Det är detta vi kallar "vårdskulden" och som kommer att ha stor betydelse för de hälsomässiga konsekvenserna av coronapandemin. Risken att du utvecklar bröstcancer i det andra bröstet bör vara ca 2-3 % per år, men är troligen litet lägre under de första åren efter din behandling eftersom den cytostatika du fått kan förväntas påverka risken att insjukna i det andra bröstet. Det är förstås viktigt att övervaka det kvarvarande bröstet regelbundet, och rekommendationen är att göra både mammografi och MR årligen.

De besvär du beskriver skulle kunna ha med behandlingen att göra men det är inte helt säkert, och jag tror inte i första hand att det är ett tecken på återfall. Låter litet som "frozen shoulder". Jag hade velat förslå att du genomgår undersökning hos en läkare, och att man sedan skickar dig till sjukgymnast för bedömning och behandling.

Docetaxel upplevs ofta som en jobbig behandling. Paklitaxel kan vara skonsammare, men har en större risk för utveckling av sk neuropati, stickningar och i värsta fall smärtor i fingrar och tår. Dessutom måste man komma varje vecka. Risken för allvarliga infektioner under behandlingen är lägre med paklitaxel. Effekten är likvärdig. Men båda har sina sidor.

Ingen behandling saknar biverkningar. När det gäller risken att utveckla lungcancer efter strålbehandling så har man sett att risken är mycket mycket högre för de personer som röker. Rökning är som bekant en mycket tydlig riskfaktor för insjuknande i lungcancer, och det är i ännu högre grad så ifall man samtidigt genomgår strålbehandling. Rökning är riktigt olämpligt i denna situation. Kan man inte sluta röka så måste man i alla fall avstå under strålbehandlingsperioden, men jag är mycket osäker på om det egentligen är en tillräcklig åtgärd ifall man börjar röka igen. Rök inte! Hjärtinfarkt då? Det som är vanskligt är om strålningen träffar känsliga delar av hjärtat. Man har därför utvecklat tekniker att undvika att stråla på sådan känslig vävnad. Risken för denna typ av biverkningar är idag därför mindre än tidigare. Samtidigt kan man inte säga att det inte finns någon risk alls. Jag brukar säga till mina patienter att det är viktigt att efter en bröstcancerresa hålla koll på andra riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom. T ex se till att vara fysiskt aktiv, inte vara överviktig och hålla koll på blodtrycket på lång sikt. Vi är medvetna om detta, om du blir föreslagen strålbehandling tycker jag inte att du ska vara rädd för dessa eventuella konsekvenser, i alla fall om du är icke-rökare.

Nej, jag tror inte att kontakt med hästar leder till en ökad risk för bröstcancer. Och jag förstår inte riktigt hur det skulle kunna vara så. Jag tillåter mig ändå att göra en liten spaning om detta: Man kan ju tänka sig att fler kvinnor än män under livet exponerats för hästar, hästsport är väl en av Sveriges största barn/ungdomssporter, och det är mest flickor som ägnar sig åt hästsport. Om man frågar bröstcancerpatienter ifall de haft med hästar att göra så kommer en inte helt liten andel att ha haft det. Kanske man t o m skulle kunna visa att fler än förväntat har haft kontakt med hästar. Det betyder INTE att hästkontakten är orsaken till cancern. Det skulle kunna vara så att hästsport är vanligare i familjer med en litet högre socioekonomisk status (det är ganska dyrt att rida). Man har i forskning visat att individer med högre socioekonomisk status har en litet högre risk att få bröstcancer än de som är mindre välbeställda. Om man är oförsiktig skulle det kunna leda till en teori om att hästar och bröstcancer hänger ihop, när det istället är så att de ekonomiska förutsättningarna som är bakgrunden. Men inte heller att ha gott om pengar är i sig en risk för att få bröstcancer. Det har däremot visat sig att kvinnor med högre sociekonomisk status utbildar sig längre och därigenom skaffar barn senare i livet, vilket påverkar bröstcancerrisken en smula, vilket man kan se om man analyserar data noga. Troligen är det även i denna grupp mer sannolikt att man äter hormoner efter klimakteriet vilket också påverkar bröstcancerrisken. Denhär typen av felkällor måste man alltid vara medveten om när men gör sk epidemiologiska studier, d v s då man t e x med hjälp av enkäter eller data från register försöker finna samband mellan misstänkta riskfaktorer och olika hälsokonsekvenser, bröstcancer till exempel.

Hmm, det låter för mig inte så sannolikt att det rör sig om bröstcancer, men jag kan förstås inte ha någon uppfattning bara baserat på denna beskrivning. Boka tid till din vårdcentral! Bättre en gång för mycket än en gång för litet,

Hej! AKS är säkert signaturen för ansvarig patologläkare. TNM är ett system som finns för alla olika tumörformer som används för att beskriva en tumörsjukdoms storlek och spridning. T handlar om tumörens storlek. 0-20 mm är T1, 21-50 mm är T2, större än 50 mm är T3 och T4 är beteckningen för en tumör som växer fast genom huden med sårbildning eller växer genom bröstmuskeln. det lilla p-et före T betyder att man mätt storleken i mikroskop. Om det istället står "c" före T så har man mätt med palpation (med fingrarna och linjal) eller t ex på mammografibilderna. N har med antalet körtlar i armhåla, ovan bröstbenet eller i anslutning till bröstbenet att göra, d v s regional körtelspridning. N0 betyder att det inte finns tecken till spridning i armhålan. M är beteckningen ifall det finns tecken till spridning till resten av kroppen. M0 betyder att det inte finns tecken till spridning, Mx att man inte undersökt den saken, d v s att man inte ansett att det finns orsak att göra t ex en datortomografi. M1 betyder att det finns tecken till spridning till andra organ, t ex att man på en CT-undersökning sett skelettmetastaser. I ditt fall har tumören så pass "snälla" egenskaper att det inte är nödvändigt att genomföra en rutinmässig CT-undersökning.

De två olika tumörerna har litet olika egenskaper, men skillnaden är inte så stor. Faktum är att tubulär är en form av duktal cancer, jag uppfattar att dessa två tumörer hänger ihop och inte är helt separata insjuknanden.

Hej Anna, detta var en knepig fråga, som jag inte kan besvara övertygande utan hjälp, vilket jag skaffat mig av Martin L Olsson som är professor och överläkare i transfusionsmedicin vid Lunds Universitet. Martin berättar om en stor studie där man i efterhand granskat hur det gått för individer som fått blodtransfusion från personer som i senare visade sig ha fått cancer (just sådana individer som din bekant), och där man kan tänka sig att de egentligen redan hade cancer vid det tillfälle de donerade blod. Det var ca 12 000 sådana transfusioner med i studien. Man såg INTE att blodmottagarna fick cancer i en högre omfattning än vad som var förväntat. Orsaken är troligen att det är mycket svårt för de främmande cellerna att överleva i den nya miljön som den nya kroppen utgör. De blir snabbt omhändertagna av mottagarens immunförsvar. Blodcellerna klarar sig, men dem har man ju aktivt sett till att de passar för mottagaren. Eventuellt skulle det kunna finnas personer med ett extremt svagt immunförsvar, som t ex vissa former av medfödd immunbrist och andra personer med ett helt utslaget immunförsvar, där det ändå teoretiskt skulle kunna vara ett problem. Det räcker i dessa fall inte med att man har låga värden efter en cytostatikakur, utan det krävs betydligt mer. Jag vill betona att om detta hade varit ett betydande problem, hade man sett det i den stora studien som jag beskriver ovan, men så var det alltså inte. Martin berättar vidare att man fortsätter att forska på detta område och kommer att fortsätta att kombinera uppgifter från olika hälsoregister från Sverige och Danmark som inkluderar ett mycket stort antal blodtransfusioner. Oavsett dessa resultat har man ändå den säkerhetsåtgärden att individer som fått cancer inte får donera blod, precis som individer som äter någon form av medicin, eller har en infektion. Det korta svaret på din intressanta fråga är alltså: Nej, det finns inget som talar för att hennes blod riskerar att skada någon annan.

Hej! Hur vore det att kontakta ett Bröstcentrum där du bor? Då kan du få en klinisk undersökning och så kan du diskutera med en bröstspecialist. Ultraljud finns ju också, men det brukar man hellre använda som komplement än som enda undersökningsmetod. Det finns säkert en lösning för dig!