Hej Anna, det låter ovanligt att dina besvär efter operation först klingat av och sedan börjat bli värre igen, så jag tycker du ska ta kontakt med din mottagning och helst visa upp dig!

Hej, jag tycker inte du ska vara bekymrad. Om man ska ha bröstcancer så är det en sån som du haft man ska ha. HER2 klassificeringen är litet knepig. 1+ betyder konstigt nog att den är negativ, inget att fundera på alltså.

Hej Susanne, det är riktigt att det finns två potentiellt allvarliga biverkningar med tamoxifen: blodpropp och cancer i livmodern. I båda dessa fall är dock risken för gemene man klart lägre än den nytta som medicinen gör för att förebygga återfall. Har man tidigare haft blodpropp, eller om man har en påvisad ärftlighet avseende detta får man fundera litet extra, och antingen välja en annan strategi än tamoxifen eller ta blodförtunnande tillsammans med medicinen. Men för den övervägande majoriteten av patienter är detta inget reellt problem. När det gäller cancer i livmodern finns ett potentiellt problem för kvinnor med livmodern kvar som är 55 år och äldre när man börjar med tamoxifen. Man har inte sett att risken för livmodercancer ökar i yngre åldersgrupper på samma sätt. Kvinnor som har slutat menstruera och får en underlivsblödning skall alltid söka för att få det undersökt, det gäller förstås även kvinnor på tamoxifen. Risken i den angivna åldersgruppen är under 10 år ca 2,6 % ökad, d v s en på 40 drabbas, men den övervägande majoriteten av dessa patienter botas från sin livmodercancer. Problemet var större förr i världen, då många äldre bröstcancerpatienter fick tamoxifen. De flesta av dem får idag aromatashämmare som inte är förenat med en ökar risk för livmodercancer. Kom ihåg att tamoxifen sannolikt är den cancermedicin som räddat livet på flest människor. För den absoluta majoriteten av kvinnor som tar tamoxifen är de ovan nämnda biverkningarna inte ett rimligt skäl att avstå från tamoxifen. Nyttan med medicinen är MYCKET större.

Oh, det vara en knepig fråga. JAg tänker att hon får inte manipulera så att det blir ett drag i picclinen och den far ut. Troligen är det viktigaste dock att sjukgymnasten försöker reda ut vad det är som låst sig och vilka övningar som kan hjälpa till för att bryta den onda smärtspiralen.

Hej Maria, det är riktigt bra med engagerade anhöriga. På den information du lämnar får man det klara intrycket att det rör sig om en bröstcancer med god prognos. Jag kan inte vara helt säker på det, men utan tecken till spridning till armhålan och med 10 mm diameter så kan det nästan inte vara annat än en i mycket hög grad botbar sjukdom. Man får vänta på de mikroskopiska analyserna innan man vet säkert, och innan man kan ta ställning till om det t ex rekommenderas cytostatikabehandling. Det får man se. Närståendepenning känns avlägset. Personligen skriver jag inte sådana intyg i den situation som du skisserar. Det är till för ett ännu mer utsatt läge, som det din far var med om. Jag tänker att det i det vi kallar "dessa tider" kan finnas restriktioner att vara med på mottagningsbesök för att stötta sin anhöriga. Hos oss är det så, t ex då man kommer på nybesök inför sin cytostatikabehandling. Vi vill förstås minimera risken att sprida smitta på sjukhuset. Men glöm inte att man kan vara med per telefon, och jag har idag haft ett sådant nybesök där en dotter deltog aktivt i besöket med sin mamma. Jag uppfattar att såväl mor som dotter upplevde att det fungerade helt OK.

Det går bra! Det är ingenting du behöver fundera på! Det blir ingen effekt ute i kroppen av att du sniffar litet kortison som gör nytta lokalt i näsan.

Ja, du har fått en adekvat behandling. Det verkar som man reducerat din cytostatika p g a biverkningar. Man kan tolka det som om du fått den behandling du tål. Det finns data som anger att de som har biverkningar på de vita blodkropparna kan ha bättre effekt av behandling än de som inte har påverkan på blodkropparna. Effekten av cytostatika skiljer sig inte åt om man ger det före eller efter operationen, men det kan som du antyder finnas en poäng att kunna se effekten på behandlingen. När det gäller hormonkänslig bröstcancer är detta dock inte helt okontroversiellt och du hade i din situation på de flesta ställen inte rekommenderats - om du opererats med det resultat du redovisar - fast efter cytostatika (var det begripligt?). Vid minsta effekt av cytostatika hade resultatet i den situationen t o m varit mer gynnsam. Effekten av capecitabin verkar vara klart större vid hormonokänslig bröstcancer, och det är inte riktigt säkert klarlagt hur man ska hantera den hormonella behandlingen tillsammans med capecitabin. Enligt den modell jag brukar använda är din prognos att vara i livet om 10 år 91 %, 80 % om du inte fått medicinsk behandling. Det finns ett gott hopp!

Hej. Du lämnar ganska begränsade upplysningar. Men en cysta betyder att det är en vätskeinnehållande "blåsa". Cystor är i princip aldrig elakartade. "Inflammatorisk cysta" är inget etablerat begrepp, men jag tänker att man menar att det är en cysta som innehåller celler som signalerar inflammation, d v s vita blodkroppar. Man skulle också kunna mena en liten varböld.

Fy, det låter inte roligt. Vad man bör göra beror förstås på vilken behandling du hittills fått. Något bör förstås göras. Kanske kan man ta ett steg på antiemetikatrappan, kanske kan man lägga till medicin mot magkatarr, omeprazol? Om du redan fått (nästan) allt, skulle jag prova tillägg med olanzapin.

Hej, hur mycket biverkningar man klarar av kan man ju diskutera. Neuropatier inger respekt eftersom de inte kan förväntas försvinna med tiden, i alla fall inte om de blir för uttalade. Jag kan inte exakt svara på din fråga. Troligen skulle jag tro att det är så att man vid en eller två veckobehandlingar inte har någon egentlig nytta av behandlingen. Någonstans på mitten tänker jag att man får en effekt. Sen vet man inte exakt hur många behandlingar man måste få för optimal nytta, i de flesta studier har man siktat på 12 behandlingar, men även i studierna har alla inte fått full behandling eftersom man sett t ex utveckling av neuropati så att man inte vågat fullfölja. Man skulle kunna säga att du fått så mycket behandling som just du tål. Om man skulle ge mer skulle bli för mycket. "Kostnaden" i form av biverkningar t ex utveckling av smärta i fötterna blir för hög för att det ska vara rimligt att fullfölja till 12 behandlingar även om det skulle ge en liten tilläggsnytta. Jag vet inte om det är så med paklitaxel, men med capecitabin är det så att effekten är inte mindre för de som fått dosreducera p g a biverkningar jämfört med dem som fått fulldos enligt FASS. Du kan vara helt säker på att den behandling du fått inte är meningslös.