Hej jag tror att det finns ett missförstånd som jag noterat tidigare i denna frågelåda. Stadium (på engelska: Stage) är ett sätt att klassificera tumörstorlek och körtlar där man utgår från TNM: T betyder tumörstorlek (invasiv cancer) T1 = upp till 20 mm, T2 betyder att tumören är 21-50 mm , T3 är större än 50 mm och T4 betyder att tumören växer genom hud eller muskulatur. N avser hur det förhåller sig med körtlar i armhåla, ovan nyckelbenet och invid bröstbenet. Vid N0 finns inga påvisade celler i dessa körtlar, och N1-N3 betyder ett ökande antal sjuka körtlar. M avser om det finns tecken till spridning i kroppen. TNM kan slås samman till det som kallas stadium där stadium 1 avser en T1 tumör utan tecken till spridning till körtlar eller endast micrometastas vid Sentinel node. Stadium 4 avser när sjukdomen är spridd i kroppen, och stadium 2 och 3 är steg däremellen. Grad avser tumörcellernas biologi och i första hand deras delningsförmåga och delas in i tre grader, 1-3 där 1 är långsamväxande, 3 snabbväxande och 2 mittimellan. Man tittar både på stadium och grad vid beslut om behandlingsrekommendation. När du skriver hur man ska tolka prognosen, verkar du ha förstått det på rätt sätt.

Hej Uppenbarligen lever du med bröstcancer som kronisk sjukdom. Precis som en diabetiker som måste förhålla sig till sitt blodsocker så måste du förhålla dig till din sjukdom. Behandlingen syftar till att hålla sjukdomen underkontroll i syfte att låta dig leva med god livskvalitet och så långe som möjligt Man har nu bedömt att den behandling du hittills fått inte längre kan hålla sjukdomen under kontroll, i det läget byter man till annan behandling som man bedömer ska ha bättre möjlighet att kontrollera sjukdomen. Hur orolig ska du vara? Det bästa är förstås om du kan ha insikt i din situation som du verkar ha, men slippa för mycket oro. Oro skaver som en sten i skon, och den hjälper dig inte att leva ett gott liv om den tar över. Men ett visst mått av oro är väl en ofrånkomlighet för oss alla.

Jag skulle börja med att ta den på morgonen och se om det hjälper. Det finns tre olika läkemedel i den grupp som anastrozol tillhör (letrozol och exemestan). Som en andra strategi kunde du ju testa med en av de andra, i så fall skulle jag välja exemestan, som har en litet annan kemosi struktur än de andra.

Av din fråga drar jag slutsatsen att din fru fortfarande är patient på en onkologklinik. I så fall ska din fru vända sig till sin kontaktsjuksköterska både när det gäller önskemålet om rehabilitering och när det gäller önskemålet om att i lugn och ro få sitta ner med en läkare och få svar på sina frågor. När det gäller rehabilitering så finns det ett särskilt vårdprogram som beskriver hur behovet av rehabilitering ska uppmärksammas och åtgärdas. Så här står det i programmet. ”Återkommande bedömning av rehabiliteringsbehov är utgångspunkten för att rätt åtgärder sätts in i rätt tid. Bedömning av fysiska, psykiska, sociala och existentiella rehabiliteringsbehov ska göras regelbundet under patientprocessen med start vid diagnos.” Det är också kontaktsjuksköterskan som vet om kliniken där din fru är patient har möjlighet att erbjuda den form av samtal som din fru och du efterfrågar. Jag hoppas det löser sig efter att ni haft kontakt med kontaktsjuksköterskan. Om ni fortfarande inte känner att din fru har fått den hjälp hon behöver så ska man i första hand kontakta verksamhetschefen.

Hej, jag tänker att det är viktigt att vänta på HER2-analysen innan vi diskuterar detaljerna. Du kommer få information vid besöket på onkologen, och jag vill helst inte föregripa diskussionen med de som har ansvar för din vård.

Hej, svårt att säga med säkerhet. Jag tycker att din hormonella behandling är mycket väl motiverad och bör fortsätta. Du har ju nu fått mediciner som minskar risken att insjukna i hjärtproblem igen. Det kunde vara en rimlig åtgärd att byta till tamoxifen, som i någon studie faktiskt setts kunna vara bra för hjärtat.

Hej Det är nästan alltid omöjligt att hos en individ knyta ett insjuknande till en speciell riskfaktor. JAg brukar säga med ett undantag: om man har en ärftlig bröstcancergen med hög risk att insjukna, t ex BRCA1, kan man med stor säkerhet säga att cancern beror på den ärftliga risken (mutationen). För den typ av riskfaktor som du tar upp kan man inte på samma sätt säga att det är hormonbruket som förorsakade cancern i ett visst fall. Man kan bara säga att risken i en grupp individer som exponerats för riskfaktorn är högre än risken i en grupp som inte utsatts för riskfaktorn ( i detta fall ätit kombinerade hormonpiller). Det finns en stor studie i Lancet 2019 där man försökt titta på detta och analyserat data från med än 100 000 kvinnor som kommit in i klimakteriet och som utvecklat bröstcancer. Man hade uppgifter om deras hormonbruk före cancerdiagnosen. Genom att analysera detta kunde man få siffror på risken med hormonersättning. Sammanfattningsvis kunde man se att det faktiskt fanns en liten riskökning även efter 1-4 års hormonbruk. Risken var större ju längre man tagit pillrena. Risken var större för sådana piller som innehåller både östrogen och progesteron än de som bara innehåller östrogen. Lokala östrogenpreparat, salvor och vagitorier, ledde inte till någon riskökning. Observera att denna studie inte säger något om hormonbruk hos kvinnor som redan fått bröstcancer, det handlade om risken att FÅ bröstcancer för fösta gången. Hormoner efter bröstcancer är en annan historia. I ditt fall kan man alltså inte veta om du fått bröstcancern p g a Activelle eller om du skulle ha fått det ändå. När det gäller tamnoxifen tänker jag att du inte ska ta ut biverkningar i förskott. Det finns faktiskt många kvinnor som kan ta tamoxifen utan att fara speciellt illa av det. Du får prova, helst i en positiv anda!

Idag är det många med trippelnegativ bröstcancer som får behandling under upp till ett helt år, så det är kanks litet som du föreslår redan. Jag uppfattar att det är extremt krävande för patienterna med så lång kemoterapi. Jag skulle dock inte tro att ännu mer av samma skulle vara en framkomlig väg, man måste i så fall hitta på något smartare. Det är möjligt att immunterapi kommer att bli aktuellt här under de kommande åren.

Hej, jag tar fram min vanliga modell igen. Utfallet i ditt fall blir att utan behandling är 81 % i livet efter 10 år, 87 % med behandling. och 2 % av de som råkar illa ut gör det i någåt annat, 90 % chans alltså. Du ska inte vara ledsen för att du slipper strålning. Det skulle inte göra saken bättre, tvärt om är det en fördl ifall du vill ha en rekonstruktion. MAn hade förstås inte blivid förvånad om du haft en BRCA-mutation eftersom din mamma ochså hade bröstcancer, i båda brösten t o m. Jag utgår ifrån att du testats för hela den nationella genpanelen och inte endast BRCA1 och BRCA2. Man kunde tänka sig att remittera dig till genetiska kliniken för att värdera om det ändå kan finnas ett inslag av en ärftlig risk i ditt fall.

Hej, jag uppfattar att du vill ha siffror: Modellen anger att efter 10 år 79 % är i livet utan behandling, men att 85% är det med behandling, och av de 15 % som råkar illa ut så är det 5 % som råkar ut för något annat. 90 % chans alltså att bli frisk från bröstcancer. Det man ytterligare kan säga att risken för återfall i ditt fall är störst under de först åren, risken sjunker tydligt efetr 5 år. Nej, det går inte riktigt att följa upp behandlingssvaret av det skäl du anger. Efter strålningen är behandlingen klar. Jag tänker att många som ska ta hormontabletter i 5-10 år hade tyckt att det vore skönt att inte behöva få så lång efterbehandling. Det slipper du.