Hej. Jag fick BC 2016 ( var då 50 år, nu 56) Östrogen beroende, inget o lymfkörtlar. Op en bit å ytterligare en bit efter besked. Började m Tamoxifen efter cyto å strålning. 2018 fick jag äggstockscancer grad 1A. Jag började med Letrozole efter op men slutade efter 6 veckor för att jag inte stod ut, gick tbk till Tamoxifen. Jag fick också göra ett Gentest i samband med detta. Visade sig att jag har mutationen Chek2. I våras fick jag äntligen en antidepp läkemedel som fungerade Venaflaxin. I sep ville onkologen att jag skulle prova Exemestan. Blev så ledsen när hon övertala mig till ett byte. Det är som onkologen vill att jag ska må dåligt. När jag började må bra vill hon ändra på det. Jag fick hemska biverkn från början med svettattacker från he..vetet, va uppe å duscha å bytte sängkläder flera gånger/ natt. Fick humörsvängningar, trött, grät för ingenting, svullen i kroppen, förstoppad. Har nu tagit dessa i 10 veckor. Svettattacker lugnande sig när jag började ta tabletten på morgonen. Men är fortfarande svullen om händer och fötter, humöret är inte som det brukar, trött, ledsen, förstoppad osv. Jag kan byta tbk till Tamoxifen om jag inte står ut. Men då börjar väl nya insättnings besvär. Jag har gått igenom klimakteriet 3 gånger på 5 år och vet inte om jag orkar mer. Jag tränar flera gånger i veckan både styrka och kondition. Jag tycker jag gör det jag kan själv för att må bra, men det är ändå inte tillräckligt. Tycker att de dåliga dagarna kommer för ofta fortfarande. Jag är så rädd att få en kropp som en 80 åring, är inte redo för det ännu när jag är 56. Min fråga är: hur viktigt är det att jag fortsätter med detta läkemedel? Kan jag förvänta mig att jag ska må bättre, det har ju ändå gått 10 V? Vad kan jag förvänta mig ang mående? Läkaren säger att jag ska kunna stå ut. Men har redan stått ut i 5 år. Tror inte jag klarar att "stå ut " i 5 år till. Är det viktigt att jag gör det pga mutationen? Vill ju inte få BC igen. Jag har täta uppföljningar med en sköterska, men tror att de inte säger sanningen till mig, för då skulle jag nog inte ens börjat med dessa. De säger att kroppen anpassar sig, men anpassar den sig till att må dåligt som en normalstatus ? Att jag finner mig i att jag ska må så här? Just nu ser jag ingen anledning till att fortsätta med något antiöstrogen över huvud taget för att jag är så trött på detta slit. Jag vill bara leva och må bra. Kommer jag att kunna må bra med dessa piller eller ska jag ställa mig in på att "stå ut" under en låååååång tid ? Mvh en ledsen klimakteriehäxa