När jag för snart 9 år sedan valde att göra en bröstförstoring för att få tillbaka form & fyllighet efter att ha gått 3 år med bara tomma påsar kvar efter 3 ammade barn så hade jag ingen aning om att just jag skulle drabbas av en mycket ovanlig cancer i immunsystemet som heter Bia-ALCL, jag hade aldrig hört talas om det då och enligt Kosmetisk Kirurgi så var Mentor texturerade bröstimplantat helt säkra! Jag mådde så psykiskt dåligt av att ha tomma påsar kvar, gick från C till A kupa och mitt självförtroende var nere på noll, jag badade inte, ville inte visa mig i urringat och jag vantrivdes verkligen med mina bröst så därför förstorade jag dem och det har verkligen boostat mitt självförtroende så det var värt det! Nu så har det gått 6 månader sedan mitt vänstra bröst svullnade upp till dubbel storlek mot det högra, i Jönköping skrev läkaren att jag utvecklat bia-alcl, i Stockholm är de 97% säkra att det är Bia-alcl MEN vätskan av den 4:e punktionen på 890 ml visar bara en infektion så det är runt 3% chans att det inte är cancer. Trots detta vill dem på Karolinska operera ut mina implantat och bröstkirurgen nekar mig både en direkt rekonstruktion och en senare rekonstruktion fast att jag förklarat varför jag gjorde en bröstförstoring och hur dåligt jag kommer att må psykiskt med ännu mindre bröst då de förmodligen ska göra en bloc operation och kanske måste de ta bort min bröstmuskel. Och så var det nånting med bröstkorgsväggen som jag inte uppfattade vad hon menade. Hon sa oxå att det inte är säkert att de kommer kunna ta ut hela kapseln och implantatet i ett stycke vilket betyder att cancern kan komma tillbaka och då kan det både gå snabbare och sprida sig och då vet jag inte om jag kommer att överleva. Det tar mig väldigt hårt att inte få en rekonstruktion med släta implantat, hon sa att man inte kan lägga in mindre än 600cc som jag har nu och att 800cc knappt finns. Hon sa även att jag inte ska förvänta mig ett snyggt resultat och detta får mig att känna mig både ledsen, arg och kränkt. Att känna avsky över sina egna bröst och att må psykiskt dåligt av att vara platt var ingen tillräcklig anledning till att beviljas en rekonstruktion sa hon. Jag vill inte dö, men jag vill inte leva stympad och må psykiskt dåligt resten av mitt liv heller! Operationen är planerad den 8 januari 2020 så jag har en väldig press lver mig och ingen att prata med som förstår mig. Varför är inte min livskvalitet lika viktig som alla andras och varför har inte jag rätten att känna mig som en hel kvinna? Jag blir 38 år i januari. //Förkrossad