Hej, Vill först tacka för svar på tidigare ställd fråga. Möjligheten att få ställa frågor till er här är till mycket stor hjälp. Hoppas att ni nu kan stödja mig i en annan frågeställning. Jag (51 år) blev tidigare i år diagnosticerad med bifokal invasiv cancer NST, T1 14 mm, NHG 2, HER2-positiv och T2 1,7 mm, NHG 1. Därtill utbredd DCIS grad 2-3 mätande 80 mm. Extent 80 x 80 mm. Ingen spridning till lymfkörtlar (3 st sentinel node uttagna). Har fått cytostatikabehandling 12 paklitaxel+trastuzumab följt av 3xEC90 (uppehåll med trastuzumab under tiden, återupptas nästa vecka). Kommer även snart påbörja antihormonell behandling med Zoladex och Tamoxifen. Eftersom jag (pga utbredd DCIS) tog bort hela höger bröst och hade friska lymfkörtlar rekommenderas ingen strålning. Marginalerna ska ha varit: T1 3 mm på djupet och 11,5 mm uppåt, T2 5 mm uppåt. DCIS har mycket snäv marginal mot kranial resektionsyta enligt skriftligt PAD-svar (min onkolog har muntligen sagt "0,1 mm men växer inte ut i huden"). Övriga kanter ordentliga marginaler. Jag har frågat om strålning och fått till svar att allt är borta, så det finns inget att stråla. Hur säkra är marginalerna på 3-5 mm för de invasiva tumörerna? Hur säker är marginalen 0,1 mm för DCIS? Med så oerhört snäv marginal, hur kan man veta att det inte finns cancerceller kvar på andra sidan snittytan? Fått förklarat att bröstet ligger som i "en påse". Hur säkert är det att kirurgen lyckas skära ut i denna "påskant" och säkerställer att all bröstvävnad tas bort? Har läst att kvinnor som får bröstbevarande kirurgi och strålning har en liten överlevnadsfördel jämfört med kvinnor som tagit bort hela bröstet utan strålning på grund av att strålarna inte bara träffar bröstet. Hur trygg kan jag känna mig med att inte få strålning? Är det en solklar bedömning eller är det en bedömning som kan diskuteras? Mitt orosmoln är lokalt återfall, som tillägg av strålning till övrig behandling möjligen hade kunnat förhindra.