Hej, ja, jag skulle säga att man ska uppfatta det som fyra positiva körtlar. Behandlingen kan ta kål på cancerceller, inte bara få dem att lägga sig i viloläge. Hur vet jag det? Om man tittar på en gammal jämförelse mellan patienter som fick fem års tamoxifen efter sin operation och patienter som inte fick det så ser man en tydlig skillnad mellan antalet med återfall efter fem år. De som ätit tamoxifen har förstås färre återfall. Om man sedan tittar på skillnaden efter tio år, när vare sig den ena eller den andra gruppen ätit tamoxifen under de senaste fem åren så är skillnaden mellan de behandlade och de obehandlade STÖRRE än den var efter fem år. Om behandlingen endast fick celler att lägga sig i viloläge skulle man förvänta sig att skillnaden minskar med tiden. Det är på liknande sätt med cytostatika. En av de första studierna av cytostatika efter bröstcancerkirurgi gjordes i Italien på 70-talet av Dr Bonnadonna. I den studien randomiserades (slumpades) patienter med körtelpositiv bröstcancer mellan CMF-behandling och ingen cytostatikabehandling. Man har redovisat 30-årsdata från den studien och ser fortfarande en tydlig skillnad mellan den behandlade gruppen och den icke behandlade gruppen. Efter 30 år är dubbelt så många i livet bland de behandlade som bland de icke behandlade. Om behandlingen endast la celler i viloläge skulle man förvänta sig att skillnaden skulle ha minskat med tiden. Du oroas av att det finns negativa faktorer i din situation. Men glöm inte att det också finns en stor möjlighet att du fortsätter att vara frisk efter din bröstcancerresa! Och fortsätt att hålla igång kroppen, det är bra på många sätt.

Ja. På ett sätt är det förstås du som måste välja, eftersom det är du som ska genomföra behandlingen. Men jag tänker att det är vår uppgift inom sjukvården att du inte ska behöva stå ensam med beslut du fattar. Om det är 2 % skillnad med och utan behandling, så tycker jag inte att det är orimligt att tycka att det är en så liten nytta att inte är värt besväret.

Hej, jag blir inte mycket orolig för din hälsa när jag läser det du skriver. Och jag tycker att du tänker helt rätt. Avvakta ett par veckor och om det då fortfarande besvärar tycker jag att du ska kontakta din bröstmottagning. Det låter som du säger mindre sannolikt att du drabbats av skelettspridning nu. Låter mer som det har med din träning att göra. Men det är inte omöjligt även med negativa körtlar, fast mindre sannolikt.

Nej, jag tror inte att du behöver vara orolig. Om plitorna inte försvinner skulle jag visa upp dem för skolsyster.

HEj! Jag tar det punkt för punkt: 1) tröttheten är du nog inte ensam om i den situation du befinner dig. Yrsel och HV är det svårt att uttala sig om på detta sätt, du måste be din doktor värdera den saken. Ring till kontaktsjuksköterskan. 2) Utan att ha säkra belägg upplever jag att det är vanligare att man går upp i vikt under en bröstcancerresa än motsatsen. Se även under punkt 5) nedan. 3) JAg skulle i första hand tro att det beror på den taxanbehandling du genomgått (docetaxel eller paklitaxel), den kan påverka de långa nerverna och ge upphov till sk neuropatibesvär som jag te sig så som du beskriver. 4) På kort sikt ser man inte att muskelmassan påverkas av strålningen, men det kan vara så på lång sikt just där strålningen träffat. Det är vanligt med symtom (smärta, domning, ilningar) i det behandlade bröstet. Det skulle kunna finnas ett inslag av vara lymfödem i huden över bröstet om du är svullen där. Jag tror du kan träna på som du vill, men gör inte sådant som gör ont i det behandlade området. 5) Ja det kan det vara. Kanske har du just kommit in i klimakteriet som ett resultat av behandlingen och då kan det vara en annan förklaring. JAg uppfattar att det även kan påverka kroppsvikten i så fall. Fortsätt att hålla igång kroppen, det är alltid bra! En del biverkningar kommer säkert att gå över, men inte allt. Det kostar på att genomgå en bröstcancerresa. Förhoppningsvis kan du ändå finna att du kan leva ett riktigt gott liv.

OK, nu fattar jag. Det ditt "fall" illustrerar är att även om det säkert i stort är en fördel med genexpressionsbaserad diagnostik så trollar det inte bort problemet med att fatta beslut om behandling. Och det trollar inte heller bort problemet med överbehandling, även om det kan leda till ett mindre behov av just det, Alltså att ge cytostatika till personer som inte hade behövt det. Om det är som du säger, att man har två %-enheters nytta av cytostatika så menar man att om man behandlar en grupp individen som är "som du" med cytostatika och att man avstår i en annan grupp av "likadana" patienter och så ser man efter en viss tid, t ex 10 år hur många som är i livet och kan du konstatera att i gruppen behandlade är 2% fler i livet än i gruppen icke behandlade. T ex 87% istället för 85%. Man kan även uttolka det som att om man behandlar 100 patienter så botas 2 av cytostatikan, vilket på engelska också kan kallas att "number needed to treat" är 50, d v s att var femtionde patient som behandlas blir botad av behandlingen. De 85 % som förblev friska utan cytostatika motsvarar de "överbehandlade", och de 13 % som råkade illa ut trots att de fick cytostatika skulle man kunna säga var "underbehandlade" trots att det fick cytostatika. Problemet är att i förväg veta vem som är vem. Prosigna används för postmenopausala patienter med körtelnegativ ER-positiv, HER2-negativ sjukdom för att underlätta detta beslut en smula. De som har höga värden har en högre risk för återfall och har därigenom en större nytta av tillägget av cytostatika. För de som har låga värden är det tvärt om, d v s att de har lägre nytta av behandlingen eftersom de har en bättre prognos med lägre risk för återfall. Du har hamnat i mellangruppen. Tyvärr finns det en mellangrupp. Men tyvärr finns det inte riktigt en mellangrupp när det gäller att ge cytostatika. Antingen ger man eller så ger man inte cytostatika. Jag brukar i dessa situationer trösta mig med att det kan finnas flera sätt att göra rätt. Man måste välja den ena av de vägar som står till buds. Kom ihåg att det inte är som i operan Trollföljten av Mozart där prins Tamino kommer till ställe där han ska välja mellan olika dörrar att gå in i, och bara en av dörrarna leder till lyckan. Verkligheten är inte så svart-vit. Både att ta och att inte ta cytostatika leder till för- och nackdelar. Jag hoppas du kan för stöd av din läkare att resonera dig fram till vad som är bäst för dig. Kanske har du redan gjort det.

Jag har läst din fråga. Tråkigt om du inte är nöjd med svaret. Skillnaden mellan 60 och 59 % faller inom den statistiska felmarginalen, och bör inte uppfattas som en försämring i den aktuella situationen. Men visst, det fanns en nedgång på 10 % -enheter under den tidigare behandlingen. Min refexion är att den paus på en månad man gjorde är kort om man tänker att antikropparna ska gå ur blodet och sluta att påverka hjärtmuskeln. Man kan även fundera på om värdet på 69 % är "i överkant", vilket skulle kunna bero på att man mätt i en situation där du ansträngt dig eller hade hjärtklappning, och att din vanliga hjärtfunktion egentligen var något lägre. Om det skulle vara på det sättet blir skillnaden mellan 69 % och 59 % inte heller så anmärkningsvärd. Detta forum lämpar sig inte för att komma med bud på hur man "ska" göra, det är ansvarig mycket bättre på att göra. Det gör ansvarig läkare bättre.

Hej, jag kan inte svara på frågan, jag förlitar mig på predictmodellen som endast informerar om överlevnad, jag svarade för en stund sedan på en fråga om varför det är så. Jag tänker att överlevnaden ger en hygglig uppfattning om hur prognosen ser ut. Och med all respekt tänker jag att det kanske inte är den exakta %-siffran som spelar så stor roll. För individen finns endast två utfall: återfall eller inte återfall. Generellt kan man säga att andelen återfall är alltid litet högre än andelen som avlider. Vissa individer med återfall blir ju botade.

Hej, man kan inte säga att det andra bröstet bör tas bort. Däremot ska det förstås övervakas på lämpligt sätt. I din ålder är det lämpligt att man kompletterar med t ex ultraljud.

Jag skulle tro att det är "normalt", ja riktigt normalt är det ju inte, men jag antar att du tänker att det skulle bero på återfall. Och det behöver det inte göra, men naturligtvis ka du be att få en kompetent bedömning av ditt bröst på din bröstmottagning.