Kroppen sa bara: Nej, nej, nej

När Anne-Lie Rydé fick sitt cancerbesked förra året tryckte hon undan känslorna av sorg och oro. Under inspelningen av Så mycket bättre hann de ifatt henne.

Publicerad 23 december 2022

Anne-Lie Rydé är tacksam för sin vana att undersöka brösten.

När en väninna till hennes mamma drabbades av bröstcancer fick den unga Anne-Lie Rydé en allvarlig uppmaning. Med tiden skulle det bli till ett mantra: "Undersök brösten.” Livet igenom har hon gjort just det, så vanemässigt att hon knappt reflekterat över det. Hon blev en ”klämmare”, som hon säger.

Vid ett tillfälle hittade hon två knölar. Efter en undersökning visade de sig vara bara brosk. I dag finns de inte längre kvar.

Den lilla ”ärtjävel” som hon upptäckte den 14 juli förra året kändes helt annorlunda.

– Jag insåg direkt att det var något som inte skulle vara där, ett främmande föremål i min kropp. Ettrig där den plötsligt stack ut.

Två veckor senare fick hon tid för undersökning hos en noggrann underläkare.

– När hon var klar sade hon att hon skulle skicka en remiss till mammografin. ”Jaha, och vad kommer det att stå på den remissen?” frågade jag. ”Misstänkt cancer”, svarade hon.

Ladda ner appen Klämdagen

få instruktioner och en påminnelse varje månad om att undersöka dina bröst

Vi sitter på hotell Rival i Stockholm. Det är en passande inramning för en person som alltid älskat att, med sina egna ord, ”slå klackarna i taket”. Oavsett om hon är 22 år och sångare i punkrockbandet Extra, eller 65 år och under cancerbehandling. Hennes korta, skimrande röda jacka smälter in i den rödsvarta interiören.

Livet har gjort henne tuff, också inför kriser. När hon insåg läget blev hon genast kallt inriktad på att ta sig igenom sjukdomen. ”Steg för steg, dag för dag”, som uppmaningen löd från hennes nära vän Nanne Grönvall. Hon var med på mötet när läkaren gav beskedet, och hade själv haft samma hormonella form av bröstcancer tidigare.

Anne-Lie Rydé lutar sig fram i den svarta skinnfåtöljen, knyter händerna som inför en attack.

– Någonting hände med mig, en autopilot gick igång: ”Det här ska jag klara av.” Min dotter, som är vuxen sedan länge, blev fruktansvärt ledsen. För hennes skull, och för min egen, var jag tvungen att bita ihop. Jag fick tunnelseende.

Operationen var ”a piece of cake”, säger hon. Av strålningen kände hon ingenting, inte ens lite trötthet. Efter sju månader av uppehåll från rampljuset, en frånvaro som började generera tissel och tassel i branschen, gick hon ut offentligt med sin diagnos: ett Facebookinlägg och en stor Aftonbladetintervju simultant.

Sedan var hon redo att sätta i gång igen. Sommaren 2022 var fullbokad med konserter. Och inte minst: inspelning av årets säsong av Så mycket bättre.

Jag insåg direkt att det var något som inte skulle vara där.

Och där tog det stopp. Hon må vara en person som reagerar med rationalitet på kriser, men alla nedtryckta känslor av oro och sorg hinner förr eller senare alltid ifatt henne. Och de tar inte hänsyn till tajming. Den här gången översköljde de henne mitt under TV4-inspelningen.

– Där, på Gotland, brister det. Du sover knappt någonting, kamerorna är närvarande hela tiden, det är prestationskrav och jag var dessutom förkyld. Min kropp började reagera. Jag fick jättestora fötter! De svällde upp så att jag inte kom i några skor. Korsryggen började låsa sig. Jag fick blåskatarr, och tarmarna slutade fungera.

Hon genomförde trots allt inspelningen. Satt barfota under middagarna, och trängde på sig ett par elastiska boots när hon gick upp på scenen för att försöka tvinga sin förkylda röst till underkastelse. Men när hon kom hem till Stockholm igen grät hon i fem dagar i sträck.

– Det finns en film där Diane Keaton och Jack Nicholson spelar huvudrollerna. De har mot all förmodan blivit förälskade i varandra, men så dumpar han henne för någon yngre fjälla och hon gråter och gråter. Gråter när hon skriver, gråter när hon ska äta. Så kände jag mig.

Hon avbokade sommarens alla spelningar.

– Bara tanken på att kliva upp på scenen och vara glad och glättig och jätteduktig fick min mage att vända sig. Kroppen sade bara: Nej nej nej, du ska ta hand om det här nu.

Allt som gör livet roligt – där är jag fortfarande. Jag vill ha kul!

Och nu då? Det är höst och hon mår bättre, säger hon. Hon har gjort en del spelningar, utan att några nyckfulla uttryck för undanträngda känslor gett sig till känna. Har hon uttömt lagret av sorg och stress? Vem vet – och vem vågar utmana ödet med sådana förutsägelser?

Och problemfri är inte tillvaron. Den femåriga, antihormonella medicineringen gör henne sömnlös och lättirriterad. Lite rädsla finns också kvar, vid nya blåmärken, krämpor. Hon håller dock såväl rädsla som biverkningar kort.

– Jag gillar att leva. Jag tycker fortfarande om att gå på stora fester, gå på krogen, dricka vin och dansa. Jag är en otroligt livsglad person. Allt som gör livet roligt – där är jag fortfarande. Jag vill ha kul!

Hon är tacksam för att hon upptäckte den där ärtan så tidigt.

För det har hon bara sig själv att tacka. Anne-Lie Rydé har täta bröst, så cancern syntes inte på mammografin.

– När jag insåg det tappade jag hakan lite. Men vad fan, om jag inte hade varit en bröstklämmare hade det gått ytterligare ett år, och på mammografin hade den kanske fortfarande inte synts. Till sist hade det eventuellt varit försent, eller åtminstone krävt en tuffare behandling.

Just nu är hon med i Bröstcancerförbundets kampanj för rätten till individanpassad screening, så att kvinnor med svårbedömda och täta bröst ska få undersökas med andra metoder än enbart mammografi.

I övrigt vill hon gärna skicka vidare det mantra som hon en gång fick av sin mammas väninna: ”Undersök brösten…”

TEXT TIM ANDERSSON FOTO MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK