Hej jag fick bröstcancer samtidigt som min make dog. Nu är jag helt ensam sedan 6 månader utan anhöriga och sitter med mina Tamoxifentabletter. Ingen som upptäcker om jag tuppar av eller svullnar både här och där eller får blodpropp etc. (mycket biverkningar radas upp som skrämmer mig till förtvivlan) Jag känner att min motivering för att utsätta mig för detta är noll. Jag är 68 år, hade en långsam , hormonkänslig, 7 mm tumör som ej spridit sig till någon portvaktskörtel. Jag har opererat i maj 2023 och strålat i augusti 2023 och det har gått bra. Jag har inget behov av att leva i all evighet utan vill ha en vardag som fungerar och framförallt överleva den sorg jag känner efter maken. Denna endokrina behandling som ska pågå i fem år släcker min livslust totalt. Jag frågar mig för vem och för vad ska jag genomgå denna behandling? för att leva till 90 eller varför , jag lever dag för dag och är fullt nöjd med det. Jag blickar inte framåt. Jag bara gråter när jag tittar på tabletterna, jag törs helt enkelt inte börja äta dem. Till saken hör att min make hade prostatacancer spridd och dog helt söndermedicinerad och ingen hjälp fanns att få någonstans när ha segnade ihop hemma på golvet, stendöd, framför mina ögon. Min fråga är helt enkelt, kan inte jag bara chansa och strunta i att äta dessa tabletter? Läkarna har simulerat min överlevnadsvinst med endokrin behandling och den är under 1 %. och jag har läst att risken att cancern kommer tillbaka är ca 10 % på 15 år.