Hej! Jag (24 år) upptäckte för fyra månader sedan att det kom gul/ljusbrun genomskinlig vätska (ungefär som te) ur min vänstra bröstvårta, vid exakt samma punkt varje gång. Det triggas av lättare tryck som att ligga på sidan när jag sover, eller att armen nuddar bröstet när jag gör något. Ibland kommer det även spontant. Jag gick till vårdcentralen och läkaren kände inga konstiga knölar, fick remiss för ultraljud där de sa att de inte såg något avvikande, och att det troligen är hormonellt. Jag skulle återkomma om vätskan var blodig eller om det kommer ofta och spontant. Det blev bättre efter ungefär två månader, och verkar vagt följa min menscykel, men nu sker det lite oftare igen, och färgen på vätskan är mer mörkbrun nu, som kaffe. Borde jag söka vård igen? Kan det vara en cysta? Jag har väldigt svårt att inte oroa mig och att släppa det. Att få höra att det 'troligen är hormonellt' känns inte tillräckligt säkert och tryggt. Det är även stressande att inte kunna ha ljusa kläder på mig ifall det blir fläckar, att vara orolig för att krama någon eller så, och inte kunna sova på ena sidan.

Hej, min bästa vän har fått bröstcancer, trippel negativ. Jag vill hjälpa henne med det jag kan. Vilka fonder kan hon ansöka om? Är det något annat som jag kan tipsa henne om eller hjälpa henne med förutom att vara ett stöd som en vän? Vänligen Kristin

Jag har fått min sista zoledronsyrabehandling och undrar hur länge jag ska fortsätta att äta kalciumtabletter? Tack för att ni finns!

Hej, jag har frågor kring min behandling. Jag har hormonkänslig och her2-positiv bröstcancer, tumörstorlek 1,9 cm, Ki67 30 %, grad 3. Första biopsin visade endast hormonkänslig och därför opererades jag först (tårtbit). Efter operationen framkom att 10–20 % av tumören var HER2-positiv samt att en lymfkörtel var angripen (2,9 mm). MR 10 dagar före operation visade inga påverkade lymfkörtlar. Ultraljud av lymfkörtlar för en vecka sedan (1,5 månad efter op) då såg lymfkörtlar bra ut. Jag får nu docetaxel + Phesgo i tre omgångar, därefter EC i tre omgångar. Planen är sedan strålning, trastuzumab i totalt ett år samt antihormonell behandling i 10 år. Jag är orolig över att endast få tre doser Phesgo, då jag läst om liknande fall med 17 doser. Vad tänker ni? Enligt onkolog var phesgo inte tänkt att tas med initialt men man la till det i 3 omgångar. Finns utrymme för ytterligare her2-riktad behandling, eller för Kadcyla? Är mastektomi något som bör övervägas (har ingen känd gen)?Tumörmarkörer via blodet är det något man kan titta på för att utvärdera? Jag är så orolig över att ha opererats först och att behandlingssvar inte kan utvärderas. Har mycket tankar om att det är kört. Tar all behandling jag kan få. Jag har små barn och är så himla rädd.

Jag undrar om jag kan ta gurkmeja kosttillskott när jag äter exemestan? Jag har artros i mina fingrar o handleder. Det är 4 året jag äter exemestan.

Hej. Jag har själv haft bröstcancer och opererades 2016 jag är i dag 76 år. Min fråga gäller en väninna som fick bröstcancer några år före mig. I början av 2025 genomgick hon en mastektomi i sitt andra bröst något inträffade efter operationen då hon fick en stor svårt smärtande svullnad under armen i direkt efter operationen men skulle ändå skickas hem - då det ansågs vara normalt - tills det plötsligt rann ut en massa blod från ett dränage- ytterligare en operation gjordes nästa dag. Hon har hittills inte fått några besked vad svullnaden och blödningen berodde på. När jag i går besökte henne har hon tydliga smärtor som hon dras med dagligen i det bröst hon opererade senast. Vid flera tillfällen har hon försökt berätta för behandlande läkare om sina besvär och blivit avfärdad - som jag uppfattar det på ett kränkande sätt. Hon visar mig operationsärren som går kors och tvärs som om någon har försökt lappa ihop huden men har svårt att få den att räcka till - den är mycket hårt stramad. Jag blir chockad och min väninna är uppgiven. Det hör till saken att min väninna ursprungligen kommer från Eritrea och Etiopien. Hon kom till Sverige som 20 åring. Hon är i dag 75 år Jag har tidigare upplevt att hon har haft svårt att hävda sig inom vården. Hon har arbetat i hemtjänsten sen hon kom till Sverige och var omtyckt av sina kollegor och brukarna - men fick förslitningar och värk efter alla år i tjänst som hon fortsatt kämpar med. När jag fick se hennes operationsärr och den smärta hon fortsatt har så funderar jag återigen om hennes ursprung har något med hennes svårigheter med vården att göra. Jag anser att min väninna behöver få en second opinion i förhoppning om att det finns något att göra för att avhjälpa hennes smärtor i bröstet och runt armhålan. Med vänlig hälsning

Opererades i augusti för en liten tumör som inte var spridd. Strålning 5 dagar, sedan var det meningen att jag skulle äta Anastrozol i 5 år. Jag mådde dock så dåligt av den, fick ännu ondare i kroppen är vad jag redan har på grund av artros etc. Fick också något slags panikångestattacker eller något liknande. Väldigt obehagligt. Har meddelat kirurgen detta (vi får inte någon kontakt med onkolog i Göteborg) och han föreslår naturligtvis att jag ska byta medicin. Jag bad honom räkna ut hur stor risk det är för återfall, och jag minns inte riktigt hur han räknade, men det var en väldigt liten procent. Anastrozol förvärrar dessutom inkontinens om man har det, vilket jag har. Men det var ingen som frågade mig om det. Jag är fullkomligt övertygad om att jag får biverkningar också av Tamoxifen om jag skulle börja med det, och jag känner nu att jag orkar inte med livet och smärtorna om jag ska ha ytterligare biverkningar att kämpa med. Jag är 81 år och skulle önska att någon sa att "vid din ålder är det viktigare med livskvalité". Ska jag leva (kanske mina sista) 5 år och må dåligt? Eller ska jag få må någorlunda tills det är dags?

Hej, inne på femte året av 10 med Exemestan och lider verkligen av muskel och ledsmärta, rejäl viktuppgång , nedstämdhet och trötthet. 47 år. Har provat Tamoxifen, Anastrozol också men allt lika illa. Opererat bort äggstockarna också. Onkologen hänvisar till vårdcentral för stöttning och hjälp men får som vanligt bara rådet att motionera, äta bra, sova, yoga, meditera, akupunktur fysioterapi, vattengympa, kuratorsamtal, acceptans osv. Har provat ALLT nämnt och lite till, men inget hjälper mer än för ögonblicket och jag står inte ut längre! Har t.o.m. pausat med medicineringen ngn månad ibland, men tycker att det blir föga bättre. Funderar på att avbryta behandlingen helt, men 2 barn och rädslan för återfall gör att jag ändå fortsätter. Tar även maxdos av Naproxen dagligen. Finns det verkligen ingen bättre medicinsk hjälp/ smärtlindring att ta till? Antidepressiva som inte påverkar vikten med +? Vilka isf?? VAD ska jag göra/rekommendera min vårdcentral att hjälpa mig med?? De verkar lika handfallna som jag, vilket också är extremt frustrerande. Oerhört ledsamt att ett avbrott av behandlingen är det alternativ som tycks kvarstå. Hjälp!

Hej på er och tack för att ni finns! Jag är mastektomerad vä för en 2 cm stor tumor, ingen spridning till lymfarna och inte snabbväxande. Fick cellgifter och tragglar nu med antihormonbehandling sen ett par månader tillbaka. Först Tamoxifen + Zoladex, men mådde jätte dåligt psykiskt så jag fick göra uppehåll från T och började igår på Exemestan + Zoladex. Jag är 46 år. Jag har stor oro kring antihormonbehandlingen iom alla biverkningar. Det känns som att den gör mig sjukare än själva cancern. Min fråga är: hur stor är risken att jag får ett återfall? Ni kanske inte kan svara på detta men jag testar. Finns det några tabeller eller uträkningar jag själv kan hitta nånstans för att se hur min återfallsrisk ser ut (på ett ungefär)? Tack på förhand! 🌸

Hej. Fick bröstcancer för tredje gången förra året och blev opererad och fick strålning. Var på årlig mammografi förra veckan och fick fortsätta med ultraljud och biopsi på en förändring på 3 till 4 mm på ett tätare område. Dom visste inte om det var cancer eller ärrbildning. Jag är så fruktansvärt rädd och har sån ångest. Jag har ingen kraft att göra någonting. Vad ska jag göra ? 😥 Mvh Anette