2023-03-24
För 3 år sedan upptäckte jag en knöl som var snabbväxande, hormonkänslig, aggressiv och HER2 cancer, grad 3. Jag är nu 53 år. När jag var 43 år fick jag diagnos Asperger Autism 1. I hela mitt liv har jag levt efter något andra inte upplever och känner som jag. En kamp att orka med att leva i en norm och ett samhälle som inte tycker mitt sätt att känna, tänka och vara är rätt.
När cancern kom var det första jag informerade om mina bröst. Jag har aldrig velat ha dom och har aldrig kopplat dom till min kvinnlighet. Jag fick svaret att alla kvinnor vill ha kvar sina bröst och få dom rekonstruerade, för det säger forskningen.
Då jag arbetar som stödpedagog i neuropsykiatri är mitt arbete att förklara och ge kunskap om hur vi med tex NPF fungerar rent kognitivt och perceptionsmässigt. Men då kunskapen är låg och många verkar tycka att "så kan det väl inte vara" fick jag ingen hjälp att kanske få ta bort bröstet istället. De skickade en remiss till psykiatrin och jag sa skrattande att den kommer ni inte få något ja på för de är själva inte kunniga på hur vi fungerar, och mycket riktigt, avslag med att jag kunde ju vända mig till habiliteringen. Habiliteringen får jag inte hjälp av då man inte har tid och resurser, jag lever inte i misär, och jag kan enligt dom sköta mig vardag.
Jag hade turen att för ett år sedan hitta en psykolog som är mycket kunnig på NPF, riktigt kunnig. Han är den första som efter ett helt liv, för en dialog med mig och bekräftar att det jag upplever och känner är inte inbillning. Jag vet ju att det inte är inbillning, men om andra väljer att inte "tro" på mig kommer jag ingenstans. Vi med autism är ofta redan insatta i genom att vi helt enkelt där reda på fakta och skaffar oss kunskap. Det är inget fel på det intellektuella, utan vi behöver en dialog med bekräftelse och lösningsfokus. Det sker nästan aldrig.
Jag fick en kombinerad operation med uttag av cancer och rekonstruktion. Cellgifter och strålbehandling.
Idag har jag alltid smärtor beroende på hur jag sitter ligger eller står, svullnad, obehag, stickningar, trötthet och tyngdkänsla. Det brinner i bröstet, armen upp i nacken. Hela långa ärret på 43 cm känns som ett skavsår du har på hälen. Fruktansvärt. Bröstet gör ont och känns alltså precis hela tiden. Det kallas för sensorisk överbelastning pga min autism. Mina symptom är vanliga symptom vid denna behandling. Ja, men om de eskalerar för varje dag som går istället för att minska, så har vi kommit fram till att det helt enkelt är en sensorisk ständig överbelastning taktilt som pågår i bröstet, arm och nacke.
Och ja, jag har gjort och gör allt jag kan för att hjälpa mig själv med egenvård, smärtstillande, lymfmassage, medicinering osv.
I min autism har jag allt varit både perceptionskänslig för över och underkänslighet. Jag har otroligt svårt med den lilla nätta kontakten när någon tar på mig, det gör ont och är fruktansvärt smärtsamt. Att klippa håret och naglarna är fruktansvärt, men att sitta och bli stucken i en timme med 38 försök att sätta nål, rör mig överhuvudtaget inte.
Den starka smärtan är något jag har svårt för att känna. Jag går för länge innan jag söker hjälp, eftersom min smärtupplevelse inte signalerar tillräckligt. Jag har hållpunkter jag går efter, synliga blåsor, rodnad, svullnad, sår, att jag blir svimfärdig, att jag svimmar, att mina tårar rinner utan att jag är ledsen, att jag inte kan bära upp kroppen. Då vet jag att jag måste stanna upp och hjälpa mig själv.
Då jag aldrig klarat av att känna min egen hud har jag alltid sovit i behå och kläder. Hud mot hud gör mig illamående. Duschen mot huden gör mig också illamående.
Det här bröstet känns som det sitter fast med en plastklämma som man stänger påsar med. Känslan är fruktansvärd och jag måste tryck ihop bysten med tajta träningsbehåer för att kunna stå ut. Nu står jag snart inte ut längre. Jag vill skära av mig bröstet för att slippa leva med dessa perceptionsstörningar och överbelastning hela dygnet. Jag vill avsluta livet för att det är inte värt kampen mot att överleva. Och återigen skiljer jag mig från normala med psykisk ohälsa som vill ta sitt liv eller göra sig själva illa. Vi med NPF kan helt normalt dra slutsatser att något inte är så pass mycket värt att stå ut med då det svagheterna är konstant i fokus och man år efter år efter år går med utmattning, depression, likgiltighet och så vidare. Och ja, de flesta vill leva ett liv trots att de inte kan till fullo, men ska jag bara fortsätta leva i en överlevnad istället för liv?
Jag är stabil, vänlig, gör det jag ska, driver mina egna läkarbesök osv. Jag gråter inte och skriker inte, lägger mig inte på golvet och vägrar gå upp, jag skäller inte på folk, och jag ligger inte kvar i sängen för jag inte orkar upp. Jag gör allt det jag måste för att kunna få in pengar till att leva. Så fort jag gör en självskattningsskala blir vården panikslagna och säger att jag mår så dåligt, fysiskt, psykiskt och allt där emellan. Ja, säger jag lugnt, men eftersom jag inte beter mig som normala mår jag inte som jag både berättar och skattar i tester.
Jag har försökt att få svar på att få hjälp med rekonstruktion med åtgärd mastektomi, istället för det där med bröstet/brösten "alla" kvinnor enligt forskning vill ha.
Är det farligt att ta bort det bröst som är behandlat?
Är det svårare att se eventuell framtida cancer i bröstbenet?
Måste jag betala en privat operation för att kunna få leva för mellan 40-50 tusen kronor, eller kan jag tillsammans med min psykolog ta fram ett utlåtande som styrker det faktiskt både fysiska och psykiska smärtsamma som uppstår för mig som autist?
Jag orkar inte längre.
Hej!
Jag beklagar att du har hamnat i denna besvärliga situation. Alla är olika och har olika önskemål och uppfattningar om vad man tycker är viktigt, så man kan ju absolut inte säga att "Alla kvinnor vill...".
De studier som finns visar att många kvinnor önskar rekonstruktion och är nöjda med det. Man har också sett i studier att det inte finns någon överlevnadsvinst med att operera bort det andra bröstet om man inte har en BRCA-genmutation.
Det finns dock också flera kvinnor som inte önskar rekonstruktion, och då är det rimligt att man kan diskutera att operera bort det andra bröstet i symmetrisyfte.
Om du har ont av protesen bör man absolut kunna diskutera att operera bort den. Man ska förstås ta med i beräkningen att alla operationer har sina risker, som blödning eller infektion. Strålning kan medföra att det blir lite svårare med sårläkning, men annars finns inga särskilda risker. Att operera bort bröstet innebär inte att det blir svårare att upptäcka återfall.
Yvette Andersson
Överläkare och bröstkirurg
Yvette Andersson är överläkare och bröstkirurg vid Västmanlands sjukhus i Västerås.
Dölj svarLäste ditt svar på en fråga här nyligen, om biverkningar av hormonbehandling. Tycker inte du svarade på frågan som ställs. Om brist på östrogen anses vara stor hälsorisk, varför utsätts då bröstcancerpatienter för risken att ta bort östrogen helt när effekten är så liten? Varför tycker man att så många friska ska utsättas för dessa enorma hälsorisker. Det stämmer väl inte heller det du säger, att det leder till att 2 extra av 100 som får behandlingen inte dör. Det ska väl ändå vara att 2 extra av 100 som får behandlingen inte får återfall.
Alla som får återfall dör inte.
Håller med föregående frågeställare, att detta verkar vara otroligt märkligt. En massmedicinering av många friska kvinnor, en enorm kostnad för samhälle och för kvinnornas hälsa i form av oåterkalleliga biverkningar. Och förmodligen otroliga vinster för läkemedelsindustrin. Hur arbetar ni med uppföljning och övervakning av biverkningar?
Hej. En sån fråga är ju svår att svara på i ett forum där det blir en envägskommunikation. Det brukar vara bättre att prata och resonera med sin läkare, men vi brukar försöka svara på de flesta frågor.
Helt rätt att alla som får återfall inte dör av sin bröstcancer men jag menar det jag skrev, dvs att man halverar antalet som dör av bröstcancer efter 10 år, dvs i det exempel som gavs dör 2 istället för 4. Antalet som får återfall inom 10 år är högre och även den risken minskar tydligt med hormonsänkande behandling. Antalet som dör av bröstcancer inom 10 år efter diagnos varierar beroende på vilken risk för återfall man har.
Hur man arbetar med uppföljning och övervakning av biverkningar varierar över landet, men alla kliniker som förskriver hormonsänkande behandling har kontaktsköterskor som patienten kan höra av sig till. Vissa kliniker har planerad uppföljning ett par månader efter insatt hormonsänkande behandling. Hormonnivåerna påverkas ju också av cytostatika (om man är ung), åtminstone delvis/tillfälligt. Ibland räcker sköterskekontakt och ibland blir vi läkare inkopplade. Jag tycker att det är jätteviktigt att man som patient känner att man kan höra av sig om man inte mår bra på eller efter sin behandling, det är så olika hur mycket biverkningar man får och hur de biverkningarna påverkar vardagen för patienten.
Dessa (läs hormonsänkande), relativt billiga (men effektiva) läkemedel, där patentet gått ut för länge sedan, torde inte vara något som ger "otroliga vinster åt läkemedelsföretagen".
Anne Andersson
Överläkare och diagnosansvarig
Anne Andersson är överläkare i onkologi och diagnosansvarig för bröstcancer vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå.
Dölj svar Anne Andersson