Jag har diagnostiserats med lobulär invasiv BC. Operationen (modell tårtbit) visade på en 26 mm stor tumör (större än vad mammografin visade). Den var sk radikal, dvs allt togs bort. I övrigt klassas den som grad 2, HER-negativ, hormonkänslig (östrogen 80% och prog 5%) med Ki 13%. 9 lymkörtlar togs bort, visade cancerceller i alla 9.
Såvitt jag förstår svarar den lobulära cancern inte så bra på cellgiftsbehandling. Trots detta är det vad som föreslås, tillsammans med skelettstärkare, strålning och hormonbehandling i 8 år. Den enda jag fått träffa ang den föreslagna behandlingen är en ST-läkare vid inskrivningen, som i stort sett bara lämnat över ett papper och sagt att detta gäller. Inget utrymme gavs för vidare diskussion, han visste nog själv inte mycket. Jag visste inte då att lobulär beter sig annorlunda, heller inte att jag faktiskt har rätt till samtal om behandlingen. Allt gick väldigt snabbt och känslan är att man som BC-patient på denna avdelning tillhör de mindre intressanta och ges lite utrymme för samtal, och alla fysiska möten med oss verkar hållas av ST-läkare. Detta att varje behandling ska prövas individuellt verkar vara en teoretisk dröm utan verklighetsförankring. Allt hanteras av ett team "allas och ingens ansvar", man får varken egen kontaktsköterska eller namn på ansvarig behandlande läkare. Följden blir många kontakter där alla säger lite olika, och förstås också en känsla av otrygghet hos patienter. Och säkert merarbete för avdelningen.
Frågan jag ställer mig är: Är cellgiftbehandling verkligen så nödvändig i detta fall? Vad är i så fall faktaskälen? Hur stort utrymme kan patientens egna önskningar och tankar få spela, dvs kan det ses som ett gränsfall? Hur ser den överlevnadsprocenten ut i just detta fall, med hänsyn till olika behandlingar? Jag är 59 år och i övrigt frisk.
Visa svar