Hej, Jag är BRCA1-bärare, haft TNBC för ca 3 år sen, utan någon upptäckt spridning. Opererats med dubbel masktektomi (plattstängning) och fått cellgiftsbehandling. Efter min cellgiftsbehandling fick jag till svar att några vidare kontroller inte var aktuellt. Jag fick med mig att försöka leva mitt liv, ta hand om mig och själv observera min kropp. Även att någon skanning, för att leta efter cancer inte är relevant. För jobbigt för mig som patient och livskvalitén skulle förmodligen påverkas av oro som kanske inte ens är befogad. Om cancern kommer tillbaks, så kan det gå många år innan jag ens har några symtom. Vet ej om jag uppfattas som friskförklarad, för cancern kan ju komma tillbaks. Detta är ju för att vid avslut av behandlingen, fanns ingen som kunde säga att: "Nu är du frisk! Nu kan du slappna av och leva vidare." Det vet man ju inte, eller hur? Jag brottas förstås med tanken, om cancern lömskt växer inom mig. Den känslan kommer och går, så är det nog för alla som drabbats av cancer. Underförstått fick jag veta att man räknar med att man nu fått bort cancern genom den behandling som gjorts. Jag försöker leva och förhålla mig till denna information. Det som är svårt, är att jag väldigt ofta får frågan: "-Men du går väl på kontroller?" Ofta säger jag Javisst, för jag orkar inte förklara. Då blir folk nöjda och ställer inga fler frågor. När jag säger att så inte är fallet, så blir folk väldigt förvånade, arga och frustrerade. Jag kan få svar liknande: "JA min kompis dog, då hon inte fick vård i rätt tid!" eller "Nog är det väl konstigt, du har ju haft allvarlig cancer? Då går man väl på kontroll?" eller "Hur allvarlig är det egentligen, när du inte ens får gå på kontroll? Är det kört för dig?" "Hur mår du... egentligen? Säg som det ääär!" Frågorna är många och väldigt jobbiga att svara på. Suck! Jag får försvara beslutet från sjukvården, att min kropp inte "skannas" varje år för en eventuell cancer upptäckt eller för att hitta eventuella metastaser i min kropp. Upplever att jag saknar argument som lugnar mina frågeställare. Oftast drar det igång mina egna tankar, ibland funderar jag på om jag borde fått frågan nån gång hur jag mår? Ibland tänker jag, är jag dum? Borde jag inte stå på mig att få en kontroll? Jag har ju faktiskt drabbats av den allvarligare cancersorten Trippelnegativ cancer, som inte stöds av någon efterbehandling. I samma stund tänker jag, vilka kontroller borde man då göra? Ett ultraljud kring operationsområderna, nån gång? Skanna lever, lungor nån gång? På nåt sätt lever jag i detta vakuum, får ta hand om frågor som ständigt dyker upp. Människor som är frustrerade, oroliga, plumpa i sina uttryck. Samtidigt som jag brottas med mina egna tankar. Så min fråga är, bör jag kontakta sjukvården för en rutin cancerkontroll? I så fall, vem gör jag det för? Mina vänner? Eller för att jag ska kunna säga ärligt till folk som undrar. "-Nä, det var okej denna gång!" Hur gör man i övriga Sverige? ps. helt okej att korta ner mitt mejl.