Prognosen är god! Risken att du kommer att råka illa ut till följd av bröstcancern inom 10 år är ca 5 % d v s en av 20.

Ja, du kan absolut bli botad! Det är det mest sannolika. Och det är riktigt bra att dett upptäcktes såhär tidigt! Men du måste ge dig till tåls, jag tänker att mer detaljerad information kring denna bröstcancer kommer först efter operationen.

Ja, det är normalt, det vita är talgkörtlar.

Hmm, jag tänker att om man är svag är det musklerna som är svaga och inte lederna. Jag kan inte riktigt förklara det du anger. Har du fått cytostatika? I så fall kunde de besvär du anger ha med neuropati efter taxanbehanling att göra. JAg tänker att jag skulle vilja att du söker upp din bröstenhet så att man får undersöka dig med den frågeställningen. Kanske rådet blir att du bör börja styrketräna.

Hej, detta är en prognostiskt gynnsam bröstcancer där man bedömer att tilläggsnyttan av att ge hormonbehadnling med åtföljande biverkningar är så liten att det inte kan anses motiverat. Det finns dock ställen i landet där man skulle föreslå sådan behadnling. Enligt Predictmodellen ökar fem års hormonell behandling överlevnaden med ca 1,2% efter 10 år utöver de 90 % som man får endast med kirurgi. Om man är 55 år gammal är dödligheten i andra orsaker under samma tid 6 %. Den bröstcancerspecifika överlevnaden är således 94% utan hormonell behandling och ca 95% med.

De data som finns anger att de kan anses vara likvärdiga från effektsynpunkt. Biverkningarna skiljer sig däremot åt. De flesta uppfattar paklitaxel som skonsammare att ta, men faktum är att den leder till mer besvär i form av neuropati (stickningar i fingrar och tår, som kan utveckas till problem med finmotorik och smärtor), och för vissa är det ju också en nackdel att man måste komma för behandling varje vecka. Och det är klart att det även medför ett resursproblem som t ex leder till att det blir svårare att få in alla patienter som ska ha behandling i tid eftersom man måste komma till behandlingsenheten minst 3 gånger så många gånger..

Hej, Det jag syftade på var att predictmodellen anger inte risk för återfall, utan risk att avlida inom t ex 10 år. Det är det som skillnaden, och det kan tyckas vara en petitess, men det är en viss skillnad eftersom man precis som du säger ju kan dö av en massa orsaker. Och man behöver inte dö till följd av alla former av återfall. Sen tänker jag att du räknat litet fel. om man drar 77% från 100% får man 23 % kvar, inte 33%. Risken att dö skulle alltså kunna uppskattas till 23%, och det är klart att för en ung kvinna är risken att råka illa ut till följd av något annat än bröstcancern mycket liten. För en äldre kvinna däremot, måste man man även tänka på det. Man kan i sådana fall försöka räkna bort sådan dödlighet vilket ger det man brukar kalla den bröstcancerspecifika dödligheten, eller om man vänder på det, den bröstcancerspecifika överlevnaden (det låter trevligare). När det gäller zoledronsyra till premenopausala har jag rört till det och kommer inom kort efter att ha kollat uppsaken ytterligare att komma med ett bättre svar. Sammanfattningsvis rekommenderas sådan behandling inte i din situation! JAg ber om ursäkt för detta!

Hej, hoppas jag kan ge litet svar. Det är inte så lätta frågor du ställer. Jag kan inte ange återfallsrisken, men jag kan uppskatta sannolikheten att vara i livet efter 10 år, med behandling är den i storleksordningen 77 %, med full behandling, som skulle kunna inkludera även en bisfosfonat, i alla fall om du inte planerar graviditet. Den hormonella behandlingen bidrar med 12 % av dedär 77%, det skulle jag säga understryker att detta är e viktig behandling som förstås medför jobbiga biverkningar. Effekten av den hormonella behandlingen blir lägre om man utesluter zoladex, i alla fall om du återfått äggstocksfunktion efter din cytostatika. Om äggstocksfunktionen inte återkommit bidrar inte zoladex, men i så fall har du troligen precis samma biverkningar av att äggstockarna sover som de du får av zoladex. Effekten av tamoxifen är litet komplicerad, kanske kan man säga att för den postmenopausala kvinnan (som inte menstruerar) är tamoxifen gynnsamt för skeletthälsan, medan för en premenopausal kvinna som menstruerar så är det litet ogynnsamt för benhälsan. Jag skulle tro att det är på samma sätt vad gäller hjärtkärl sjukdom, men dessa effekter är med all sannolikhet mycket lägre än nyttan av medicinen i sin återfallsförebyggande effekt. Det finns vad jag vet inte någon test man kan ta som visar att man bryter ner tamoxifen på ett sätt som gör att man förlorar effekten av medicinen. Sammanfattningsvis vill jag förstås peppa dig att stå ut med medicineringen i syfte att minimera risken för återfall, som tyvärr inte är mycket liten. Man kan tänka sig att lägga till zoledronsyra till din behandling, men det kanske du glömde skriva bara. Det är bra också på det sättet att det minskar risken för negativ påverkan på skelettet.

Hej, jag vet inte riktigt viken gen som avses. Kan någon upplysa mig?

Hej, detta var inte så lätt att svara på. Personligen brukar jag inte våga mig på att förutsäga en människas framtida livslängd. Det finns förstås studier som kan ge genomsnittliga siffror, men i praktiken är det sällan just den "medelsvensson" som sitter framför en. Det finns flera behandlingar som kan vara effektiva även ifall faslodex inte skulle hjälpa som man hoppas. Jag uppfattar att din mamma har en bekräftat spridd bröstcancer med spridning till skelettet (har man gjort en skelettbiopsi?) och starkt misstänkt spridning även i buken. Det låter litet som det man kan se vid spridning efter lobulär bröstcancer. Det är svårt att säga vad "stråkigheten" står för, och jag håller med om att ifall man vet att det finns spridning i skelettet så är det inte så väsentligt att operera i buken för att försöka utröna den saken. Uppenbarligen har man tolkat den nytillkomna hydronefrosen (stopp i urinledaren) som ett tecken på att sjukdomen ökat på sig och att man vill ge en annan behandling som man hoppas ska ha bättre effekt. Det finns kanske även andra tecken på det (ca15-3?). Den sjukdom som finns i skelettet är svårt att kvantifiera, eller mäta, i synnerhet när det gäller sklerosen. Det man kan fundera på är om man med en slang kan passera det trånga stället så att njuren kan återhämta sig, det kan ibland göras med en sk dubbel J-katerer där ena ändan placeras i njuren och den andra i urinblåsan, ett sådant ingrepp görs genom tittskåp via urinblåsan (cystoskopi). Kanske man har valt att avvakta med ett sådant ingrepp om det är så att man inte ser att njurfunktionen påverkats alls. I så fall kommer man säkerligen att hålla noga koll på kreatininet. Jag vill lämna en viss reservation kring mitt svar, då jag kan ha missuppfattat viktiga saker i din mors sjukdomsbild.