Hej! Dina symtom låter inte alarmerande avseende bröstet då det vore väldigt ovanligt att inte känna annat än ömhet, som inte heller sitter i men kommer och går. Låter lite som om det kan ha varit en inflammation i brosket mellan revbenen och bröstbenet, det kan kännas som en hjärtinfarkt faktiskt. Om du inte upplever mer eller ökande besvär från själva bröstet, eller upptäcker nya förändringar, så tror jag du kan avvakta.

Hej, det låter som om du har lite bröstkörtelvävnad som ligger i din armhåla. Det är ganska vanligt och inget farligt alls. Ofta märker man det först just under graviditeten då bröstkörteln ju växer och svullnar, och då blir man varse om att något svullnar i armhålan. Bra att du gör en mammografi för att bekräfta detta, men du behöver inte vara orolig.

Detta betyder att din risk att få bröstcancer i det andra bröstet är 6,7% upp till 80 åå. Det uppfattas inte som en hög risk. Om din dotter bär mutationen är rekommendationen att hon går på årlig mammografi efter 40 års ålder istället för var 18e månad.

Denna länk innehåller SBUs rekommendationer från 2002 https://www.sbu.se/contentassets/e2b16a3dd4e44e79a503357872557407/behandling_ostrogen_2002.pdf www.sbu.se ”Behandling med östrogen”.. Detta är rekommendationer som gällde under den tid hormonsubstitutbehandlingen pågick. Som du ser så är SBU mycket tydliga med att man inte ska ge hormonsubstitutsbehandling under en längre tid utan att ha samrått med patienten kring riskerna. SBU är en mycket tungt vägande instans. Om det är för sent att driva ärendet eller inte beror på när skadan visade sig dvs datum för bröstcancerdiagnosen. Det får inte ha gått mer än tre år sedan diagnostillfället. Det är alltid många faktorer som spelar in för om ersättning kommer att beviljas eller inte, så därför är det alltid svårt att i förväg veta hur LÖF ställer sig. Enda sättet att få veta är att anmäla skadan och då åberopa att ordinationen har skett på ett felaktigt sätt. Det är också viktigt att uppge att det i strid med rekommendationerna från SBU inte skedde något samråd med patienten kring den förhöjda risken för bröstcancer. När man anmäler ett ärende till LÖF så behöver man bara uppge när skadan skedde och vad den består av samt berätta var man behandlades när skadan inträffade (dvs ordinationen) och när den visade sig (bröstcancerdiagnosen). LÖF samlar in de journalanteckningar som behövs för att ärendet ska kunna avgöras och tar vid behov kontakt med berörda läkare.

All ordination av läkemedel ska följas upp regelbundet. Den ordinerade läkaren ska tillsammans med patienten regelbundet förvissa sig om att nyttan av läkemedlet överstiger riskerna med detsamma. Eftersom det finns en rekommendation att inte ordinera hormonersättningspreparat i mer än fem år, måste det finnas mycket starka skäl att ordinera behandlingen längre tid än så. Skälet till detta är att en längre tids användning än fem år ökar cancerrisken. Att inte ha informerat patienten om detta är definitivt olämpligt. Så till frågan om vårdskada. När och hur ersättning kan utgå regleras i Patientskadelagen. Krav på ersättning i denna typ av ärenden ställs till LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag) under förutsättning att skadan skett hos vårdgivare där vården finansieras av regionen. (Gäller nästan all vård.) När ärendet kommer till LÖF sker en individuell bedömning. Att en läkare inte har informerat en patient om biverkningar har jag svårt att tänka mig skulle ge rätt till ersättning. Däremot kan man enligt Patientskadelagen få ersättning vid ”förordnande eller utlämnande av läkemedel i strid med föreskrifter eller anvisningar”. Jag tycker det skulle vara intressant att se hur LÖF ställer sig till det faktum att en patient har ordinerats en behandling under 10 års tid som enligt de rekommendationer som finns inte bör överstiga fem år. Jag skulle rekommendera den 57-åriga kvinnan att göra en anmälan till LÖF med motiveringen att hormonersättningspreparatet har ordinerats på ett felaktigt sätt. Hon har ju allt att vinna på detta. Det enda hon behöver göra är ju att fylla i anmälningsblanketten. Om man inte är nöjd med LÖFs beslut kan man gå vidare till Patientskadenämnden. Min erfarenhet är att i många av de ärenden som LÖF avslår får patienten rätt när man vänder sig till Patientskadenämnden. Eftersom LÖF alltid gör individuella bedömningar går det inte riktigt att säga om motsvarande ärendet är prövat eller inte.

Med dessa faktorer och denna behandling har du god prognos. Du anger inte hur gammal då är men risken att du ska råka illa ut i bröstcancer (=dö av bröstcancer) inom tio år är ungefär 5 % eller kanske t o m knappt det. Jag har räknat i åldersintervallet 30 till 50 år.

Jag har inget absolut svar på denna fråga, men min uppfattning är följande: Om det finns en cancercell i kroppen på en kvinna som haft en hormonreceptorpositiv bröstcancer så är det den eller dem man vill bekämpa med tamoxifen. Man utgår då från att dessa celler också har hormonreceptorer. Tamoxifen kan påverka sådana eventuella celler genom att sätta sig i dess östrogenreceptor och blockera den, ungefär som en nyckel i ett nyckelhål. Tamoxifen sätter sig på samma ställe som östrogen. Östrogen kommer därför inte till, eftersom tamoxifen binder sig starkare till receptorn än östrogen. Jag tror att risken av att under en kortare tid tillföra en liten dos vagifem i vaginalslemhinnan mot bakgrund av detta resonemang är helt riskfritt. Jag tycker att den strategi som din gynekolog föreslår är rimlig att prova för att se om det kan hjälpa dig. Det finns saker man kan titta på som signalerar känslighet för olika typer av hormonbehandling, men dessa metoder är inte i kliniskt bruk eftersom man inte riktigt vet hur man ska använda dem. Det finns t ex sällsynta fall av mutationer i östrogenreceptorn vid primär bröstcancer som i framtiden kan komma att ha betydelse för hur man ska behandla. Men jag kan inte riktigt se hur det skulle påverka det ställningstagande du står inför just nu ens om man kunde göra en sådan analys.

Hej, du presenterar två frågeställningar. De "randomiserade" studier där man lottat patienter till antingen bröstbevarande behandling (=bröstbevarande kirurgi + strålning mot bröstet), eller mastektomi (att operera bort hela bröstet) har visat att dessa två behandlingar ger likartat resultat med minst 20 års uppföljning vad gäller risk för återfall och risk att dö av bröstcancer. I dessa studier opererade man bort det bröst där det fanns en cancer, inte det andra bröstet. Man kan därför (under förutsättning att det inte finns spridning till armhålan) säga att båda behandlingsalternativ är likvärdiga vad gäller återfallsrisk. Om det finns spridning till armhålan är det ju vanligen så att man strålar av det skälet och då faller detta resonemang. Den andra frågan tänker jag handlar om ifall man kan få ta bort båda bröstet istället för att bara det ena (det med cancer i). Frågan är kontroversiell och har diskuterats även offentligt på sistone. Att ta bort det andra bröstet påverkar inte prognosen vad gäller återfallsrisk av den cancer man vill behandla, men kan på kort sikt leda till ökad risk för komplikationer. Det är en risk man kanske inte bör ta i början, då det t ex kan leda till uppskjuten start av kemoterapi eller strålbehandling. En annan orsak till att "vi i sjukvården" står på bakhasorna när det gäller att ta bort det friska bröstet är att många förstås reagerar rätt kraftigt på sitt cancerbesked och då vill ha bort hela problemet så fort som möjligt, och är påverkade av det då man efterfrågar större kirurgi än nödvändigt. Men det är också uppenbart att det finns kvinnor som önskar samma sak efter att ha funderat länge och väl på saken. Det är en knepig fråga.

Hej, du är nu frisk efter bröstcancer. Det finns förstås en viss risk för återfall, men vid trippelnegativ bröstcancer sjunker den kraftigt efter ett par år. Du ska förstås gå på mammografiundersökningar i enlighet med de rutiner som gäller i din region. Du ska också tydligt veta vart du ska vända dig om du behöver fråga om något. Hos oss har vi ersatt de planerade återbesöken med återbesök vid behov, det har visat sig fungera bättre. Jag anser att du ska inte behöva precisera exakt varför du vill ha ett återbesök, det räcker med att du vill tala med doktorn och vill bli undersökt. Det kan finnas litet olika rutiner avseende detta på olika ställen. Det finns inte något stöd för att man bör röntga kroppen om det inte finns några oroande symtom från kroppen.

Naturligtvis har tamoxifen biverkningar. Det har jag litet svårt att tro att kontaktsköterskorna inte vill tro. Och det är klart att även psykiska faktorer spelar in i hur man mår. Lågt blodvärde förstås kan inte förklaras av varken psykiska faktorer eller tamoxifen. Jag tänker att man bör kolla upp litet andra saker, t ex sköldkörtelprover och orsak till eventuell blodbrist. Kanske hittar man ingenting, men då vet man ju i alla fall det.