Hej, jag har mycket svårt att se hur själva operationen har gjort det om det var så pass länge sedan. Om du har blivit "sned" efter operationen (brösten blivit så olika att belastningen på axlar blir olik) kan det dock vara en bidragande faktor.

Hej, det låter som om din bröstvårta är lite "uppdelad", skulle inte tolka det som flera vårtor (sånt finns, men då snarare t ex nedanför bröstet). Har du alltid haft det så är det ingen anledning till oro.

Hej, svullnad och stickningar kan tyvärr förekomma långt efter operation och strålning. Har det dock blivit en förändring gentemot annars, knömar, indragning etc så är det bra att visa upp sig för en bröstläkare även om mammografi varit ok.

hej Anna det finns ett par saker med detta som kan förvirra. P53.genen är en i cellerna mycket viktig gen för cellernas kontroll av generna och utnämndes 1992, tror jag det var, av tidskriften Science till "gene of hte year"! Litet skämtsamt får man förmoda. Håll isär följande: 1) man kan ha en ärftlig mutation i p53 som man ärvt från mor eller far, och som kan leda till det som kallas Li Fraumenis syndrom. Det är ett ärftligt tillstånd som kännetecknas av att man har ökad risk för bröstcancer och ett antal andra cancerformer, bl a vissa sarkom, hjärntumörer och även barncancer, ffa binjurebarkscancer. Dessa mutationer kan återfinnas i kroppens alla celler, och man testar detta genom att ta blodprov. När vi nu testar mer verkar det även finnas familjer mer TP53-mutation som man egentligen bör säga, som verkar ha ett sjukdomsmönster som inte säkert innehåller alla dessa cancerformer. 2) en sådan mutation kan uppstå som du skriver "de novo" (=på nytt), d v s den finns i kroppens alla celler och kan föras vidare till bärarens barn, men den fanns inte hos någon förälder. Det skulle förstås kunna bero på att den man tror är far inte är det, men det finns sätt att kolla om så är fallet, och det är vanligen inte felaktigt faderskap det bero på. I dessa fall tänker man sig att mutationen uppstått tidigt i livet, i embryostadiet. Mutationen kan även uppstå litet senare under embryostadiet och i dessa fall kan det vara så att mutationen endast finns i en del av kroppen (!). Detta kallas mosaicism, eller att man är mosaik för p53 mutation. Det kan vara att mutationen finns i huden, men inte i blodet. Jag uppfattar att man i dessa fall har risk för de cancerformer som är aktuella i de fall mutationen sitter i just den vävnaden som man kan få cancer i . Detta är inte helt lätt att förstå och får uppfattas som överkurs. 3) Den vanligaste mutationen i p53-genen är en sådan mutation som uppstår tidigt i en tumörutveckling, och det är faktiskt en av de vanligaste mutationer man kan hitta då man analyserar förekomst av mutationer direkt i tumörvävnad. I dessa fall finns inte mutationen i några andra av kroppens celler och de kommer därför inte att leda till att man har en ärftlig risk för cancer hos patientens barn t ex. Dessa individer har inte heller ökad risk för andra cancerformer baserat på dessa mutationer. Man har emellertid tänkt sig att sådan mutation skulle kunna signalera känslighet för vissa cytostatika och vi hade en stor svensk studie där man trodde att tumörmutation i p53 skulle förebåda känslighet för taxaner, i det fallet docetaxel. Det visade sig dock att docetaxel var lika viktigt som del i behandlingen oavsett om det fanns en p53 mutation eller inte. Studien var alltså negativ, men hade det goda med sig att taxanerna blev rutin vid preoperativ behandling av bröstcancer. Så kan det ofta vara, att en studie inte ger det resultat man var ute efter, men det kommer fram något annat bra istället!

Det står i det nationella vårdprogrammet att man kan avstå hormonbehandling vid den typ av bröstcancer som du har haft, om den är mindre än 10 mm stor.

Hej, ja det är en knepig situation. Som jag kanske inte kan ge ett riktigt bra svar på. Den studie som ligger till grund för dagens zoladexbehandling hette SOFT. I den studien var målsättningen att ge behandling under 5 år. Det finns andra studier där man gett Zoladex under 2 eller 3 år. Jag svarade just på en fråga om cytostatika, där jag försökte uppmuntra den frågande att som du skriver "bita ihop" och göra färdigt behandlingen. Jag tänker att det är en skillnad mellan cytostatika och hormombehandling. Cytostatikan tar man under en relativt begränsad period, hormonbehandlingen under en mycket längre tid. Det gör ju att dess biverkningar är svårare att tolerera. Effekten av behandlingen är förstås bäst om du fortsätter med zoladex, men det kan verkligen vara så att bieffekterna är sådana att behandlingen inte är genomförbar med bibehållen livskvalitet på en rimlig nivå. Då är det bra att veta att även om man kompromissar med EN komponent av behandlingen, så har man effekten av de återstående i bagaget, i ditt fall tamoxifen och cytostatikan. Ni får ta en ordentlig diskussion om saken du och din doktor, efter sommaren. En lösning skulle kunna vara att återstarta behandlingen och se om besväden återkommer, för att du ska kunna känna dig säker på att det verkligen är zoladexen som är boven i dramat. Det skulle ju ha kunnat vara något annat som råkade sammanfalla med zoladexperioden som ledde till att du inte mådde väl. Kommer symtomen tillbaka vid en återinsättning kan du ju vara säker på att det är zoladex du inte kan tåla.

Hej Ulrika, Du har psykiska biverkningar av kortison, vilket jag uppfattar beror på att medicinen piskar på sinnet och försvårar sömnen, som är så viktig för att man ska kunna återhämta sig från dagens dont. Det är en besvärlig och potentiellt allvarlig biverkning. När vi behandlar patienter med olika mediciner är syftet att förebygga allvarliga återfall. Olika former av medicinsk behandling bidrar där med sitt strå till den stacken. Man kan litet grovt räkna med att de behandlingar vi ger tillsammans halverar risken för sådana återfall. Det betyder att om man avstår från t ex cytostatikan så går man miste om den förebyggande effekten som just den komponenten bidrar med, och man kan inte säga att man kan ersätta den med något annat. Du har troligen genomgått den värsta delen av din behandling i och med att EC-perioden är över. Nu väntar paklitaxel som man ger med en kortisondos som är betydligt lägre än den man ger tillsammans med EC. Vi gör säkert litet olika här över landet, men hos oss gör vi så att vi ger en dos paklitaxel (6 mg betapred) i samband med dos 1 och 2 av paklitaxel, och om man då inte reagerat på medicineringen, ger vi inte kortison alls vid de följande behandlingarna. Det fungerar i de flesta fall fint. Kanske du kunde tåla en dos och kanske man kunde ge 4 mg istället för 6 mg. Det känns litet olyckligt ifall du skulle avbryta din cytostatika nu. Du kommer inte att ha full effekt av behandlingen, och med tanke på hur jobbig behandlingen hittills varit känns det tråkigt att du inte ska kunna få ut den fulla förebyggande effekten av denna svåra period. Jag skulle föreslå att du ändå försöker prova paklitaxel och hoppas att den ändå ska vara genomförbar.

Hej! Med det lilla du vet hittills behöver du inte vara orolig (lättare sagt än gjort, jag vet): det låter som om man har hittat en oklar förändring (ingen klar cancer!) och ville ta ett prov för att kunna avfärda den. Det är normalt att man då träffar en kirurg för att få svaret. Det kan ändå mycket väl vara en godartad förändring, oavsett vätska eller inte! Fråga 2 tänker jag behöver du inte grubbla på i det här läget då det likväl kan vara något helt ofarligt, men nej, oftast opererar man inte bort bröstet vid bröstcancer, och cellgifter får man heller inte automatiskt.

Hej! Har du haft mycket problem med mjölkstockningar i ett visst område så är det inte ovanligt att du känner stickningar och ont; vävnaden håller nog fortfarande på att lugna ner sig och läka, och lymfsystemet ser till att det "rensas upp" igen. Känner du ingen knöl i området tycker jag du kan avvakta och försöka med varm massage. Annars hör av dig till din barnmorska eller bröstmottagning, självklart!

Hej! Oftast gör man en kompletterande MR bara i specifika fall, t ex om tumören har lobulärt växtsätt (en typ av tumör), om den har flera härdar, om den var svårupptäckt, eller om det finns oklarheter eller diskrepans mellan mammografi och klinisk undersökning eller ultraljud. MR bidrar till att kartlägga tumören bättre inför operation, men visst finns det en viss risk (det finns inga siffror på den risken så vitt jag vet) att man hittar nya förändringar som man behöver ta prov på - godartade som misstänkta. Men då är du i alla fall mycket väl undersökt!