Jag har diagnostiserats med lobulär invasiv BC. Operationen (modell tårtbit) visade på en 26 mm stor tumör (större än vad mammografin visade). Den var sk radikal, dvs allt togs bort. I övrigt klassas den som grad 2, HER-negativ, hormonkänslig (östrogen 80% och prog 5%) med Ki 13%. 9 lymkörtlar togs bort, visade cancerceller i alla 9.
Såvitt jag förstår svarar den lobulära cancern inte så bra på cellgiftsbehandling. Trots detta är det vad som föreslås, tillsammans med skelettstärkare, strålning och hormonbehandling i 8 år. Den enda jag fått träffa ang den föreslagna behandlingen är en ST-läkare vid inskrivningen, som i stort sett bara lämnat över ett papper och sagt att detta gäller. Inget utrymme gavs för vidare diskussion, han visste nog själv inte mycket. Jag visste inte då att lobulär beter sig annorlunda, heller inte att jag faktiskt har rätt till samtal om behandlingen. Allt gick väldigt snabbt och känslan är att man som BC-patient på denna avdelning tillhör de mindre intressanta och ges lite utrymme för samtal, och alla fysiska möten med oss verkar hållas av ST-läkare. Detta att varje behandling ska prövas individuellt verkar vara en teoretisk dröm utan verklighetsförankring. Allt hanteras av ett team "allas och ingens ansvar", man får varken egen kontaktsköterska eller namn på ansvarig behandlande läkare. Följden blir många kontakter där alla säger lite olika, och förstås också en känsla av otrygghet hos patienter. Och säkert merarbete för avdelningen.
Frågan jag ställer mig är: Är cellgiftbehandling verkligen så nödvändig i detta fall? Vad är i så fall faktaskälen? Hur stort utrymme kan patientens egna önskningar och tankar få spela, dvs kan det ses som ett gränsfall? Hur ser den överlevnadsprocenten ut i just detta fall, med hänsyn till olika behandlingar? Jag är 59 år och i övrigt frisk.
Hej.Lobulär bröstcancer beter sig annorlunda på så sätt att den bland annat ofta är lite svårare att se på mammografi när den är liten, än den duktala bröstcancern. När det finns en tydlig indikation för cytostatikabehandling, brukar vi inte tänka annorlunda om det är en lobulär bröstcancer jämfört med om det är en duktal cancer. Man kan grovt säga att både behandling med cytostatika och antihormonell behandling ökar 10-årsöverlevnaden med 10% vardera, sammanlagt alltså ca 20%. Även den skelettstärkande behandlingen ökar överlevnaden med några %. Behandlingen minskar risken att bröstcancern ska komma tillbaka men vi kan förstås aldrig ge garantier, utan risker i % är baserat på statistik från studier på stora patientgrupper, och säger inget om hur det går för den enskilda patienten.
Jag tycker att det låter som att det förslag på behandling du fått låter rimligt, utifrån den information du ger. Jag skulle tro att den största faktorn som gör att cytostatikabehandling erbjuds är att det fanns cancerceller i lymfkörtlarna. Jag skulle inte räkna det som ett gränsfall. Som patient har man förstås rätt att avstå från behandling men det är viktigt att då ha fått diskutera för och nackdelar med behandling med sin läkare.
Anne Andersson
Överläkare, onkologi och diagnosansvarig bröstcancer, Norrlands Universitetssjukhus i Umeå.