att ge ett svagt lokalt östrogenpreparat till patienter som äter sk aromatashämmare, där verkningsmekanismen bygger på att sänka östrogennivån maximalt i blodet.
Det perfekta sättet att undersöka ett lokalt östrogenpreparat är att göra en randomiserad studie där man analyserar antalet patienter som drabbas av allvarliga återfall (eller t o m avlider) med respektive utan sådan lokal behandling (d v s får placebo). Om man då kan visa att det inte blir någon skillnad mellan de som får, respektive inte får aktiv behandling har man visat att det är ofarligt. Jag skulle gissa att en sådan studie skulle behöva innehålla minst 500 patienter för att kunna påvisa även en mindre skillnad, eller snarare, det man är ute efter: avsaknad av även en mindre skillnad i andel patienter som drabbas av återfall (eller dör). Det hade varit ganska besvärligt att utföra en sådan studie, och ta minst tio år (troligen 15) att få reda på resultatet. Och oerhört dyrt, skulle tippa att det skulle kosta i storleksordningen 20 miljoner kronor. Visst hade det varit bra att göra det och värdefullt eftersom det man studerar är ett stort problem för många patienter.
Det man istället har gjort är att man tittat på sk "surrogatmått" för risk. Man antar att för att det ska vara farligt att använda det lokala preparatet så fordras det att det kommer ut mätbara nivåer av hormoner i blodet. Och så har man mätt det hormon man misstänker är det potentiellt riskabla, och man kunde då i fallet blissel inte se att man fick nivåer av det ämnet i blodet som man uppfattar ska vara förenat med någon risk. Man tittade även på två andra ämnen (FSH och LH) som skulle kunna ändra sin koncentration som en konsekvens av en ökad östrogenenivå i blod, men kunde inte se det. Man mätte samtidigt effekten genom att efterhöra de besvär kvinnorna hade och granskade även utseendet på vaginalslemhinnan och kunde se att man hade en både subjektiv och objektiv påverkan (till det bättre) på slemhinnan i vagina. Man kunde se att hormonnivån initialt steg, men att den sedan normaliserades efter en kortare tid (troligen i takt med att vaginalslemhinnas som följd av behandlingen blev starkare och kraftigare).
Men visst, studien, som numera är publicerad i en sk peer reviread tidskrift (Menopause), utgår från vissa antaganden, t ex att det är "rätt" ämne man mäter i blodet, eftersom substanser omvandlas till andra ämnen i kroppen kan det vara en relevant osäkerhet. Ska man vara helt säker på sin sak måste man invänta resultat av en sådan studie som jag skisserar ovan, och som jag starkt betvivlar att kommer bli genomförd.
Var tycker jag? Jag uppfattar att det på en rimligt nivå är riskfritt att använda blissel. Men att det kan vara klokt att prova med replens först om man inte har för mycket besvär. Jag skulle dock tro att den potentiella glädjen av den medicinen i genomsnitt är lägre. En annan möjlighet är att byta till tamoxifen som blockerar eventuella östrogenreceptorer och där man i än högre grad har skäl att tro att en pytteliten övergående hormonstegring ska vara förenat med en risk. Det kan finnas andra nackdelar med den strategin.
Hur man gör så har man ändan bak!
Niklas Loman
Överläkare, diagnosansvarig bröstcancer, Skånes universitetssjukhus i Lund.