Nä nu j-lar! Nu tror jag den ,vanligtvis eminente dr Loman behöver lite vila? Verkar lite trött på oss hysteriskt rädda bc patienter, som inte känner igen oss själva inför den diagnos och behandling som drabbat oss, vissa av oss. Alla är olika naturligtvis.
Noterade svaret på ”Återfall trippelnegativ” 29/5. Finns det en minsta aaaning! om hur man kan må under behandling med cytostatika?
Rådet med : håll igång, rör på dig,ut ock cykla, promenera, styrketräna!! Det är minsann lättare sagt än gjort . Man KAN bli helt utslagen vissa perioder. Jag har varit idrottskvinna större delen av mitt liv (Är 70+ nu)tills den dag jag fick diagnos, cellgifter.Frisk och kry m a o. Efter 2 behandlingar var jag ”däckad”. Ville inget hellre än följa ovanstående råd, men det gick inte!! Inte ens korsord och böcker, för man blir ding i huvudet också!
Så dagens inlägg”Bröstcancer” 30/5 var lite ......ja som Dr Loman själv påtalade lite sarkastiskt. Det kan bli känsligt när man är i chock av sin diagnos?
Kanske vissa frågor om stöd skulle passa kurator Aina Johnsson?
Henne har man inte sett ett enda svar ifrån?
Det är verkligen ett trauma att få sin diagnos, jag lovar. Det är svårt att tänka och handla rationellt .
Högaktar allt stöd här i Cancerförbundet och den expertis som här finns att tillgå.Den är fantastiskt bra. Ni är jättebra! De här fick dock upp blodtrycket lite extra. Känner lite extra för mina medsystrar.
Nu fyra månader efter avslutad behandling är jag på god väg tillbaka till livet igen, men......det är mödosam väg åter. Korsord och böcker går utmärkt i nuläget:)
Förväntar mig inget svar på detta.Det är inte medicinskt alls.
Brann dock till i skallen! Ett friskhetstecken måhända?:)
Hej, jag vill bara förtydliga att de råd vi försöker ge här på frågesidan är inget annat än just råd. Niklas och vi andra som jobbar med kvinnor som drabbas av bröstcancer är ytterst medvetna om att det kan vara hur tufft som helst att gå igenom behandlingen och svårt att hitta tillbaka till ett mer normalt liv efteråt. Samtidigt refererar Niklas just till den lilla evidensen vi har för att stötta kvinnor under behandlingen och motverka fatigue och biverkningar (t ex fysisk träning) och påstår på inget sätt att det vore lätt. Självklart klarar inte alla av att hålla igång, och självklart är det en enorm utmaning att försöka göra det mot en vägg av trötthet (både mentalt och fysiskt), men vår uppgift som bröstcancerdoktorer får ändå vara att försöka uppmuntra och heja på, inte att dra ner.
Du har också helt rätt att alla behöver semester någon gång, men om vi tre skulle sluta svara på frågorna för att ta lite semester så skulle det bli en ganska lång och för många outhärdlig tystnad på den här sidan. Så jag tänker vi fortsätter heja på även under våra semestrar och hoppas att våra råd ses som just råd av "experter" som gör detta på sin fritid och är i botten människor precis som alla andra.
Jana de Boniface
Överläkare och bröstkirurg, Capio S:t Görans Sjukhus AB, Stockholm