Visar 10 av 402 träffar
Hej
Jag drabbades av bröstcancer för ca 1,5 år sedan. De opererade bort en bit i bröstet och sedan fick jag strålning under en vecka. De visade sig att det var en snabbare delning på cancercellerna så fick invänta om jag eventuellt skulle gå på cellgifter. Efter en konferens så beslöt de att det ej var nödvändigt. Jag började med tamoxifen sedan anastrazol, letrozol och lite uppehåll däremellan. Jag har fått mycket biverkningar med vallningar, frossa, muskelvärk, pulsstegringar, mycket dålig sömn pga vallningar.
Jag har kört på och arbetat på förskola 100% där måste man vara aktiv, strategisk, närvarande och många steg före, för barnens bästa. Vi har inga möjligheter för många pauser.Det är ett energikrävande arbete.
För någon månad sedan har jag kommit till någon typ av insikt att jag är utmattad och deprimerad pga ingen återhämtning.
Livskvaliteten är så försämrad att jag har svårt att känna glädje och att något är roligt fastän jag egentligen har det väldigt bra med familjen och vänner. Lätt till tårar, frustrerande över min kropp som jag vantrivs i och jag orkar inte vara social speciellt ofta.jag känner mig hjärntrött, svag i benen och behöver egentligen vila vid mina vallningar.
Har dialog med läkare om tabletter men jag tycker inte läkaren har förståelse för hur tabletterna påverkar mig.jag har fått halvtidssjukskrivning men det var motstånd när jag sa att jag vill jobba men orkar inte fullt. Har prövat i ett års tid och det har utmynnat i fysisk och psykisk trötthet.
Min fråga är? Ska jag behöva välja bort min behandling för att vara arbetsmarknaden tillgodo 100% eller få hjälp med att ha en partiell sjukskrivning och ha en bättre möjlighet att slippa få tillbaka bröstcancern.
Tacksam för tips och råd
Hej. Du är inte ensam om att känna som du gör. Hur den antihormonella behandlingen påverkar kroppen (fysiskt och psykiskt) är väldigt varierande. En del behöver en deltidssjukskrivning under hela perioden, vissa känner nästan inte av några biverkningar alls och andra beslutar sig för att avbryta behandlingen då livskvaliteten blir så dålig med behandling. Det är en balansgång när man ska värdera risker och nytta med behandling. De flesta vill kämpa på med behandling då den minskar risken för sjukdomsrecidiv. Jag tycker att du ska prata med din läkare om vad som skulle fungera bäst för dig. Vissa kliniker flyttar ansvaret för långtidssjukskrivning till hälsocentralen och om den läkaren behöver stöd kan den antingen prata med en onkolog/kirurg som behandlar bröstcancer, eller läsa i Socialstyrelsens beslutsstöd som finns på nätet. Hoppas att det löser sig för dig.
Anne Andersson
Överläkare och diagnosansvarig
Anne Andersson är överläkare i onkologi och diagnosansvarig för bröstcancer vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå.
Dölj svarJag har fått min sista zoledronsyrabehandling och undrar hur länge jag ska fortsätta att äta kalciumtabletter?
Tack för att ni finns!
ZoledronsyraHej.
Jag har själv haft bröstcancer och opererades 2016 jag är i dag 76 år. Min fråga gäller en väninna som fick bröstcancer några år före mig. I början av 2025 genomgick hon en mastektomi i sitt andra bröst något inträffade efter operationen då hon fick en stor svårt smärtande svullnad under armen i direkt efter operationen men skulle ändå skickas hem - då det ansågs vara normalt - tills det plötsligt rann ut en massa blod från ett dränage- ytterligare en operation gjordes nästa dag. Hon har hittills inte fått några besked vad svullnaden och blödningen berodde på.
När jag i går besökte henne har hon tydliga smärtor som hon dras med dagligen i det bröst hon opererade senast. Vid flera tillfällen har hon försökt berätta för behandlande läkare om sina besvär och blivit avfärdad - som jag uppfattar det på ett kränkande sätt. Hon visar mig operationsärren som går kors och tvärs som om någon har försökt lappa ihop huden men har svårt att få den att räcka till - den är mycket hårt stramad. Jag blir chockad och min väninna är uppgiven.
Det hör till saken att min väninna ursprungligen kommer från Eritrea och Etiopien. Hon kom till Sverige som 20 åring. Hon är i dag 75 år
Jag har tidigare upplevt att hon har haft svårt att hävda sig inom vården. Hon har arbetat i hemtjänsten sen hon kom till Sverige och var omtyckt av sina kollegor och brukarna - men fick förslitningar och värk efter alla år i tjänst som hon fortsatt kämpar med.
När jag fick se hennes operationsärr och den smärta hon fortsatt har så funderar jag återigen om hennes ursprung har något med hennes svårigheter med vården att göra.
Jag anser att min väninna behöver få en second opinion i förhoppning om att det finns något att göra för att avhjälpa hennes smärtor i bröstet och runt armhålan.
Med vänlig hälsning
Gällande en väninnaOpererades i augusti för en liten tumör som inte var spridd. Strålning 5 dagar, sedan var det meningen att jag skulle äta Anastrozol i 5 år. Jag mådde dock så dåligt av den, fick ännu ondare i kroppen är vad jag redan har på grund av artros etc. Fick också något slags panikångestattacker eller något liknande. Väldigt obehagligt. Har meddelat kirurgen detta (vi får inte någon kontakt med onkolog i Göteborg) och han föreslår naturligtvis att jag ska byta medicin. Jag bad honom räkna ut hur stor risk det är för återfall, och jag minns inte riktigt hur han räknade, men det var en väldigt liten procent. Anastrozol förvärrar dessutom inkontinens om man har det, vilket jag har. Men det var ingen som frågade mig om det.
Jag är fullkomligt övertygad om att jag får biverkningar också av Tamoxifen om jag skulle börja med det, och jag känner nu att jag orkar inte med livet och smärtorna om jag ska ha ytterligare biverkningar att kämpa med. Jag är 81 år och skulle önska att någon sa att "vid din ålder är det viktigare med livskvalité". Ska jag leva (kanske mina sista) 5 år och må dåligt? Eller ska jag få må någorlunda tills det är dags?
Hej. Oavsett ålder har man rätt till så god livskvalitet som möjligt. Biverkningarna av de hormonsänkande läkemedel vi ger efter hormonkänslig bröstcancer varierar oerhört mellan olika individer. I slutändan är det kvinnan (och ibland mannen) som haft bröstcancer som bestämmer om den vill fortsätta eller inte. Vad gäller inkontinensen kan det ibland hjälpa med lokalt verkande lågdoserat östrogen, men vad gäller övriga biverkningar är det bara du själv som kan avgöra om det är så pass jobbigt att du vill avbryta behandlingen. Vi vet att den behandlingen minskar risk för återfall och bröstcancerdöd, men för den enskilda individen vet vi ju inte hur stor nytta den gör. Innan man avslutar sin behandling är det ändå bra att prata med sin läkare om det, Ibland är det en kirurg och på andra ställen är det en onkolog som är ansvarig för behandlingen. Det är inte säkert att du skulle få samma biverkningar som Tamoxifen, så det skulle kunna vara värt att prova, men om du själv inte vill det så måste det få vara ditt beslut.
Anne Andersson
Överläkare och diagnosansvarig
Anne Andersson är överläkare i onkologi och diagnosansvarig för bröstcancer vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå.
Dölj svar Funderingar kring livskvalitéHej, inne på femte året av 10 med Exemestan och lider verkligen av muskel och ledsmärta, rejäl viktuppgång , nedstämdhet och trötthet. 47 år. Har provat Tamoxifen, Anastrozol också men allt lika illa. Opererat bort äggstockarna också. Onkologen hänvisar till vårdcentral för stöttning och hjälp men får som vanligt bara rådet att motionera, äta bra, sova, yoga, meditera, akupunktur fysioterapi, vattengympa, kuratorsamtal, acceptans osv. Har provat ALLT nämnt och lite till, men inget hjälper mer än för ögonblicket och jag står inte ut längre! Har t.o.m. pausat med medicineringen ngn månad ibland, men tycker att det blir föga bättre. Funderar på att avbryta behandlingen helt, men 2 barn och rädslan för återfall gör att jag ändå fortsätter. Tar även maxdos av Naproxen dagligen. Finns det verkligen ingen bättre medicinsk hjälp/ smärtlindring att ta till? Antidepressiva som inte påverkar vikten med +? Vilka isf??
VAD ska jag göra/rekommendera min vårdcentral att hjälpa mig med?? De verkar lika handfallna som jag, vilket också är extremt frustrerande. Oerhört ledsamt att ett avbrott av behandlingen är det alternativ som tycks kvarstå. Hjälp!
Smärtan av ExemestanHej.
Fick bröstcancer för tredje gången förra året och blev opererad och fick strålning.
Var på årlig mammografi förra veckan och fick fortsätta med ultraljud och biopsi på en förändring på 3 till 4 mm på ett tätare område. Dom visste inte om det var cancer eller ärrbildning.
Jag är så fruktansvärt rädd och har sån ångest. Jag har ingen kraft att göra någonting. Vad ska jag göra ? 😥
Mvh
Anette
OroHej!
Är 41 år. I sommar har jag genomgått 5 års behandling med Tamoxifen efter hormonkänslig bröstcancer. Hade fem små grad 1-tumörer, opererades med mastektomi och axillutrymning. Ingen spridning och behövde inte behandlas med strålning eller cellgifter, men däremot 5 års Tamoxifenbehandling. Genomgått ärftlighetutredning (pga låg ålder vid diagnos) som inte visade på några mutationer.
I samband med att jag skulle börja äta Tamoxifen slutade jag med Paroxetin på onkologens inrådan. Har under de senaste åren istället behandlats med Escitalopram för oro och ångest (har haft problem med detta sedan innan cancerdiagnosen). Undrar om det är säkert för mig att återgå till Paroxetin efter att min Tamoxifen-behandling är klar, eller om Paroxetin även fortsättningsvis kan påverka celler/hormonnivåer och därmed öka återfallsrisk?
Jag tyckte att Paroxetin fungerade bättre för min psykiska hälsa än vad Escitalopram gjort, så det är därför jag undrar.
Paroxetin efter Tamoxifen-behandlingHej! Jag har som biverkan av Tamoxifen fått en dvt i vaden. Står nu på Eliquis och får inte ta Tamoxifen mer. Det diskuteras nu om jag ska sättas in på Letrosol och Zoladex istället. Min tumör var liten, ”snäll” ingen spridning till lymfkörtlar, men 100 % känslig för östrogen och 99 % för progesteron. Gjorde en mastektomi så behövde varken strålning eller cytostatika. När jag läser om Letrosol och Zoladex känns det ju som om även det kan ge tromboser och liknande biverkningar som Tamoxifen varav jag såklart bli skeptisk till behandlingen. Jag har ingen heriditet eller några riskfaktorer (förutom tät bröstvävnad) för varken bröstcancer eller trombossjukdom, tränar löpning och crossfit sex dagar i veckan, har ingen övervikt, röker inte osv. Min fråga är: jag är mastektomerad och borde väl då ha väldigt liten risk för återfall i det bröstet?? Kan jag välja att ta bort mitt friska bröst för att inte få cancer där och därmed slippa adjuvant endokrin behandling?
Djup ventrombos av Tamoxifen.Hej, hur kommer vården av bröstcancer att ändras nu när man i hjärnforskningen tydligt ser hur skadligt låga nivåer av östrogen är för hjärnan och kroppen? Varför utsätts fortfarande så många friska kvinnor utan spridd cancer för risken att skadas, i och med den här starka medicineringen. Borde inte det omprövas när effekten är så marginell? Och vad finns det för uppföljning på förekomst av ex demens, utmattningssyndrom, benskörhet, hjärtproblem och andra skador i grupper som medicinerats med antihormoner? Var kan jag hitta den dokumentationen?
Effekter av östrogenbristHej, Hur vanliga är hjärtproblem vid strålbehandling av vänster bröst med andningsstyrd strålning och efter hur lång tid uppstår de vanligtvis? Tack för svaret. MVH
HjärtproblemHej!
Har tidigare haft dcis, som opererats bort för 1,5 år sedan, därefter färdigbehandlad. Nu har jag svåra klimakteriesymptom, sover max 3-4 timmar per natt, hjärnhinna, nedstämdhet mm mm. Jag undrar vem, dvs vilken funktion i vården, som förväntas hjälpa mig med mina klimakteriesymptom. Bröstmottagningen hänvisar till vårdcentralen och det gör även min gynekolog. Vårdcentralen vill ha en remiss från bröstmottagningen, men det vill bröstmottagningen inte skriva. Stämmer det att det är vårdcentralens ansvar? Är det i så fall inte lite konstigt att kvinnor som INTE haft bröstcancer eller förstadier kan få klimakteriehjälp från specialister (gynekologer) medan vi som har haft någon typ av BC skall gå till allmänläkarna på vårdcentralen? Vems ansvar är det? Bor i Stockholm.
Vem hjälper oss med med klimakterieprobem?