Jag är inte road av att peka ut en grupp som har sämst prognos. Bröstcancer generellt är en cancerform med jämförelsevis god prognos, och många behandlingsalternativ. Har man en spridd sjukdom med utbredd sjukdom och inte svarar på medicinsk behandling har man förstås inte bra prognos. Med den begränsade information du lämnar i frågan kan jag dock sluta mig till att chansen för bot är större än risken för allvarliga återfall i ditt fall!

Jag hade förordat att du slutar med din hormonella behandling nu efter 5 år. Det är en mycket begränsad tilläggsnytta av att fortsätta ytterligare år för dig om inte hade spridning till körtlarna.

Hej jag kan inte ge ett exakt svar på den frågan som har med blissel att göra. Menar du jämfört med inget alls? Överlevnadsnyttan efter 10 år ökar med ca 3,5 % enheter med hormonell terapi jmf med att inte ta det. Modellen jag använder kan inte skilja på effekten av tamoxifen och aromatashämmare, den senare är dock med all sannolikhet aningens bättre än den förra. Risken med Blissel skulle jag säga är ingen alls. Jag kan inte bevisa det, men det är min starka tro. Det finns inga övertygande data som säger att det är bättre att ta aromatash'ämmare under 10 jämfört med 8 år. JAg hade förordat att du siktar på 8 års behandling som kunskapsläget är idag.

Hej, ska försöka svar på dessa funderingar. När man ska börja med den hormonella behandlingen? Vi märkte för ett antal år sedan att vissa doktorer förordade att man börjar med den hormonella behandlingen före strålningen , andra att man gör det efter. Det ledde till förvirring som vi tyckte var onödig. Argumentet att börja efter var att man inte vill försätta eventuella cancerceller i "viloläge" under strålningen, eftersom man kan tänka att de är känsligare för strålning om de inte är i viloläge. En granskning av litteraturen gav dock inga hållpunkter för att det skulle vara på det sättet i verkligheten varför vi bestämde att förorda att alla börjar med sin hormonbehandling tillsammans med strålningen. Det är lätt att hålla reda på och blir entydigt. Dessutom har patienten på det sättet ett antal veckors erfarenhet av behandlingen i samband med läkarbesöket efter strålningen, vilket är bra. Så gör vi i Skåne, man kan dock göra även på andra sätt och det är lika rätt. Sen till frågan om när man (eller snarare kvinna!) har kommit genom klimakteriet. Jag satt en gång på ett forskningsmöte där detta diskuterades livligt under en hel eftermiddag utan att man kom riktigt överens, nej allvarligt talat: Man kan mäta hormonnivåer i blodet och se om äggstockarna bildar östrogen, då är premenopausal, alltså inte genom klimakteriet. De flesta kommer in i klimakteriet i och med att mensen upphör under kemoterapi i alla fall med EC, och ju yngre kvinnan är desto större är sannolikheten att mensen kommer tillbaka efter en kortare eller längre period efteråt. Det beror på att äggstocksfunktionen hämmas av cytostatika. Men äggstocksfunktionen kan faktiskt även komma tillbaka även utan att det uppstår en mens, i dessa fall brukar vallningsbesvär upphöra som en signal på att östrogenet kommit tillbaka. Det kan påvisas med ett blodprov (känsligt östradiol - det måste vara den känsliga metoden, den vanliga metoden att mäta östradiol duger inte). Det som kan vara knepigt i denna situation är att även om man har ett lågt värde på östradiol prov, kan ju situationen ändras senare om äggstockarna hämtar sig. VArför är detta viktigt? Jo bl a för att läkemedel som tillhör gruppen aromatashämmare (letrozol, anastrozol och exemestan) fungerar endast hos de som har inaktiva äggstockar. Tamoxefen fungerar oavsett äggstockarna. GnRH är medicin som används för att stänga av äggstockarna och ges som en spruta varje månad i de flesta fall. GnRH kan som du säger ge upphov till en ofullständig suppression (avstängning), vilket man måste vara uppmärksam på. I den stora studie som heter TEXT där man slumpade patienter som fick GnRH mellan aromatashämmare och tamoxifen, visade det sig att aromatashämmarbehadnlingen var litet mer effektiv, vilket talar för att problemet med ofullständig hämning inte är mycket stort även om det kan förekomma och då är viktigt att uppmärksamma. Skulle inte heller tro att ofullständig supression i din situation är det man skulle vara mest orolig för, tänker att dina 46-åriga cytostatikabehandlade äggstockar inte är superpigga just nu. Sammanfattningsvis kan man göra sätt på flera sätt. Jag tycker inte du ska vara så orolig för att behandlingen inte kommer igång förrän efter strålningen. Du resonerar rimligt i din fråga. Man skulle iofs kunna ge dig tamoxifen nu, men man skulle också kunna vänta till efter strålningen och då värdera om du är postmenopausal eller inte och då ge dig Aromatashämmare om du är postmenopausal och tamoxifen om du är premenopausal. I så fall skulle man kunna överväga att operera bort äggstockarna istället för att definitivt kunna ge aromatashämmaren utan att behöva fundera på om GnRH biter eller inte. Vet inte om detta svar blev för rörigt.

Det är inte stor risk att levern tar permanent skada och inte någon risk att du drabbas av cancer till följd av detta, men det är större risk för biverkningar av annat slag (infektion t ex) om man har leverpåverkan, så man ska vara litet försiktig. Risken för långsiktig skada är dock låg.

Hej Sara, ingen orkar ta paklitaxel lika länge som man kan ha nytta av antikroppsbehandlingen. PÅ en tidpunkt, kanske när neuropatin börjar kännas av kan man med fördel avbryta paklitaxel och bara fortsätta med antikropparna. Det finns gott om exempel på patienter som på det sättet kan fortsätta med sin behandling under mycket lång tid. Det brukar inte vara så att man får progress för att man i den situationen avslutar paklitaxel. Det kan tyckas konstigt att det är så, eftersom kemoterapin i början bidrar till att man har större nytta av antikropparna. Du ska inte vara rädd för att avsluta paklitaxel.

Du har rätt i att det i fass anges att man ska göra undersökningar halvårsvis under två år efter avslutad behandling. JAg tror att man inte följer denna rekommendation på de flesta ställen, tidigare stod det t o m att man skulle följa hjärtfunktionen upp till fem år efteråt. Jag tror för min del i djupet av mitt hjärta (!) att det är onödigt att rutinmässigt göra det. Om man inte sett någon besvärande reaktion under det år man gav behandlingen är det osannolikt att man plötsligt efter avslutad behandling ska få en påverkan på hjärtfunktionen som har med trastuzumab att göra. Om man däremot fått en påverkan får man förstås följa hjärtat på ett individualiserat sätt. Att göra sk screening av hjärnan hos individer utan symtom efter avslutad behandling rekommenderas inte rutinmässigt någonstans vad jag vet.

Hej Sara, det viktigaste som du kan göra verkar det som du redan gör: Genomgå din behandling! Den minskar på ett tydligt sätt risken för att du ska drabbas av att detta kommer tillbaka. Men jag tänker att du vill göra något mer, något som du kan göra litet mer på egen hand. Jag tycker att du där också verkar vara på rätt spår. Allt du gör kanske inte påverkar risken för återfall, men är ändå bra för din hälsa och för ditt mående. Och kanske rent utav för din omvärld. Om du har ett begränsat alkoholintag, ett par glas i veckan eller så, vet jag inte om det skulle vara en avgörande skillnad ifall du helt avstod, gör det om det känns bra! Att vara normalviktig är mycket bra, på flera sätt, kanske t o m för cancerns skull. Kosten är svår och det spelar stor roll vad man äter, men jag har inte rätt kompetens för att ge detaljerade kostråd. Om jag fattar det rätt innebär AIP-kost att man avstår från vissa saker som företrädare för andra koststrategier snarare förordar. Om det vore så att det fanns en kost som tydligt minskade risken för återfall skulle vi naturligtvis tydligt rekommendera den. Jag tror för min del att kosten i första hand har betydelse för vilka cancerformer man drabbas av. Jag tillåter mig att komma med följande råd: Håll dig i trim, och se till att må bra. Gör roliga saker, umgås med människor du tycker om. Ät gott ibland, men ffa nyttigt i vardagen.

Hej, jag vågar mig inte på att ange vad man kommer att föreslå dig, det beror t ex på din ålder och vilka gränsvärden för Ki67 man har där du bor. Du får tåla dig till läkarbesöket!

TAck Johanna, det värmde!