Hej, opererades 13/2 2023 för en invasiv duktal cancer på 16 mm (BRE 8, Grad 3-tumör, ER100%, PR 80%, Ki-67 på 50%, Herceptest 1+). Vid sektorresektion och axillutrymning fann man dels den samt två makrometastaser och en mikrometastas av fyra undersökta körtlar. Bedömdes som luminal B T1N1. Har därefter fått cytostatika EC75 med GCSF-stöd x 3 samt veckovis Paklitaxel x 9, lokoregional strålbehandling 5x3 och har nu sedan ett halvår tillbaka intagit anastrazol. Provade också med verzenios i 6 veckor men klarade inte av biverkningarna. Onkologen sa då att verzeniosen var en sådan liten del i min behandling att jag kunde släppa den.
Så nu kämpar jag på med anastrazolen och det är verkligen en kamp. Jag har värk i lederna hela tiden och blir mer och mer orkeslös för varje dag som går. Kanhända att jag drabbas särskilt hårt då jag i grunden har en osteoporos (diagnosticerad för fem år sedan, är nu 69 år). Min oro gäller just detta förhållandet att man kanske inte tagit tillräcklig hänsyn till min osteoporos vid valet av endokrin behandling. Mina frågor blir därför;
- Hur tänker man när man ordinerar en patient med osteoporos en medicin som kan ge just osteoporos?
- Vad skulle kunna hända mig om jag uteslöt anastrazolen? Hur viktig är denna medicin för mig?
- Hur fungerar samverkan mellan Osteoporosavdelningen och Onkologen?
Slutligen; jag är i grunden skeptisk till att så många kvinnor överbehandlas vid bröstcancer samtidigt som jag naturligtvis är orolig för att "chansa". Jag hade nog behövt mer saklig information kring värdet av den endokrina behandlingen, särskilt då jag fått beskedet på flera håll (såväl vid cellgifterna som vid strålningen) att man tagit till "det tunga artilleriet" och att min behandling som helhet bedöms var mer än tillräcklig.
/Lena
Visa svar