HEj! Jag tar det punkt för punkt: 1) tröttheten är du nog inte ensam om i den situation du befinner dig. Yrsel och HV är det svårt att uttala sig om på detta sätt, du måste be din doktor värdera den saken. Ring till kontaktsjuksköterskan. 2) Utan att ha säkra belägg upplever jag att det är vanligare att man går upp i vikt under en bröstcancerresa än motsatsen. Se även under punkt 5) nedan. 3) JAg skulle i första hand tro att det beror på den taxanbehandling du genomgått (docetaxel eller paklitaxel), den kan påverka de långa nerverna och ge upphov till sk neuropatibesvär som jag te sig så som du beskriver. 4) På kort sikt ser man inte att muskelmassan påverkas av strålningen, men det kan vara så på lång sikt just där strålningen träffat. Det är vanligt med symtom (smärta, domning, ilningar) i det behandlade bröstet. Det skulle kunna finnas ett inslag av vara lymfödem i huden över bröstet om du är svullen där. Jag tror du kan träna på som du vill, men gör inte sådant som gör ont i det behandlade området. 5) Ja det kan det vara. Kanske har du just kommit in i klimakteriet som ett resultat av behandlingen och då kan det vara en annan förklaring. JAg uppfattar att det även kan påverka kroppsvikten i så fall. Fortsätt att hålla igång kroppen, det är alltid bra! En del biverkningar kommer säkert att gå över, men inte allt. Det kostar på att genomgå en bröstcancerresa. Förhoppningsvis kan du ändå finna att du kan leva ett riktigt gott liv.

OK, nu fattar jag. Det ditt "fall" illustrerar är att även om det säkert i stort är en fördel med genexpressionsbaserad diagnostik så trollar det inte bort problemet med att fatta beslut om behandling. Och det trollar inte heller bort problemet med överbehandling, även om det kan leda till ett mindre behov av just det, Alltså att ge cytostatika till personer som inte hade behövt det. Om det är som du säger, att man har två %-enheters nytta av cytostatika så menar man att om man behandlar en grupp individen som är "som du" med cytostatika och att man avstår i en annan grupp av "likadana" patienter och så ser man efter en viss tid, t ex 10 år hur många som är i livet och kan du konstatera att i gruppen behandlade är 2% fler i livet än i gruppen icke behandlade. T ex 87% istället för 85%. Man kan även uttolka det som att om man behandlar 100 patienter så botas 2 av cytostatikan, vilket på engelska också kan kallas att "number needed to treat" är 50, d v s att var femtionde patient som behandlas blir botad av behandlingen. De 85 % som förblev friska utan cytostatika motsvarar de "överbehandlade", och de 13 % som råkade illa ut trots att de fick cytostatika skulle man kunna säga var "underbehandlade" trots att det fick cytostatika. Problemet är att i förväg veta vem som är vem. Prosigna används för postmenopausala patienter med körtelnegativ ER-positiv, HER2-negativ sjukdom för att underlätta detta beslut en smula. De som har höga värden har en högre risk för återfall och har därigenom en större nytta av tillägget av cytostatika. För de som har låga värden är det tvärt om, d v s att de har lägre nytta av behandlingen eftersom de har en bättre prognos med lägre risk för återfall. Du har hamnat i mellangruppen. Tyvärr finns det en mellangrupp. Men tyvärr finns det inte riktigt en mellangrupp när det gäller att ge cytostatika. Antingen ger man eller så ger man inte cytostatika. Jag brukar i dessa situationer trösta mig med att det kan finnas flera sätt att göra rätt. Man måste välja den ena av de vägar som står till buds. Kom ihåg att det inte är som i operan Trollföljten av Mozart där prins Tamino kommer till ställe där han ska välja mellan olika dörrar att gå in i, och bara en av dörrarna leder till lyckan. Verkligheten är inte så svart-vit. Både att ta och att inte ta cytostatika leder till för- och nackdelar. Jag hoppas du kan för stöd av din läkare att resonera dig fram till vad som är bäst för dig. Kanske har du redan gjort det.

Jag har läst din fråga. Tråkigt om du inte är nöjd med svaret. Skillnaden mellan 60 och 59 % faller inom den statistiska felmarginalen, och bör inte uppfattas som en försämring i den aktuella situationen. Men visst, det fanns en nedgång på 10 % -enheter under den tidigare behandlingen. Min refexion är att den paus på en månad man gjorde är kort om man tänker att antikropparna ska gå ur blodet och sluta att påverka hjärtmuskeln. Man kan även fundera på om värdet på 69 % är "i överkant", vilket skulle kunna bero på att man mätt i en situation där du ansträngt dig eller hade hjärtklappning, och att din vanliga hjärtfunktion egentligen var något lägre. Om det skulle vara på det sättet blir skillnaden mellan 69 % och 59 % inte heller så anmärkningsvärd. Detta forum lämpar sig inte för att komma med bud på hur man "ska" göra, det är ansvarig mycket bättre på att göra. Det gör ansvarig läkare bättre.

Hej, jag kan inte svara på frågan, jag förlitar mig på predictmodellen som endast informerar om överlevnad, jag svarade för en stund sedan på en fråga om varför det är så. Jag tänker att överlevnaden ger en hygglig uppfattning om hur prognosen ser ut. Och med all respekt tänker jag att det kanske inte är den exakta %-siffran som spelar så stor roll. För individen finns endast två utfall: återfall eller inte återfall. Generellt kan man säga att andelen återfall är alltid litet högre än andelen som avlider. Vissa individer med återfall blir ju botade.

Hej, man kan inte säga att det andra bröstet bör tas bort. Däremot ska det förstås övervakas på lämpligt sätt. I din ålder är det lämpligt att man kompletterar med t ex ultraljud.

Jag skulle tro att det är "normalt", ja riktigt normalt är det ju inte, men jag antar att du tänker att det skulle bero på återfall. Och det behöver det inte göra, men naturligtvis ka du be att få en kompetent bedömning av ditt bröst på din bröstmottagning.

Jag tänker att resonemanget är följande: I den studie (Katherine) som ligger till grund för kadcyla efter operation av tumör som behandlats med preoperativ behandling dessförinnan hade alla patienter fått minst 6 behandlingar med cytostatika under ungefär 16 veckor, varav minst 9 veckor med HER2-antikropp. Tanken var att man på den tiden skulle uppnå full effekt av den initiala HER2-riktade behandlingen, och endast de som inte uppnått full effekt är aktuella för kadcyla, i de andra fallen vet man inte om det innebär en fördel att byta till kadcyla. Det är med all sannolikhet detta resonemang som ligger till grund för att din doktor säger som hen gör. Kanske finns det är en bättre strategi, man vet ju faktiskt inte om du skulle ha nytta av kadcyla. Det finns en annan studie (Extenet) där man i gruppen HER+ ER+ såg en signifikant och relevant tilläggsnytta av att efter avslutad HER2-riktad behandling, ge ett års tabletter med Neratinib. I den studien fanns inget krav som motsvarar det som jag beskrev ovan för kadcyla.

Hej Jag tycker att det är en bra idé med cytostatika. Överlevnaden utan medicinsk tilläggsbehandling kan uppskattas till 62 % efter 10 år, men hormonell behandling och cytostatika blir den 80 %, varav 2 % kommer att ha råkat ut för något annat än bröstcancer. Var femte kan alltså beräknas komma att råka illa ut i din situation, 4/5 gör det inte (på samma sätt). Det finns alltså ett gott hopp om att du kan fortsätta vara frisk.

Portvakten sitter i axillen, och ja, om du hade makrometastas i en SN så har du haft axillmetastas (men den är borta nu!). Det förekommer att det finns lymfkörtlar även i bröstet, men det är inte det vanligaste.

Du vet ju inte själv än vad det handlar om. Om du känner att ditt barn mår dåligt av osäkerhet är det kanske rimligt att vänta med att berätta tills du vet vad du och familjen har att förhålla sig till. Det är inte oärligt tycker jag,