Hej. Även om effekten procentuellt kan anses liten för vissa så handlar det om en ganska vanligt sjukdom och i och med det också många räddade liv. Det handlar inte i första hand om att minska risken för en ny bröstcancer i det friska bröstet. Vi räknar ofta i "sparade liv" och om vi utgår ifrån en 65-årig kvinna som inte har hög risk för sjukdomsåterfall och därför inte behöver cellgifter utan får antihormonell behandling, räddar vi en kvinna av 100 (dvs av 100 kvinnor, med likartad risk för sjukdomsåterfall, som tar antihormonell behandling i 5 år räddar vi en kvinna från att dö i bröstcancer inom 5 år). Om vi istället tänker en 55-årig kvinna med högre risk för återfall där vi också ger cytostatika räddar vi 13 kvinnor från död i bröstcancer inom 5 år, där den antihormonella behandlingen står för ungefär halva den effekten. För den enskilda patienten kan det vara svårt, tänker jag, att förstå hur man ska förhålla sig till statistik då det inte går att överföra på en enskild individ, utan statistiken guidar oss i första hand vilken behandlingsstrategi vi ska erbjuda den specifika patient vi har framför oss på ett mottagningsbesök, för att minska risken för sjukdomsåterfall och för tidig död i bröstcancer. Det är viktigt att ta i beaktande alla typer av biverkningar som både kan och ofta/ibland drabbar patienten. Jag tycker inte alls att patienten skall "plågas" av biverkningar. Ofta, men inte alltid, kan vi stötta och ändra så att det blir acceptabla biverkningar. Vad som är acceptabelt är det förstås patienten som ska bestämma, inte läkaren eller sjuksköterskan. Ibland är biverkningarna av sådan art att vi, trots försök att lindra (tex byta läkemedel), kommer till en punkt där kanske behandlingen får avbrytas. Nu blev detta ett ganska långt svar, som jag brukar försöka undvika, men jag hoppas att du förstår hur jag menar.