Jag har behandlats för duktig 15×13 mm, DCIS grad 3, hormongynnad, her2 positiv hög ki-67, 3 körtlar bortopererade. Icke spridd cancer.
Jag har klarat strålning och cellgifter bra. Tog tamoxifen i tre månader. Fick mer ont i kroppen, konstant sårsprickor i näsan och blodiga slemhinnor, besvärande torrt underlig och konstigaste av allt konstant brännande känsla i nacken och på höger underarm, som om jag blivit bränd av stora nässlor + mer hårväxt endast på den underarmen. Jag träffade en sjuksköterska som gått igenom mycket lik diagnos som ångrade att hon inte slutat tidigare med hormonpreparat pga biverkningar. Jag gjorde ett uppehåll på nu 4 månader med tamoxifen. Har fortfarande ont i kroppen, mycket stelhet. Det har jag haft även innan cancer behandling men betydligt sämre nu. Den brännande känslan i nacken har övergått till en stickande känsla som dålig kontakt när man ger ström. Inte konstant, mer vissa dagar och mycket efter varm dusch. Även irritation under huden på armen kvar. Känns som nervskada?
Jag har tänkt mig som frisk och tyckte att dessa biverkningar var för stora och konstiga och att risken för återfall inte borde vara så stor eftersom jag också fått antikroppsbehandling. Träffade min onkolog, blev chockad över att jag har 20% risk för återfall, 10 om jag tar hormonbehandling. Hur har jag kunnat missa detta? Rysk roulette. Vi kom överens om att jag ska ta aromatashämmare. De ger dock generellt ännu mer biverkningar inom det jag redan har problem med. Ont i kroppen/stel och torra slemhinnor. Tom verkar det utlösa artros för en del. Är det stor risk att biverkningarna Blir kroniska? Jag är rädd för att ta tabletterna, men så hög riskprocent är inte att leka med. Är risken verkligen så hög när jag inte hade spridning. Kan man inte behandlas med mer antikroppar istället?