Visar 10 av 5879 träffar
2023-03-24
För 3 år sedan upptäckte jag en knöl som var snabbväxande, hormonkänslig, aggressiv och HER2 cancer, grad 3. Jag är nu 53 år. När jag var 43 år fick jag diagnos Asperger Autism 1. I hela mitt liv har jag levt efter något andra inte upplever och känner som jag. En kamp att orka med att leva i en norm och ett samhälle som inte tycker mitt sätt att känna, tänka och vara är rätt.
När cancern kom var det första jag informerade om mina bröst. Jag har aldrig velat ha dom och har aldrig kopplat dom till min kvinnlighet. Jag fick svaret att alla kvinnor vill ha kvar sina bröst och få dom rekonstruerade, för det säger forskningen.
Då jag arbetar som stödpedagog i neuropsykiatri är mitt arbete att förklara och ge kunskap om hur vi med tex NPF fungerar rent kognitivt och perceptionsmässigt. Men då kunskapen är låg och många verkar tycka att "så kan det väl inte vara" fick jag ingen hjälp att kanske få ta bort bröstet istället. De skickade en remiss till psykiatrin och jag sa skrattande att den kommer ni inte få något ja på för de är själva inte kunniga på hur vi fungerar, och mycket riktigt, avslag med att jag kunde ju vända mig till habiliteringen. Habiliteringen får jag inte hjälp av då man inte har tid och resurser, jag lever inte i misär, och jag kan enligt dom sköta mig vardag.
Jag hade turen att för ett år sedan hitta en psykolog som är mycket kunnig på NPF, riktigt kunnig. Han är den första som efter ett helt liv, för en dialog med mig och bekräftar att det jag upplever och känner är inte inbillning. Jag vet ju att det inte är inbillning, men om andra väljer att inte "tro" på mig kommer jag ingenstans. Vi med autism är ofta redan insatta i genom att vi helt enkelt där reda på fakta och skaffar oss kunskap. Det är inget fel på det intellektuella, utan vi behöver en dialog med bekräftelse och lösningsfokus. Det sker nästan aldrig.
Jag fick en kombinerad operation med uttag av cancer och rekonstruktion. Cellgifter och strålbehandling.
Idag har jag alltid smärtor beroende på hur jag sitter ligger eller står, svullnad, obehag, stickningar, trötthet och tyngdkänsla. Det brinner i bröstet, armen upp i nacken. Hela långa ärret på 43 cm känns som ett skavsår du har på hälen. Fruktansvärt. Bröstet gör ont och känns alltså precis hela tiden. Det kallas för sensorisk överbelastning pga min autism. Mina symptom är vanliga symptom vid denna behandling. Ja, men om de eskalerar för varje dag som går istället för att minska, så har vi kommit fram till att det helt enkelt är en sensorisk ständig överbelastning taktilt som pågår i bröstet, arm och nacke.
Och ja, jag har gjort och gör allt jag kan för att hjälpa mig själv med egenvård, smärtstillande, lymfmassage, medicinering osv.
I min autism har jag allt varit både perceptionskänslig för över och underkänslighet. Jag har otroligt svårt med den lilla nätta kontakten när någon tar på mig, det gör ont och är fruktansvärt smärtsamt. Att klippa håret och naglarna är fruktansvärt, men att sitta och bli stucken i en timme med 38 försök att sätta nål, rör mig överhuvudtaget inte.
Den starka smärtan är något jag har svårt för att känna. Jag går för länge innan jag söker hjälp, eftersom min smärtupplevelse inte signalerar tillräckligt. Jag har hållpunkter jag går efter, synliga blåsor, rodnad, svullnad, sår, att jag blir svimfärdig, att jag svimmar, att mina tårar rinner utan att jag är ledsen, att jag inte kan bära upp kroppen. Då vet jag att jag måste stanna upp och hjälpa mig själv.
Då jag aldrig klarat av att känna min egen hud har jag alltid sovit i behå och kläder. Hud mot hud gör mig illamående. Duschen mot huden gör mig också illamående.
Det här bröstet känns som det sitter fast med en plastklämma som man stänger påsar med. Känslan är fruktansvärd och jag måste tryck ihop bysten med tajta träningsbehåer för att kunna stå ut. Nu står jag snart inte ut längre. Jag vill skära av mig bröstet för att slippa leva med dessa perceptionsstörningar och överbelastning hela dygnet. Jag vill avsluta livet för att det är inte värt kampen mot att överleva. Och återigen skiljer jag mig från normala med psykisk ohälsa som vill ta sitt liv eller göra sig själva illa. Vi med NPF kan helt normalt dra slutsatser att något inte är så pass mycket värt att stå ut med då det svagheterna är konstant i fokus och man år efter år efter år går med utmattning, depression, likgiltighet och så vidare. Och ja, de flesta vill leva ett liv trots att de inte kan till fullo, men ska jag bara fortsätta leva i en överlevnad istället för liv?
Jag är stabil, vänlig, gör det jag ska, driver mina egna läkarbesök osv. Jag gråter inte och skriker inte, lägger mig inte på golvet och vägrar gå upp, jag skäller inte på folk, och jag ligger inte kvar i sängen för jag inte orkar upp. Jag gör allt det jag måste för att kunna få in pengar till att leva. Så fort jag gör en självskattningsskala blir vården panikslagna och säger att jag mår så dåligt, fysiskt, psykiskt och allt där emellan. Ja, säger jag lugnt, men eftersom jag inte beter mig som normala mår jag inte som jag både berättar och skattar i tester.
Jag har försökt att få svar på att få hjälp med rekonstruktion med åtgärd mastektomi, istället för det där med bröstet/brösten "alla" kvinnor enligt forskning vill ha.
Är det farligt att ta bort det bröst som är behandlat?
Är det svårare att se eventuell framtida cancer i bröstbenet?
Måste jag betala en privat operation för att kunna få leva för mellan 40-50 tusen kronor, eller kan jag tillsammans med min psykolog ta fram ett utlåtande som styrker det faktiskt både fysiska och psykiska smärtsamma som uppstår för mig som autist?
Jag orkar inte längre.
Hej!
Jag beklagar att du har hamnat i denna besvärliga situation. Alla är olika och har olika önskemål och uppfattningar om vad man tycker är viktigt, så man kan ju absolut inte säga att "Alla kvinnor vill...".
De studier som finns visar att många kvinnor önskar rekonstruktion och är nöjda med det. Man har också sett i studier att det inte finns någon överlevnadsvinst med att operera bort det andra bröstet om man inte har en BRCA-genmutation.
Det finns dock också flera kvinnor som inte önskar rekonstruktion, och då är det rimligt att man kan diskutera att operera bort det andra bröstet i symmetrisyfte.
Om du har ont av protesen bör man absolut kunna diskutera att operera bort den. Man ska förstås ta med i beräkningen att alla operationer har sina risker, som blödning eller infektion. Strålning kan medföra att det blir lite svårare med sårläkning, men annars finns inga särskilda risker. Att operera bort bröstet innebär inte att det blir svårare att upptäcka återfall.
Yvette Andersson
Överläkare och bröstkirurg
Yvette Andersson är överläkare och bröstkirurg vid Västmanlands sjukhus i Västerås.
Dölj svar2026-04-23
Jag är 52 år, opererades i början av januari för hormonell bröstcancer i tidigt skede och har nyligen avslutat strålbehandling 5 fraktioner. Rekommenderad behandling med Tamoxifen 5 år har skjutits på då jag redan nu mår fruktansvärt dåligt av östrogenbortfallet som det är - ska utvärderas och diskuteras vid återbesök. Hade sedan 2022/2023 framgångsrikt behandlat mina svåra klimakteriebesvär med Lenzetto/Mirena hormonspiral samt lokalt östrogen i form av Vagidonna. Fick livet åter. Avslutade MHT i samband med diagnos och besvären kom snabbt tillbaka och nu dryga tre månader senare mår jag precis lika illa som för några år sedan. Svåra nattsvettningar, värmevallningar, allmän sjukdomskänsla, hjärtklappning, ledvärk, atrofi (vagina, klitoris, blygdläppar), illamående, yrsel, med mera med mera. Jag har redan uttömt alla råd om levnadsvanor och egenvård sedan tidigare. Broschyren om råd vid biverkningar av Tamoxifen känns som ett hån då jag redan genomlevt/genomlever samtliga utan att ens ha påbörjat behandlingen. Innebär redan svåra klimakteriebesvär att biverkningarna av tamoxifen blir värre, att man redan är känsligare så att säga? Min onkolog antydde något sådant.
Svåra klimakteriebesvär innan Tamoxifen2026-04-23
Jag avstod från hormonbehandling trots aggressiv cancer. Den hade inte spridit sig till lymfkörtlarna och för mig framstod vinsten på cirka tre procents skillnad i risk för återfall som marginell jämför med de enorma konsekvenser medicinen fick för mitt mående. Jag fick kognitiva problem, hjärtrusning, viktuppgång, depression/personlighetsförändring till att bli mycket hårdare och kallare. Ett flertal leder blev påverkade av kraftig artros och jag fick ett väldigt känsligt svagt skelett. Det kändes som att benen var äggskal, gjorde ont i varje steg, jag kunde inte gå i trappor. När jag slutade med medicinen upphörde alla problem och jag blev ganska snabbt mig själv igen (på cirka 6 mån). Jag är nu stark, glad, springer milen utan problem. Känner mig som mig själv med endast lite biverkningar från cellgifter. Men jag kämpar med att förstå vinsterna med medicineringen och vårdens orubbliga rekommendation. Ingen kan förklara det för mig, kan ni? Varför borde jag ta medicinen? Det känns som att jag blev utsatt för kraftig misshandel och jag har svårigheter att gå till läkare/sjukhus pga PTSD.
hormonbehandling2026-04-23
Hej,
Jag har en invasiv mammarcancer ( NST grad 2, östrogen 95% progesteron 80% HER2+ ej amplifierad Ki-67 25 %. Dessutom med DCSI inom tumören grad2 med nekros utan kalk) som är 9 × 6 × 3 cm och som har spridit sig till lymfkörtlarna i armhålan. Jag genomgår nu cellgiftsbehandling (EC 90x4) och ska i slutet av april börja med Paclitaxel (x12).
Jag är orolig över risken att utveckla långvarig eller permanent neuropati av Paclitaxel, särskilt eftersom jag är 41 år gammal och har två små barn.
Sedan jag var 20 år har jag haft återkommande problem med ryggen (diskbråck m.m.) och upplever regelbundet ryggsmärta och ischias som även påverkar min högra fot och hand, med smärta och stickningar. Kan detta öka risken för att jag utvecklar neuropati under behandlingen?
Jag har läst att kryoterapi kan minska risken för permanenta nervskador, men också att evidensen ännu inte är helt tydlig. Där jag behandlas finns inte möjlighet till kryoterapi, men jag skulle eventuellt kunna ordna något själv, till exempel genom att köpa kylvantar och kylsockor för händer och fötter.
Samtidigt har jag läst att sådana kylvantar inte alltid är lika effektiva som kryoterapi som ges med medicinsk utrustning, eftersom temperaturen inte kan kontrolleras på samma sätt och det är oklart om de kyler de djupare vävnaderna i handen och foten tillräckligt. Jag undrar därför om ni anser att det ändå kan vara värt att försöka använda sådana hjälpmedel.
Jag har också läst att fysisk träning kan hjälpa till att minska eller lindra neuropatiska symtom. Stämmer det, och finns det i så fall någon typ av träningsårpgrogram som rekommenderas?
Tack på förhand.
Neuropati, tidigare Ischia problem, kryoterapi och träningHej, jag har fått en knöl I höger bröst som jag varit och kollat upp med mammografi, röntgen och biopsi. Svar på biopsi om 2 veckor. Direkt efter undersökning och provtagning fick jag träffa en kirurg som informerade att jag skulle ställa in mig på operation I maj för att ta bort knölen då det kan röra sig om cancer.
Ringde till dem dagen efter för att kolla om jag förstått rätt och då sa de att det såg ut på röntgen och mammografi som att det med största sannolikhet kan vara cancer. Kan man verkligen bedöma det utifrån dessa undersökningar nör man inte har svaret på biopsi? Hur sannolikt kan det vara att det är cancer och hur sannolikt är det godartat?
Hej
I samband med mammografi och ultraljudsundersökningen gör röntgenläkaren en bedömning av hur de uppfattar risken för att en förändring de ser i bröstet är en cancer, dels på mammografibilden och dels med ultraljud. Bedömningen är olika för olika förändringar, beroende på hur de ser ut, allt ifrån att man kan säga med hög sannolikhet att det ser ut som en cancer, till att förändringen kan vara godartad men cancer inte kan uteslutas.
Det är ändå viktigt att en biopsi tas för att veta säkert, och för att få mer information om vilken typ av cancer som det rör sig om.
Maria Edegran
Överläkare mammografiavdelningen
Maria Edegran är överläkare vid mammografiavdelningen inom NU-sjukvården i Uddevalla.
Dölj svar Funderingar kring mammografi och ultraljudhyaluronsyra Kapslar mot torra slemhinnor i vagina?
Haft bröstcancer och skall undvika östrogen.
Torra slemhinnorJag är en (med annars mkt god hälsa) 54 årlig kvinna med trippelnegativ cancer med begränsad spridning till lymfkörtlar och lungorna tre metastaser 10mm, 15 mm, 16 mm. Huvudtumör i armhålan ER 0, PR 0, HER2 1+, Ki-67 90%. Ingen BRCA-mutation.
Jag undrar om kommande mediciner och behandlingar för spridd bröstcancer. Pågår studier som eventuellt gör att man i nära framtid 1-2 år behandla metastaser och förhoppningsvis eliminera dem helt eller få dem att vara stabila och inte växa?
Hur kan man behandla metastaser i lungorna förutom cellgifter? Jag känner till att studier pågår med steriotaktisk strålning.
Jag har också läst om kommande mediciner som ska kunna göra att tumörer inte blir resistenta mot cellgifter. Det vore ett stort genombrott om sjukdomen går att betrakta som kronisk istället för palliativ.
Stämmer det att man nyligen har godkänt en del nya behandlingar i USA. Följer EU/Sverige den utvecklingen aktivt och hur det går för patienter med spridd bröstcancer?
Hej. Jag tänker nog att den behandling vi ger vid "kronisk" bröstcancer (dvs metastaserad, eller icke botbar, bröstcancer) är palliativ. Till palliativ behandling räknas den behandling som ges med syfte att lindra, bromsa och hålla en "icke botbar" sjukdom i schack. Det finns idag sådan behandling, men vi kan aldrig veta innan vi påbörjat behandlingen vilken effekt den har hos en specifik individ. Vi har inte heller någon medicinsk behandling där vi förväntar oss att målet ska vara "elimination" men enstaka individer svara väldigt bra på behandling. Sverige och EU följer aktivt utvecklingen i tex USA (och vice versa) för att hela tiden erbjuda den bästa behandlingen för våra patienter, oavsett typ av cancer.
Anne Andersson
Överläkare och diagnosansvarig
Anne Andersson är överläkare i onkologi och diagnosansvarig för bröstcancer vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå.
Dölj svar Behandling av metastaser och ny behandlingsmetoder?Hej!
I maj 2023 diagnosticerades jag vid 45 års ålder med bröstcancer ER, 2,2 cm, ki67 60%, genomgick 7 cellgiftsbehandlingar (3EC +4 DOC), operation (ej spridning till lymfkörtlar), 15 strålningstillfällen. 10 år med Anastrazole och Zoladex. Har ingen historik av bröstcancer eller annan cancer i släkten. Två år senare, i september 2025, diagnosticerades jag med kronisk myeloisk leukemi (KML), tar nu Imatinib livslångt och mår utöver tröttheten bra. Är det sannolikt att jag fått leukemin pga bröstcancerbehandlingen? Har förstått att det är ovanligt men kan uppstå.
Tack på förhand!
Hälsningar Caroline
Har fått kronisk myeloisk leukemi efter bröstcancerbehandlingJag tar Letrozol Accord och ska inte ha några krämer med hormonmedel. Vilka lotions och ansiktskrämer, schampo kan man använda?
Hormonbaserade krämerHej
Jag är opererad av bröstcancer för 2 år sen. Allt har gått bra och idag mår jag bra eller hyfsad bra kämpar med ont i kropp och leder vilken tror jag kommer från solendronsyra vilken jag har kvar som behandling 3år var 6månad. Min onkologen tyckte att det kommer inte från det men jag känner min kropp och har blivit sämre sen har jag börjat med syra. Vad tycker ni ? Sen har en till fråga kan man dricka olika te som innehåller antioxidanter eller får man aldrig mer göra det?
Tack på för hand❤️varma hälsningar Aka.
FunderingarHej!
Jag fick diagnos HER 2-positiv 3+, NHG 3, luminal bc i juni förra året. Med spridning till lymfkörtlar axill och vid nyckelbenet. (ER 85%, PR 5%, Ki67 38)
Jag fick avbryta behandling med Paklitaxel efter 10 doser (av 20) på grund av biverkningar och var inlagd på sjukhus 3 veckor. Men MR visade total regression. Det blev snabb mastektomi och axillutrymning på det. (Med ytterligare 2 operationer kort inpå pga av blödning och att man även hittat cancerceller i biopsi från bröstvårtan).
20× strålning (med boost mot nyckelbenet). Sedan december har jag fått Kadcyla var 3e vecka och ska fortsätta med det till slutet på september.
Häromveckan även börjat med Tamoxifen (10 år).
Det känns verkligen som att jag fått alla behandlingar som finns och jag är otroligt tacksam för all fin vård jag fått.
För ett par veckor sedan var jag hos onkologen. Hon påpekade att det är otroligt viktigt att jag är vaksam över nya symtom, då det finns risk för spridning.
Jag är nog lite för lugn och har inte oroat mig under hela den här resan. Jag litar på behandlingen och processen och är säker på att allt kommer gå bra. Jag är också så van vid att vifta bort symtom som dyker upp.
Men nu har jag några funderingar. Sedan ca 10 dagar har jag en svullen, hård, oöm lymfkörtel vid käkbenet, under örat (samma sida som bc). Jag ringde min kssk i veckan, som inte tyckte att det var konstigt. Hon kollade bara upp att det inte skulle utgöra ett hinder för att ge mig Kadcyla i veckan.
Men nu undrar jag, kan det vara spridning av cancerceller till lymfkörteln? Så högt upp? Hur vanligt är det med spridning högt upp på halsen?
Jag ska naturligtvis ringa onkologen igen i veckan.
Men jag är nyfiken på att veta. Om det skulle vara spridning dit, räknas det då som fjärrmetastas?
Hur vanligt är det med fjärrmetastaser generellt när man haft metastaser vid nyckelbenet (3C)? Finns siffror på det?Tar gärna emot tips om vad som bör kollas upp. Bör jag be om röntgen av hela huvudet eller bara UL av lymfkörtel?
Vänligen Emilia
Hej. Först vill jag säga att det är svårt att ge några siffror på din fråga om hur vanligt det är med fjärrmetastaser när man haft metastaser vid nyckelbenet. Bröstcancer kan sprida sig till i princip alla lymfkörtlar, även de under käken, men ju närmare bröstet körteln ligger, desto vanligare är det med lymfkörtelmetastas. Dock ör det många som inte fått någon spridning till lymfkörtlarna. Jag skulle inte i första hand tycka att det behövs en röntgen av hela huvudet, om det inte finns andra symtom. Ofta börjar man med ultraljud eller datortomografi av halsen, men först behöver någon göra en klinisk bedömning. Ibland kan man avvakta röntgenundersökning om man haft symtom en kort tid (om det finns annan orsak till körteln som är mer trolig).
Anne Andersson
Överläkare och diagnosansvarig
Anne Andersson är överläkare i onkologi och diagnosansvarig för bröstcancer vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå.
Dölj svar Ny hård lymfkörtel på halsen