Frågor & svar

Skador tycker jag är oförväntade saker som inträffar i samband med t ex en medicinsk åtgärd. Den absolut övervägande andelen efterverkningar av strålbehandling hör inte till denna grupp. Däremot har naturligtvis strålbehandling, liksom alla andra medicinska åtgärder med effekt på kroppen, även biverkningar. Det kan tyckas som hårklyverier, men låt mig jämföra med kirurgi: Man brukar inte kalla ärret på bröstkorgsväggen för en "knivskada", eller hur? Nåväl, jag tror jag förstå vad du menar. Det finns akuta (korttids) och det vi kallar sena biverkningar (seneffekter) av strålning. Till de akuta räknas ffa rodnad och i många fall en ytlig hudömsning, som i synnerhet kan inträffa upp mot armhålan där strålarna träffar huden litet på sniskan. Hudreaktionen läker efter ett par veckor. Så sikt kan man istället få en ökad konsistens i vävnaden kanske även stramhet till följd av fibrosbildning i underhuden (=seneffekt). Vidare kan man, om axelleden träffats, få nedsatt rörlighet i axelleden av samma orsak, därför undviker man att stråla axelleden om det är möjligt. Och det är det vanligen. Strålning mot lymfkörtelstationer kan, tillsammans med spridning till axillkörtlar och axillkirurgi bidra till utveckling av lymfödem i armen. Man kan även få lymfödem i huden över bröstet eller bröstkorgsväggen. Vid strålbehandlingen träffas en liten del av lungan som ligger under där bröstet satt, och när man strålar lymfkörtlarna träffas även den översta delen av lungan. I den träffade lungvävnaden ser man i efterförloppet "ärr". Den delen av lungan fungerar inte heller normalt, det är dock en så liten del av lungans totala volym som drabbas så det har inte betydelse för lungans funktion i de allta flesta fall. Man kan i efterförloppet få en mer uttalad reaktion i lungan som kallas pneumonit, det kan komma veckor till någon månad efter avslutad behadnling och ger med sig, ibland efter kortisonbehandling. Om man strålar på hjärtat kan det leda till besvär med hjärtat, i synnerhet om man får med hjärtats kranskärl. Detta är en fruktad biverkning som alla stråldoktorer är väl medvetna om och som gör att man infört allehanda regler för behandlingens planering för att undvika. Detta var ett stort problem när man inte hade invididuell strålplanering med CT som vi har idag. Det finns skrivna regler för hur våra strålbehandlingsläkare ska planera strålbehandlingen. I dessa regler ingår vilken behadnlingsdos man ska planera för vilken vävnad. Men det ingår även strikta regler för doser till det man kallar "riskorgan" (hjärta, lungor t ex) som man inte får överskrida. I vissa sammanhang står det t o m skrivet att man ska hellre se till att inte överdosera t ex lungan än att men ger full behandling till hela behandlingsområdet,, t ex till den del av bröstet som ligger längst från det oererade området. Man kan säga att strålbehandling är en av de medicinska åtgärder som man har bäst koll på. Man kan alltid gå tillbaka till strålplanen och se exakt hur mycket strålning som träffat envar punkt i kroppen. All sk joniserande strålning som kroppen exponeras för kan utlösa en ny cancer, det gäller efter en rtg eller CT undersökning, till följd av radioaktiva utsläpp, som en konsekvens av den kosmiska strålning vi alla exponeras för och även efter strålbehandling. Risken för den enskilda patienten för detta är i de allra flesta fall (det finns undantag) mycket låg och ffa mycket lägre än den förväntade nyttan av behandlingen. Du frågar vad jag kan förstå inte efter något speciellt, och det kan faktiskt vara så att man inte kan identifiera några större efterverkningar av strålningen såhär 3 år efteråt.