Jag har ibland gulaktig vätska som kommer ut från mitt högra bröst . Allra helst om jag trycker ihop bröstvårtan . Varit hos läkaren som kollat allmänt men läkaren sa att det inte var någon fara . Men jag är orolig lite grann även smärta ibland i bröstet . Är det tecken på cancer. ?

Hej! Fick för 8 månader sedan reda på att jag hade tre mindre tumörer, multifokal total extent 3cm (duktal) i ena bröstet och en mindre ca 1 cm (lobulär) i andra. Östrogendrivna tumörer med låg tillväxthastighet. Tumören i VB syntes bara med MR. Ingen av tumörerna syntes året innan på mammografin. Jag kände ingen knöl men fick via husläkaren ytterligare en mammografi i våras då jag vill kolla en extra gång då mitt ena bröst var ngt svullet. Pga cancer i båda brösten samt stor hereditet gjordes en bilateral mastektomi samt direktrekonstruktion. Jag fick tyvärr blödningar i båda brösten och genomgick dagen efter op en omoperation då implantaten togs ut, blödningarna stoppades och jag fick ngt mindre implantat. Jag är i övrigt en frisk hälsosam 54-åring. Efter operation ingen annan behandling förutom Anastrozol i 5 år. Har svårt att känna mig frisk, vet ju av erfarenhet att man kan gå runt med flera tumörer och ändå känna sig frisk. Hur ska jag tänka kring återfall? Hur ska jag förstå om något är fel, implantaten är knöliga, "ripplade" och till och från smärtsamma på olika sätt. Enligt onkologen ska jag följas upp årligen med mammografi/ultraljud, men mina implantat ligger framför muskeln så förstår inte hur man ska kunna kontrollera bröstväggen vid dessa kontroller. Ska jag känna mig lugn med återbesök en gång per år och få mammografi/ultraljud? Eller bör jag be om att få göra MR undersökning så man säkert ser runt hela implantaten? Om man är orolig och har svårt att känna vad som är normalt kring implantaten, kan man be att få komma till bröstmottagning bara för att någon ska känna att allt är normalt kring implantaten? Jag får känslan av att de tycker jag oroar mig helt i onödan.

Hej Står på mitt recept att jag ska ta tamoxifen sandoz men ser nu att alla senaste gången fick jag tamoxifen ebb......går det bra att byta sort?

Hej! Är 66 år med TrippelNegativ cancer 10 mm ej spridd . Har fått tårtbitoperation och behandlats med Ec var tredje vecka vilket har fungerat bra. Har nu påbörjat behandling med Docetaxel var tredje vecka , tre behandlingar. Fick också förslag att få behandling en gång i veckan nio ggr. Är nu rädd att jag valt fel efter att ha läst i en studie att veckovis behandling är mer effektivt för att minska återfall. Är det så?

Opererades mars 2025 för invasiv lobulär cancer samt en del LCIS, strålbehandlades 5 ggr efter det och påbörjade anastrozolbehandling 5 år. Har många biverkningar som inte ger sig; illamående, magproblem, huvudvärk, ledvärk och hjärndimma. Är 73 år. Själva tumören 6 mm , utskott 14 mm. BRE 5=grad 1 tumör, Ki67 8%,ER 100%, PR 0%, herceptest 1+. Lymfkörtlar0/2 Min fråga: är anastrozolbehandling i 5 år nödvändig i förh till min diagnos.Kan man göra uppehåll en period? Vad är återfallsrisken om jag slutar? Tror inte jag orkar må så här i 5 år och kommer vara 78 år vid avslut. Tacksam för en bedömning.

Hej, Jag är BRCA1-bärare, haft TNBC för ca 3 år sen, utan någon upptäckt spridning. Opererats med dubbel masktektomi (plattstängning) och fått cellgiftsbehandling. Efter min cellgiftsbehandling fick jag till svar att några vidare kontroller inte var aktuellt. Jag fick med mig att försöka leva mitt liv, ta hand om mig och själv observera min kropp. Även att någon skanning, för att leta efter cancer inte är relevant. För jobbigt för mig som patient och livskvalitén skulle förmodligen påverkas av oro som kanske inte ens är befogad. Om cancern kommer tillbaks, så kan det gå många år innan jag ens har några symtom. Vet ej om jag uppfattas som friskförklarad, för cancern kan ju komma tillbaks. Detta är ju för att vid avslut av behandlingen, fanns ingen som kunde säga att: "Nu är du frisk! Nu kan du slappna av och leva vidare." Det vet man ju inte, eller hur? Jag brottas förstås med tanken, om cancern lömskt växer inom mig. Den känslan kommer och går, så är det nog för alla som drabbats av cancer. Underförstått fick jag veta att man räknar med att man nu fått bort cancern genom den behandling som gjorts. Jag försöker leva och förhålla mig till denna information. Det som är svårt, är att jag väldigt ofta får frågan: "-Men du går väl på kontroller?" Ofta säger jag Javisst, för jag orkar inte förklara. Då blir folk nöjda och ställer inga fler frågor. När jag säger att så inte är fallet, så blir folk väldigt förvånade, arga och frustrerade. Jag kan få svar liknande: "JA min kompis dog, då hon inte fick vård i rätt tid!" eller "Nog är det väl konstigt, du har ju haft allvarlig cancer? Då går man väl på kontroll?" eller "Hur allvarlig är det egentligen, när du inte ens får gå på kontroll? Är det kört för dig?" "Hur mår du... egentligen? Säg som det ääär!" Frågorna är många och väldigt jobbiga att svara på. Suck! Jag får försvara beslutet från sjukvården, att min kropp inte "skannas" varje år för en eventuell cancer upptäckt eller för att hitta eventuella metastaser i min kropp. Upplever att jag saknar argument som lugnar mina frågeställare. Oftast drar det igång mina egna tankar, ibland funderar jag på om jag borde fått frågan nån gång hur jag mår? Ibland tänker jag, är jag dum? Borde jag inte stå på mig att få en kontroll? Jag har ju faktiskt drabbats av den allvarligare cancersorten Trippelnegativ cancer, som inte stöds av någon efterbehandling. I samma stund tänker jag, vilka kontroller borde man då göra? Ett ultraljud kring operationsområderna, nån gång? Skanna lever, lungor nån gång? På nåt sätt lever jag i detta vakuum, får ta hand om frågor som ständigt dyker upp. Människor som är frustrerade, oroliga, plumpa i sina uttryck. Samtidigt som jag brottas med mina egna tankar. Så min fråga är, bör jag kontakta sjukvården för en rutin cancerkontroll? I så fall, vem gör jag det för? Mina vänner? Eller för att jag ska kunna säga ärligt till folk som undrar. "-Nä, det var okej denna gång!" Hur gör man i övriga Sverige? ps. helt okej att korta ner mitt mejl.

Hej! Jag har haft oturen att diagnostiseras med bröstcancer under graviditet. Jag har opererats med mastektomi där paden visar luminal A tumör er 80%, pr >95%, her2 negativ, ca 1x1x1,3 cm, grad 1, stadie 1, KI67 5%, rena SN och ca 5 mm marginal till tumörceller. Jag har inte blivit rekommenderad cytostatika. Jag har ca 4,5 månader kvar till förlossning och är livrädd att fördröjningen av starten för min endokrina behandling (min onkolog rekommenderar endast tamoxifen) kommer försämra min prognos som från en början är gynnsam. Jag har läst varenda studie som är tillgäng för allmänheten kring detta och resultaten verkar inkonsekventa. Har ni någon mer information kring hur fördröjd start av endokrin behandling påverkar prognosen för någon med liknade tumörbiologi? Eller om abort är något som förbättrar prognosen för kvinnor i min situation. Undrar också om cytostatika som jag skulle kunna få nu i andra trimestern kan förbättra mina odds trots låggradig tumör i och med graviditetens förhöjning av er. Tack

Hej! Jag är en 52-årig kvinna som diagnostiserats med multifokal duktogen bröstcancer grad 2. Största tumören var 20*15 mm. Det fanns även 2 mindre i anslutning. Hela området var 63*26 mm med ca 10 härdar. Metastas till 1/1 lymfkörtel, 11 mm. Högsta Ki 67 var 26. Opererad med sektorresektion. Planeras nu behandling med adjuvant cytostatika dostät 4+4 omgångar. Jag skulle vilja göra en genexpressionsanalys men det bedöms inte nödvändigt eftersom man ändå rekommenderar cytostatika med tanke på multifokalitet, ganska högt ki67 värde och makrometastas. Håller ni med om den bedömningen? Jag är premenopausal och undrar också om och hur det spelar in. Tack för svar.

Vad gör jag när det opererade bröstet blir stenhårt och jag har jätteont. Gör mina strykningar dagligen.

Jag undrar vilket typ av mentalt/psykologiskt stöd man kan få efter mastektomi. Mitt ena bröst har opererats bort pga dcis och jag mår mentalt mycket dåligt. Ska det behöva vara såhär? Är 52 år och bor i Stockholm.