Hej Anna, jag kan inte svara på den frågan baserat på den information du lämnar, och jag tror egentligen inte att den lämpar sig för detta forum, du måste tala med de som är ansvariga. Det kan vara möjligt att göra det, men det är förenat med tydliga risker för bieffekter. Så man måste noga väga för och emot.

Vid vissa tumörsjukdomar är LD en viktig markör, men inte vid bröstcancer. Men den är ospecifik (pekar inte på någon speciell sjukdom), ett normalt LD "i överkant" hos en frisk individ (inklusive efter bröstcancer) är inget som ska föranleda någon åtgärd - eller förtjänar att besvära dig med oro.

Det vi har tillgång till är i första hand Ca 15-3, som ibland kan vara förhöjt vid återfall vid bröstancer. Bakom knuten finns mer känsliga analysmetoder, som ännu inte är i kliniskt bruk.

Jag tänker att man i första hand inte ska "skylla" allt som händer i kropp och själ på tamoxifen. Om det inte går över, tänker jag att du ska kontakta den läkare som ansvarar för din venlafaxinbehandling.

Det beror litet på situationen. Är det bröstet, eller någon annanstans på kroppen?

.

De biverkningar som jag, som inte ätit letrozol, uppfattar är de mest besvärande brukar vara ledvärk/ledstelhet, typiskt svårt att komma igång med kroppen t ex när man stiger upp på morgonen eller när man suttit nedsjunken i en stol. Kroppen måste "ledas" igång. Sen går det bättre. Och besvär med slemhinnorna, inte minst i underlivet. Jag uppfattar att dessa besvär beror på "östrogenbrist" Vävnaderna behöver litet östrogen för att må bra, och det är det vi tar bort eftersom eventuella hormonkänsliga tumörceller också har det behovet, och det unnar vi dem inte! Jag har inte hört, läst eller kan säga mig ha erfarenhet av att de åtgärder du föreslår skulle kunna kompensera för denna "östrogenbrist". Däremot säger alla att fysisk aktivitet kan hjälpa, även om jag vet att det finns de som har svårt att vara fysiskt aktiva p g a besvären.

Om det är 4 veckor sedan din senaste paklitaxel och dina vita blodkroppar återhämtat sig tror jag att ditt immunförsvar i allt väsentligt nu har återhämtat sig, och att du kan leva på det sätt som andra 45-åriga kvinnor bör göra fn.

Man menar att man vid utvärdering av cytostatikabehandling ser tydliga tecken på att medicinen biter på cancern. T ex att tumörer krymper på röntgen, att patienten mår bättre, eller att blodvärden som avspeglar tumörbördan i kroppen går åt rätt håll. Det ska uppfattas som goda nyheter.

Det nationella vårdprogrammet är mycket omfattande, och är på 300 sidor ungefär. Det gör att det är svårhanterligt t ex om man vill ha ett stöd för sitt minne i rockfickan. För det andra är det så att det nationella vårdprogrammet inte på alla punkter exakt föreskriver hur man ska göra, ffa i situationer när man helt enkelt inte kan säga exakt vad som är det bästa. Det har därför funnits, och finns lokala kortversioner av vårdprogrammet som man använder på sjukhusen. Dessa ska följa det som det stora vårdprogrammet säger, men på vissa punkter finns det mindre skillnader mellan de olika riktlinjerna i hur man tolkar skriften. Den Svenska Bröstcancergruppen har under det senaste året skapat en gemensam kortversion av det nationella vårdprogrammet som vi tycker att man kan använda i hela landet istället för att var och en ska ha en egen. Ett syfte är att arbeta för att minimera de skillnader i handläggning som trots allt finns. Det är dock så att det i den senaste versionen av det nationella vårdprogrammet finns en funktion som gör att man i sin dator eller telefon kan få fram endast de korta sammanfattningarna och rekommendationerna, jag tror att detta på ganska kort sikt kommer att minska behovet av de regionala kortversionerna. Vårdprogrammet är inte någon lag, utan en rekommendation, som man bör följa (Ordet "bör" har i detta sammanhang en stark betydelse). De olika regionerna ha också fått godkänna aktuella skrivningar innan det släppts ut.