Jag läste ditt långa svar på en fråga om hormonbehandling som någon ställt här tidigare och blir väldigt fundersam. Är det verkligen etiskt försvarbart att utsätta 93 av 100 kvinnor med icke spridd bröstcancer för oåterkalleliga biverkningar och för tidigt åldrande. Eller för den äldre gruppen som du beskriver, 99 av 100. Jag känner en 70 år gammal kvinna där läkarna propsar på hormonbehandling med extrema ledsmärtor som följd. Om det är så minimal effekt förstår jag inte varför äldre ska behandlas med antihormoner? Det är ju ingen signifikant skillnad, en så liten effekt kan lika gärna vara slumpen. Jag skulle vilja fråga dig vad det finns för uppföljning på biverkningarna, dvs hur många bröstcancerpatienter som behandlas med antihormoner som får hjärntrötthet och söker sig till psykiatrin eller allmänvården, hur många som får ledproblem och benskörhet, hur många som får hjärtproblem? Jag har t ex läst att mer än 50 procent av alla de som behandlas med aromatashämmare får svåra ledproblem då ledytor och ligament torkar in. Borde inte behandlingen framställas som ett val, för dem som vill utsätta sig för alla dessa skador på kroppen och till varje pris leva, snarare än en rekommendation? Jag har själv haft bröstcancer och jag fick ingen information alls om biverkningarna, vilket ledde till stora skador på lederna då jag inte var försiktig med idrottsaktiviteter den första månaden av behandlingen. Hade jag i förväg vetat om den minimala effekten, hade jag aldrig tagit dessa mediciner, som nu har förstört mitt liv. Det framställdes som ett absolut måste för att överleva, vilket det ju inte är. Hade faktiskt mycket hellre dött, och det borde ha fått vara mitt val. Det finns studier som visar på den effekt du redogör för, men det finns också nyare studier som redovisar en ännu mindre effekt. Och varför finns det inte uppföljning på biverkningarna någonstans? Jag har sökt och till och med kontaktat socialstyrelsen, men ingenstans finns det siffror på de vårdinsatser som krävs som en konsekvens av bröstcancerbehandlingen, och de förödande konsekvenser behandlingen får för hälsan, hur många som aldrig mer kan arbeta med det de arbetade med innan etc. Lederna är en sak, en mycket svår sak, men påverkan på hjärnan är också mycket allvarlig och det blir uppenbart, när man som jag slutade efter ett drygt år. Det var som att komma ut ur en hjärndimma, och jag är både rädd och orolig för vilka långsiktiga konsekvenser det kommer få för min hjärnhälsa i framtiden.
Det känns som att behandlingen skadar mycket mer än själva sjukdomen. Det är konstigt och svårt att förstå.
Visa svar